Sök

Uppåt för finsk inkludering

Den här artikeln publicerades ursprungligen på specialpedagogik.se

En bidragande orsak till ­Finlands välkända skolframgångar är ­­special­pedagogikens­ betydelse för elevens hela skolgång. Man sätter tidigt in resurser. Tanken är att ­ingen ska halka efter.
– Ofta planerar vi skolgången redan när barnen går i förskolan, säger rektor Juha Hirvonen i ­Helsingfors.

Det är tisdag i Lillhoplax i Helsingfors, en liten stadsdel ett par kilometer norrut från centrum. Postmodern arkitektur från 90-talet: stålpelare i lila och grått, många fönster, asymmetriska vinklar.

Förstaklassaren Seynab följer speciallärare Satu Varjonens instruktioner. Framför sig har hon en hög med sockerbitsstora klossar i olika färger.

Det är sex elever i specialklassen, från två olika klasser. I dag övar gruppen gestaltning.

– Placera en röd bit till höger om den förra. Och en grön bit ovanpå den, säger Satu Varjonen.

Seynab lyssnar koncentrerat.

Visst visste vi att den finska skolan var bra, och att utbildning värderades högt i Finland, men att vi – med vad vi uppfattade som vår helt vanliga grundskola – skulle vara allra bäst?

När alla bitar är utplacerade går läraren runt i klassrummet och tittar. Tanken bakom övningen är att träna elevernas spatiala förmåga.

Satu Varjonen är inte bara utbildad specialpedagog utan även rörelse- och dansterapeut.

– Människan fungerar kroppsligt, säger hon. Gestaltning är något som påverkar alla ämnen: matematik, läsning, sociala sammanhang. Hur vi rör oss ute i världen.

”Vi är en rik skola”, säger Juha Hirvonen, rektor på Lillhoplax lågstadieskola i Helsingfors, om mångfalden i klasserna.<br />Foto: Niklas Meltio

De flesta elever har placerat bitarna ungefär likadant. Nästa uppgift är att ge liknande instruktioner till varandra.

I Lillhoplax lågstadieskola finns det två specialpedagoger och ytterligare två lärare som arbetar med elever som behöver hjälp med finskan. Det här är en mångkulturell skola, där ungefär 47 procent av de sammanlagt 238 eleverna har utländsk bakgrund.

Som i alla finländska skolor följer man hela tiden med i elevernas skolgång för att se om man behöver sätta in extra resurser. Det kan gälla matematik, läsning eller – som i dag – gestaltning.

Skolorna i Finland är kommunalt styrda, precis som i Sverige. Men det är mycket som skiljer dem åt – till exempel principen om ”närskolor”. I Helsingfors tilldelas alla elever en skola efter vilken adress de bor på. Med vissa undantag – som internationella privatskolor – går det inte att välja fritt. Man går helt enkelt i sin närmaste skola. Vinstdrivande friskolor är förbjudna i Finland.

Enligt Satu Varjonen kommer de flesta eleverna via hennes klass i något skede under lågstadiet.

– I ettan träffar jag nästan hälften av eleverna eftersom vi koncentrerar oss på läsning, som många har svårt med. Vi gör tester för att se vilka områden eleverna behöver hjälp med. Föräldrarna hör också av sig och lärarna följer ständigt med situationen i klassen, säger hon.

Själv har hon hand om de lägsta klasserna, medan hennes kollega tar hand om de äldre barnen.

Satu Varjonens chef Juha Hirvonen har jobbat som rektor på skolan i två och ett halvt år. Han berättar att det också finns fyra assistenter och en psykolog i personalen:

– Jag har strävat efter att vi ska ha gott om resurser. Det här är en internationell skola, och därför är det också en rik skola.

Förstaklassaren Seynab övar gestaltning med läraren Satu Varjonen.<br />Foto: Niklas Meltio

Han syftar inte på det ekonomiska. Lillhoplax lågstadium är en kommunal skola bland andra i Helsingfors.

Finland togs på sängen när landet visade sig vara världsbäst efter de första Pisa-mätningarna i början av 2000-talet. Finland är, trots allt, ett land med ett grundmurat mindervärdeskomplex – bland annat gentemot Sverige – och därför passade inte rollen som internationell förebild.

