Sök
Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Waldorfläraren som hoppade av: ”Jag stod inte ut”

Avhoppade Waldorfläraren ”Lisa” vittnar om fasthållningar av barnen och bristen på kompetens hos personalen. Foto: Johan Strindberg

Skolan presenterar sig som specialister på barn med autism. Men verkligheten är en annan. Hot, utskällningar och lärare som sätter sig på elever tillhör vardagen. ”Det finns ingen specialpedagogisk kompetens”, säger Lisa, avhoppad Waldorflärare.

SVT-dokumentären ”De utvalda barnen” chockade många tv-tittare och skapade panik inom Waldorfrörelsen.

Flumskolan from hell fick plötsligt ett ansikte.

Men för Lisa var det inga nyheter.

Hon har gått på Solvikskolan och jobbat på en Waldorfsärskola.

– Jag kände igen mycket från både Solvik­skolan och särskolan. Efter dokumentären har jag funderat mycket över hur det drabbat elever med npf eller andra funktionsnedsättningar, säger Lisa, som egentligen heter något annat, och blickar ut över sjön utanför familjens blå trähus i ett frodig sommarlandskap. Det ser ut som miljön i ”De utvalda barnen”, minus »Sagan om ringen«-byggnaderna.

– På många sätt hade Solvikskolan förutsättningar att bli något bra. Vackra omgivningar som kan bidra till lugn, och det estetiska som får ta plats.

Men för många blev det en mardröm.

Precis som vardagen för en del barn på grundsärskolan där Lisa jobbade.

Hon stod inte ut med hur barnen behandlades. Fasthållningar hörde till vardagen. 

Ibland gick personalen ett steg längre.

– Jag har sett stora vuxna män som sätter sig på elever som är i affekt och som ibland triggats av personalen.

Hur då?

– Jag minns ett tillfälle med en elev som hade tics. ”Slutar du inte med det så puttar jag av dig från cykeln”, sa en i personalen. Det gjorde eleven väldigt orolig och hen hamnade till slut i affekt.

”De behöver specialist­kompetens, men möts i stället av personer helt utan pedagogisk utbildning.”

En förklaring till de många övertrampen, menar Lisa, är personalens brist på pedagogisk utbildning. Av dussintalet lärare på skolan var bara en behörig. Flera hade börjat som elevassistenter, fortsatt några år och plötsligt hade de en lärartjänst.

Och någon vidareutbildning var det aldrig tal om.

Men när skolan ska sälja in sig för att få elever låter det annorlunda. Då har skolan special­kompetens på autismspektrumområdet. Led­stjärnan är allas lika värde och lågaffektivt ­bemötande. Det är argument som går hem hos kommuner som placerar barn som inte hittat sin plats i skolan.

– Det är anmärkningsvärt att många kommuner köper sig fria från ansvar och skickar i väg barnen utan att veta vad som väntar. Eleverna som kom till skolan är sådana som inte funkat på kommunala skolor. De har misslyckanden bakom sig och är sårbara.

– De behöver specialistkompetens, men möts i stället av personer helt utan pedagogisk utbildning, säger Lisa, som i dag utbildar sig till specialpedagog.

Elevhälsan på särskolan hade visserligen legitimerad personal, men nästan alltid med antroposofisk och läkepedagogisk inriktning. Med andra ord en skeptisk hållning till medicinering mot neuropsykiatriska funktionhinder.

– Det antroposofiska inslaget var störst inom elevhälsan. Det var mycket fokus på vad kosten kan göra. En allmän uppfattning var att autism lindras om man undviker mjölk och gluten.

Foto: Johan Strindberg

Fick barnen medicin?

– Ja, men det var nog bara barn som inte bodde på skolan. Läkaren kunde anmärka på att barnet såg ”hög” ut, säger Lisa.

Ytterligare en konsekvens av en lärarkår utan lärarutbildning var en undermålig undervisning. Om den ens fanns.

– Det var väldigt mycket promenader och dricka te. Över huvud taget var det lite undervisning och denna helt utan struktur. Det var absolut inte tillräckligt för att tillgodose barnens behov. Det fanns ingen som jobbade med tydliggörande pedagogik, säger Lisa och fortsätter:

– Jag har svårt att förstå hur vissa av de här skolorna får fortsätta bedriva sin verksamhet.

Kritiserade du skolan när du jobbade där?

– Ja, men intern kritik är inte populärt. Då blir man utskälld på ett förnedrande sätt. Och kommer det in anmälningar från Skolinspektionen blir det stort rabalder. I stället för att ta anmälan på allvar och vara självkritisk blir det vi mot dem, säger Lisa.

Även om Lisa är kritisk till antropsofin och Waldorfpedagogiken har hon inte tagit avstånd fullt ut. Hon är inte främmande för att ha sitt eget barn i en Waldorfskola – precis som flera av barnen till elever som var kritiska till Solvikskolan i ”De utvalda barnen”. Det gör att hon varken vill framträda med sitt riktiga namn eller peka ut särskolan där hon jobbade. Rädslan för repressalier finns.

”Jag skulle aldrig ens fundera på att placera ett barn med npf på en Waldorf­skola. Kompetensen finns inte.”

– Skulle jag placera mitt barn i en Waldorfskola skulle jag vara vaksam. Jag skulle byta skola om jag såg att kompetensen var bristande eller om han skulle fara illa på något sätt. Däremot skulle jag aldrig ens fundera på att placera ett barn med npf på en Waldorfskola. Kompetensen finns inte.

Lisa är ett fingerat­ namn. Hon bor med sin familj på en mindre ort i Mellan­sverige. Foto: Johan Strindberg

Om Waldorfskolorna ska vara ett alternativ måste de utvecklas, moderniseras och granskas hårdare av Skolinspektionen, menar Lisa.

– Alla barn har rätt till trygghet och en utbildning som håller god kvalitet.

En förutsättning för det är att Waldorfskolorna har legitimerade lärare. Dagens undantag som innebär att en Waldorfskola inte behöver ha en enda behörig lärare håller inte, enligt Lisa.

– Det måste finnas samma legitimationskrav som på andra skolor.

Om inte skollagen ändras?

– Då får Waldorfskolorna lägga ned, tycker jag.