Sök

På Vackstanäs gymnasium odlar eleverna sina kunskaper

Trädgårdsläraren Lovisa Wikström och eleverna Corona Arbin Segemark och Sofie Stjernström ser till tomaterna. Ännu en låda som kan skördas om ett tag. Foto: Christopher Hunt

Det är svårt att tänka sig en mer idyllisk miljö än den på Vackstanäs gymnasium utanför Södertälje. Den herrgårdslika skolbyggnaden ramas in av en grön gräsmatta och praktfulla trädgårdsodlingar. Just i dag glittrar dessutom solens strålar över sjön Vällingen. Men var är egentligen skolgården?

Pollenkorgarna på biets bakben är så välfyllda att det knappt orkar lyfta från maskrosen. Efter några försök flyger det iväg med vingliga vingar. Ögonblicksdramat utspelar sig på gräsmattan bakom huvudbyggnaden på Vackstanäs gym­nasium. Ett stenkast bort står några bihotell som trädgårdseleverna byggt, men det här honungsbiet ska sannolikt återvända till bikupan som skymtar i en hage precis utanför skolans område.

Eleverna besitter unik kompetens om trädgårdsodling som de med största sannolikhet kommer att ha användning för även i andra yrken.

Den gröna gräsmattan binder ihop växthuset med huvudbyggnaden, matsalens uteplats, köksträdgården och elevernas internathem. Det här är Vackstanäs skolgård.

– Det är så mycket som händer här på skolan hela tiden. I år bygger vi bland annat komposter och anlägger en frukt- och bärträdgård. Det finns många idéer om hur vi ska utveckla utemiljön, men det är inte alltid vi hinner med, säger trädgårdsläraren Lovisa Wikström urskuldande och berättar att hon med jämna mellanrum tänker att skolan även borde köpa in några hängmattor.

– De skulle passa jättebra att hänga mellan träden.

Eleven Sofie Stjernström ser frågande ut.

– Hängmattor är verkligen inget jag saknat under mina tre år här, skrattar hon.

Det är lätt att både förstå den frågande minen hos Sofie Stjernström och att skolan inte valt att prioritera just skolgården. En snabb titt på naturen runt Vackstanässkolan räcker för att skapa välbefinnande för lång tid framöver. Där gräsmattan slutar tar skog, äng, hagar och sjö vid. Det är bländande vackert och en bättre skolgård är svår att föreställa sig.

Undervisningsbyggnaderna inramar odlingarna här i Vackstanäs utanför Södertälje. Foto: Christopher Hunt

Enligt rapporter från både Boverket och Sveriges kommuner och regioner är just grönska och natur avgörande för elevernas välbefinnande. Dessutom ger skog och grönska i anknytning till skolan en möjlighet för eleverna att utveckla känslomässiga band till naturen och i längden är det viktigt för att skapa en mer hållbar utveckling i hela samhället.

– Jag valde den här skolan eftersom den ligger i en så fantastisk miljö och jag ville också slippa asfalterade vägar. Det blir lättare att slappna av då, säger eleven Corona Arbin Segemark.

På Vackstanäs finns inte en gnutta asfalt, inte ens på parkeringen som är grusad och inramad av nyplanterade buskar.

– Men lite asfalt hade ändå kanske varit bra för de elever som vill spela basket, flikar Lovisa Wikström in och blottar sitt ursprung som idrottslärare samtidigt som hon bekräftar de råd som Boverket ger om skolgårdar för äldre elever: att det är viktigt att skapa möjligheter till rörelse. Lovisa Wikström menar att även om Vackstanäs har det väl förspänt med natursköna miljöer, så skulle skolan med enkla medel kunna utveckla gräsmattorna framför och bakom skolbyggnaderna till en mycket mer stimulerande utemiljö.

Corona Arbin Segemark och Sofie Stjernström ser till att inget ogräs får fäste i det varma växthuset. Foto: Christopher Hunt

– Vi skulle kunna skapa mer av små rum där eleverna kan hänga och försöka att få in ännu fler tillfällen att röra sig.

Förutom hängmattorna har Lovisa Wickström också tänkt att skolan skulle kunna införskaffa ett pingisbord för utomhusbruk.

– Men det finns ju pingisbord i gymnastiksalen, kontrar Sofie Stjernström och ser återigen frågande ut. Hon tycker att skolan och skolgården fungerar alldeles utmärkt.