Dessutom är det alltid lättare att säga vad som inte fungerar än att få syn på vad som faktiskt fungerar.

– De goda resultaten kom som en överraskning. Visst visste vi att den finska skolan var bra, och att utbildning värderades högt i Finland, men att vi – med vad vi uppfattade som vår helt vanliga grundskola – skulle vara allra bäst? Det trodde vi inte, säger Fritjof Sahlström, som är professor i pedagogik vid Åbo Akademi.

Om man under en vecka går några timmar hos en special­lärare är det inget speciellt eftersom det är så vanligt.

I dag, nästan tjugo år senare, finns det omfattande forskning om det finländska skolsystemet. Skolor tar emot nyfikna forskare och journalister från hela världen. Högskolor exporterar utbildning och lärare runt om i Asien. Allt bygger på landets goda rykte som utbildningsland.

Finland är dock inte längre ohotad etta i Pisa-mätningarna, utan har fått konkurrens från bland annat Estland. Sverige går också framåt. Men Finland ligger klart över medeltalet när det gäller femtonåringarnas kunskaper i bland annat läsning och naturvetenskap.

Några förklaringar brukar återkomma när det finländska skolmiraklet nämns, och sanningen är antagligen en kombination av många saker:

1) En lärarutbildning på hög nivå. För att vara behörig lärare i grundskolan i Finland måste man ha en magisterexamen. Lärarna ingår i samma fackförbund som akademiker och läkare. Detta bidrar i sin tur till att lärare har hög status.

2) Närskoleprincipen. Det faktum att eleverna inte själva väljer skola bidrar till social utjämning och minskad segregation.

3) Skola och utbildning anses viktigt i samhället. Det bidrar till att skolan tas på allvar, vilket skapar en positiv loop.

4) Specialpedagogiken. I Finland lägger man in resurser tidigt om elever halkar efter.

Läraren Satu Varjonen gömmer klossarna bakom en bok medan hon ger instruktioner.<br />Foto: Niklas Meltio

Fritjof Sahlström vid Åbo Akademi säger att specialpedagogiken spelar en stor roll.

– Varje lyckat utbildningssystem består av många små delar som alla bidrar till helheten. Specialpedagogiken är en viktig del av den. Här ska man komma ihåg att specialpedagogiken, med sina tester, smågrupper och särskilda stöd, har ett gott och brett förtroende både inom utbildningssystemet och bland allmänheten. I Finland litar man på att pedagogerna vet vad de gör, och även på specialpedagogerna. Det här förtroendet är som jag ser det helt avgörande för varför finländsk skola lyckas, och är också en avgörande skillnad mellan Sverige och Finland, säger han.

Helsingfors Universitets pedagogiska fakultet ligger i Kronohagen, en gammal stadsdel full av stenbyggnader från 1800-talet. Markku Jahnukainen är professor med inriktning på specialpedagogik. Vi möts i hans arbetsrum, väl gömt i ett universitetskomplex som sträcker sig runt halva kvarteret.

I Finland får ungefär 18 procent av alla elever någon form av stöd i grundskolan, alltså nästan var femte elev.

– Specialpedagogik-begreppet är brett och därför måste man först definiera vad man pratar om. Det finns elever som får lite hjälp i klassen ibland och sådana som har en assistent med sig dagligen eller går i en resursskola, alltså ofta elever med någon form av diagnos, säger Markku Jahnukainen.

I Finland delar man upp siffrorna i ”särskilt stöd” och ”intensifierat stöd”, vilket fördelas nästan jämnt mellan eleverna. Jahnukainen säger att fördelningen varierar mycket mellan kommunerna, beroende på hur pengar används, och därför är statistiken något trubbig. Men en tumregel är att alla skolor i Finland har åtminstone en speciallärare. Det kan jämföras med Sverige, där det i snitt går 342 elever på en utbildad specialpedagog, enligt en kartläggning från 2017.

Egentligen är satsningen på specialpedagogik en importvara, påpekar Markku Jahnukainen. Den kom till när grundskolan infördes i Finland på 1970-talet.

Med inspiration från Sverige.

