Yrkesläraren Fabricio Gatica funderar på om det är realistiskt att eleverna ska få stora delar av kursinnehållet utanför skolans värld.

Femtio procent av elevens skoltid utförs utanför skolan, på en arbetsplats, långt ifrån skolan och dess kultur. Att mycket tid utgörs hos företag har många fördelar, både för oss yrkeslärare och för eleven själv. Men det enda stället där jag har total insikt i hur det går för mina elever och där jag kan hjälpa, utmana, motivera, förklara och inspirera är i skolan, där jag finns. 

Vi yrkeslärare förväntas kvalitetssäkra apl-platserna, hur gör vi det? En direkt olämplig arbetsplats är ofta märkbar. Men att avgöra om apl-platsen kommer ta väl hand om min elev är svårare att se. Jag har flera exempel från mina elever på byggprogrammet där de bara har fått städa eller utföra uppgifter som inte alls ser till vad kurserna innehåller. Värre är när den psykosociala arbetsmiljön inte håller hög kvalitet men tillräcklig för att inte vara olämplig. Jag har stött på att elever inte inkluderas i samtalen på rasterna, att de placeras ensamma nere i en källargång eller inte har erbjudits toalett och omklädningsrum. Ett annat exempel på svårigheter med apl kan till exempel vara inom vård- och omsorgsprogrammet, som är ett särskilt teoretiskt yrkesprogram och där olika verksamhetsområden kan ha svårt att möta alla centrala innehåll i specifika kurser. 

Apl är viktigt, men behöver vi den för att kunna sätta betyg på eleven?

För mig är det därför något som skaver när 50 procent av skolgången på ett lärlingsprogram ska ledas av personer som ofta helt saknar pedagogisk bakgrund, insikt i skolans styrdokument och ibland även pedagogisk skicklighet. Att i det läget då förlita sig på att en apl-plats ska ta på sig en del (närmare 80 procent) av ansvaret av kursernas innehåll och ses som ett bedömningsunderlag, ser jag som skört. Skolverket har visserligen en webbaserad handledarutbildning vilket är ett bra försök, men den räcker inte långt. 

Jag har mer sett elevernas apl som en träningsplats för det valda yrket och arbetslivet i sig. Där lär de sig att möta vuxna på en arbetsplats, förbereda och ta med matlåda, planera resväg, orka med långa arbetsdagar och viktigast, de färdigheter som yrket kräver ”IRL”. Yrkeslärare siktar i många fall mot att eleven ska erbjudas en anställning på de företag de gjort sin praktik på. Så apl är viktigt, men behöver vi den för att kunna sätta betyg på eleven? Tar den kanske till och med för mycket tid från den lärarledda undervisningen? 

Utbildningsansvaret ska enbart ligga på den betyg­sättande läraren

Hur skulle det se ut om vi inte ställer något krav på att apl-företagen ska medverka i att ge eleven innehållet i kurserna och i stället se apl som en praktik? Det kräver dock att eleverna då får all kunskap till sig på de lärarledda lektionerna på skolan. Eftersom vi yrkeslärare känner till att arbetsuppgifterna ute på apl kan vara en­formiga, behöver vi ändå gå igenom alla centrala innehåll så att eleverna har en ärlig chans att nå kunskapskraven, oavsett vilken arbetsplats de är på. För att då kvalitetssäkra betygsättningen vill jag att utbildningsansvaret enbart ska ligga på den betygssättande läraren, mig.