– Dessutom går jag ofta till mitt rum på rasterna, säger hon.

Men Lovisa Wikström ger sig inte och menar att det är viktigt att eleverna kommer ut och rör på sig mellan lektionerna.

– Ofta brukar mina elever hänga kvar här inne i växthuset på rasterna, säger hon.

De blom- och tomatplantor som finns kvar i växthuset skapar onekligen en speciell atmosfär som både är rofylld och full av växtkraft.

– På många sätt är ju vår utbildning integrerad med skolgården, säger Corona Arbin Segemark och pekar på köksträdgården tvärs över gräsmattan, det blivande bostället för flertalet av växthusets plantor. Corona Arbin Segemark menar att även om hon stannar i växthuset på rasten får hon ändå ett tillräckligt stort avbrott från studierna. Men Lovisa Wikström är ändå inte riktigt nöjd. Hon vill gärna att eleverna ska ta sig ut på rasterna.

– På sommaren är det en sak, men på vintern är det mycket svårare att få ut eleverna ur växthuset. Ibland tänder vi en eld i eldkorgen här utanför och då blir det naturligt att eleverna samlas där på rasten, men det händer ju inte varje dag, säger Lovisa Wikström.

Just i dag känns värmande vintereldar avlägsna. Det är snart dags att plantera ut några av alla de tomatplantor som Corona Arbin Segemark odlat under våren, som del av hennes examensarbete.

Lovisa Wikström, yrkeslärare. Foto: Cristopher Hunt

– Egentligen är plantorna lite väl stora, men tanken var att de skulle säljas till Trädgårdsmässan, men den blev ju inställd, konstaterar Corona Arbin Segemark, som i stället fick hitta andra sätt att sälja plantorna. Att de skulle ha planterats och drivits upp i onödan var aldrig något val. Som trädgårdsmästarelever är just hållbarhet något som både Sofie Stjernström och Corona Arbin Segemark har anammat i sitt tänkande.

Under Sofie Stjernströms examensarbete, när hon anlade en köksträdgård på en förskola, fick hon stor användning av att tänka hållbart, i allt från val av växter till budget.

– Jag vet inte om jag har hunnit att berätta det här för dig Lovisa, men blomsteraffären där jag jobbar extra har precis skänkt massor av bärbuskar till mitt projekt, säger Sofie Stjernström med ett stort leende.

– Det innebär att köksträdgården, trots att budgeten minskade rejält, kommer att få alla de buskar och träd som jag planerade att den skulle ha.

Stoltheten är påtaglig. Särskilt det faktum att Sofie Stjernström kunde ta tillvara buskar som annars troligtvis hade kasserats. Hon lutar sig mot Corona Arbin Segemark och de snubblar nästan till. Under sina tre år på Vackstanäs har de lärt känna varandra som om de vore systrar.

– Människorna här har blivit som en andra familj och det känns jättekonstigt att inte kunna krama om alla och säga hej då ordentligt, säger Corona Arbin Segemark och syftar på pandemin med samma namn som hennes eget.

Foto: Christopher Hunt

Under våren har merparten av undervisningen skett på distans på grund av coronapandemin. Men i dag har de båda eleverna fått lära sig att hantera en motorsåg och i eftermiddag ska de skriva prov. Om betygen räcker och allt går enligt plan hoppas Sofie Stjernström studera till fritidspedagog vid Umeå universitet nu i höst.

– Så får jag köpa en gård eller nåt så att Corona kan komma och bo med mig, skrattar hon.

Just i dag känns framtiden fylld av mer möjligheter än ovisshet och Lovisa Wikström spår goda arbetsmöjligheter för sina studenter.

– De besitter unik kompetens om trädgårds­odling som de med största sannolikhet kommer att ha användning för även i andra yrken. Tänk dig Sofie som utbildad fritidspedagog med special­kunskap att anlägga köksträdgårdar! Vilken tillgång, säger Lovisa Wikström.

Hennes entusiasm för vad eleverna har lärt sig och vad de tar med sig in i student- och vuxenlivet är påtaglig. Förhoppningen är att Vackstanäs natursköna miljöer har format precis den där långsiktiga hållbarheten som myndigheterna menar att de allra bästa av skolgårdar faktiskt har möjlighet att skapa.