– Det var ju en direktkopia av det svenska systemet. Men man kan väl säga att vi tagit det ett steg längre. Det har blivit ett mer och mer specialiserat stöd. Antalet resursskolor har dessutom minskat radikalt i Finland på bara tio år. I dag är det allt vanligare att elever med särskilda behov deltar i den allmänna undervisningen, enligt en tanke om inkludering.

Markku Jahnukainen är professor med inriktning på specialpedagogik.<br />Foto: Niklas Meltio

Det har pågått en livlig debatt om just inkludering i pedagogiska kretsar under den senaste tiden. Vissa menar att minskningen av antalet resursskolor och -klasser handlar om att spara pengar. Å andra sidan vill man att elever med särskilda behov inte ska skärmas av från resten av samhället.

Finland har gått från 300 till 77 resursskolor på tio år, en siffra som inte ens Markku Jahnhukainen kände till – förrän en grupp besökare från Singapore påpekade det för honom.

– Det är möjligt att göra så här för att vi har relativt små skolor i Finland. Vi talar om ett par hundra elever. I en skola i Kanada kan det handlar om tusentals elever. Men det här har också varit en naturlig utveckling under en lång tid, där man först slagit ihop grundskolor och resursskolor. Så småningom har det blivit integrerade skolor med en gemensam rektor.

Markku Jahnukainen ser en motsatt trend i Sverige.

– På friskolemarknaden – som vi saknar i Finland – har det börjat dyka upp skolor där över hälften av eleverna har någon form av diagnos. Ofta är det föräldrar som drivit på de här lösningarna. Man vill ha en egen skola för sina barn, säger han.

Men att integrera specialpedagogiken med den allmänna undervisningen är inte helt problemfritt heller.

Jag hörde om några föräldrar som ville byta skola för sina barn eftersom det fanns för många invandrarbarn i deras närskola. De kom tillbaka ett år senare.

– Vi kan se att lärarnas jobbmängd ökar i många kommuner där man börjat förverkliga den här principen. Å andra sidan är det här inget radikalt nytt. Skolans uppdrag har alltid varit att ta emot alla barn.

På Helsingfors universitet måste alla studerande plugga åtminstone fem studiepoäng specialpedagogik.

– Det är viktigt att alla får den här utbildningen, eftersom det inte finns någon lärare där ute som bara undervisar primuselever. Specialpedagogiken kommer in direkt i vardagen, säger Markku Jahnukainen.

Att få stöd i skolan är inte heller stämplande för elever?

– Det stämmer. Vi har en bred specialpedagogisk tradition i Finland. Om man under en vecka går några timmar hos en speciallärare är det inget speciellt eftersom det är så vanligt. Som sagt – det här har vi hämtat från Sverige, men i Finland har vi utvecklat det ytterligare, så att vi lägger in stöd även i lindriga fall. Det sänker tröskeln.

Ger det resultat?

– Absolut, om man tänker på vanliga problem som dyslexi, problem med talet … Utan tvekan. Det är mycket effektivt. Eleverna blir hjälpta och kan fortsätta i sin vanliga klass, säger han.

Lillhoplax lågstadieskola ligger i ett kvarter känt för sin 1990-talsmodernism.<br />Foto: Niklas Meltio

Helsingfors stad planerar att styra elevernas skolval ytterligare i framtiden, för att undvika att vissa skolor har elever från endast en viss socio-ekonomisk bakgrund. I klarspråk: man vill undvika att det uppstår skolor där alla elever har utländsk bakgrund.

Ibland sägs det att Finlands skola klarar sig bra på grund av det homogena elevunderlaget, att den inte är mångkulturell. Stämmer det?

Markku Jahnukainen skakar på huvudet, går fram till bokhyllan och hämtar en färsk rapport.

– Den här kom för några veckor sedan och baserar sig på sex års forskning. Vi har intervjuat elever från mångkulturella skolor i östra Helsingfors. Det är bra skolor med bra stämning. Staden stöder dem dessutom med anslag för ”positiv diskriminering”, eftersom elevunderlaget är utmanande. Det resulterar i att fler elever kan göra hoppet till gymnasiet. När språket är en begränsning är det svårare att öka studietakten eftersom det kräver så mycket självständigt jobb.

Han berättar en anekdot:

– Jag hörde om några föräldrar som ville byta skola för sina barn eftersom det fanns för många invandrarbarn i deras närskola. De kom tillbaka ett år senare.

Finländska lärare brukar ofta kallas självständiga. Det sägs att skolor i Finland får styra sin undervisning i hög grad utan inblandning utifrån.

– När jag själv gick i skolan kom skolinspektionen med jämna mellanrum och då skulle eleverna klä sig snyggt, gärna i slips, och rektorn var livrädd. Sådant slutade man med på nittiotalet. Men just nu lägger vi kanske till och med för mycket ansvar på lärarkåren, säger Markku Jahnukainen.

Han nämner den nya läroplanen i Finland som ett exempel. Den togs i bruk 2016 och blev snabbt mycket omtalad. En del kritiserade Finland för att göra ”Sveriges misstag”, det vill säga minska lärarens auktoritet i klassen. Andra hävdade att den nya läroplanens fokus på självständigt arbete och föredrag var välkommet i ett land som är känt för sin blyga befolkningsgrupp.

Gestaltning med klossar i matematiken.<br />Foto: Niklas Meltio

– Problemet med den nya läroplanen var att alla fick tolka den fritt. Det ledde till mycket förvirring. Kommunerna hade möjlighet att köpa en utbildning för hur den nya läroplanen skulle tillämpas, men det var många som inte gjorde det.

Läroplanen fick också en del internationell uppmärksamhet. Det hette att Finland skulle slopa traditionella ämnen som geografi och matematik.

Så var det inte riktigt. Alla traditionella skolämnen finns kvar, men under vissa perioder slår man ihop ämnena för att till exempel tala om klimatförändringarna ur många perspektiv: geografiskt, språkligt, matematiskt och så vidare.

Och så uppmuntrar man eleverna att själva söka information och presentera den för klassen.

– Ur ett specialpedagogiskt perspektiv är det här en jättebra idé. Man sätter upp målsättningar enligt den nivå den enskilda eleven ligger på. Eleverna kan jobba självständigt och lärarna kan fokusera på dem som behöver hjälp. Tanken att läraren inte längre undervisar är en extrem tolkning, säger Markku Jahnukainen.

Om man frågar professor Fritjof Sahlström vid Åbo Akademi finns det ingen orsak för Finland att luta sig tillbaka och njuta av tidigare framgångar. De senaste PISA-resultaten visar att skillnaden mellan eleverna blivit allt större.

När jag själv gick i skolan kom skolinspektionen med jämna mellanrum och då skulle eleverna klä sig snyggt, gärna i slips, och rektorn var livrädd.

– Det viktigaste just nu är inte att försöka bevara bilden av ett lysande utbildnings-Finland, utan att medge faktum: Finland är på väg åt fel håll. Rättvisa, jämlik och inkluderande utbildning, på hög nivå för alla, som varit och är Finlands styrka, håller på att naggas i kanterna. Exakt varför vet vi inte. Men vi måste inse läget, analysera orsakerna och sedan göra det som är allra svårast: börja göra annorlunda, för att nå annorlunda resultat.

Tillbaka i Lillhoplax. Lektionen hos Satu Varjonen är snart slut och det är dags för lunch. Vi frågar eleverna vad som är bäst med specialklassen.

– Det är mycket roligare, säger Stella.

– Här är roligare och man lär sig mer, säger Zayneb.

– Det är roligt och man skrattar, säger Hussein.

En elev, Remu, funderar en stund:

– Vi har större bord och mer stolar här.

På rektorskansliet säger Juha Hirvonen att det utmärkande med specialpedagogiken i Finland är att man ser barnet som en individ, inte som en del av en massa.

– I Finland utgår vi från det enskilda barnets behov och erbjuder stöd därefter, säger han. En annan utmärkande sak är att vi sätter in resurser redan i ett tidigt skede. Eftersom förskolorna ingår i samma utbildningsenhet som vi kan vi planera barnets skolgång tillsammans med förskollärarna innan barnen ens tagit sitt första kliv i skolan.