Sök

Specialpedagogiken grunden till allt

Den här artikeln publicerades ursprungligen på specialpedagogik.se

Skolan i Finland ses ofta som en framgångs­saga eftersom landet år efter år hamnar i PISA:s toppskikt. Disciplin och katederundervisning lyfts som möjliga orsaker i debatten här i Sverige – men det vänder sig Kristina Ström, professor i specialpedagogik vid Åbo akademi, starkt emot.

Hon har lång erfarenhet från båda länderna, professor Kristina Ström. I dag är hon verksam vid Åbo akademi i Helsingfors och undervisar såväl blivande lärare som specialpedagoger, men har tidigare varit knuten till Umeå universitet under många år. Hon är också själv specialpedagog i grunden, med yrkeserfarenhet från finska skolor.

I Sverige är inkludering väldigt ideologiskt laddat. Här i Finland ser vi nog överlag mer pragmatiskt på det.

I sin forskning har hon bland annat jämfört svenska och finska styrdokument ur ett specialpedagogiskt perspektiv. Hon har även suttit med i en del svenska statliga utredningar, bland annat för Universitetskanslerämbetet, samt genom åren varit verksam i flera nordiska forskarnätverk.

Kristina Ström, professor i specialpedagogik vid Åbo akademi.<br />Foto: Camilla Ostberg/Åbo Akademi

– Jag tycker faktiskt att det är lite märkligt att organiseringen och synen på särskilt stöd skiljer sig så mycket åt mellan Sverige och Finland, säger hon. I övrigt är ju länderna ganska lika, med snarlika välfärdssystem.

När hon blir ombedd att precisera vad som egentligen skiljer, rent praktiskt, lyfter hon fram sju större systemskillnader. Den första gäller själva yrkesrollen. I Sverige finns som bekant två spår: speciallärare, som är inriktade mot det mer direkta ämnesarbetet med elever i behov av särskilt stöd, och specialpedagoger, som för det mesta arbetar mer konsultativt och nära ledningen. Båda kräver en grundutbildning men är i sig själva två olika påbyggnadsutbildningar.

– I Finland är specialpedagogyrket i stället ett enda, förklarar Kristina Ström. Det är en femårig utbildning från start som ger såväl bredd som praktiskt djup i olika specialpedagogiska metoder i olika ämnen.

Stödsystemen skiljer sig också åt. I Sverige finns rent formellt två steg: extra anpassningar samt särskilt stöd. I Finland, berättar Kristina Ström, är tröskeln för de första insatserna mycket lägre. Varje lärare har tillgång till specialpedagog, och att få vägledning av denna expertis är vardagsmat. Att alla lärare dessutom har läst en obligatorisk kurs i specialpedagogik under sin lärarutbildning skulle också kunna leda till ett mer gemensamt språk och ökad förståelse mellan de olika yrkesrollerna än i Sverige.

Stödet i Finland är dessutom indelat i tre olika steg: allmänt stöd, intensifierat stöd och särskilt stöd. Det är först i det tredje ledet, som innebär en genomgripande insats, som diagnostisering kommer i fråga.

– I Finland får nästan en tredjedel av eleverna någon form av stöd någon gång under sin skoltid. Det är ingenting som sticker ut, är stigmatiserande eller föranleder att man börjar fundera på diagnos.

Kristina Ström menar att detta är ett etablerat förhållningssätt i hela det finska skolsystemet. Det handlar inte om att det pumpas in en massa pengar, utan mer om att organisera skolan så att lärare och specialpedagoger tidigt kan identifiera stödbehov och snabbt sätta in åtgärder.

Finland har med andra ord arbetat aktivt för att inte hamna i ”utredningskravet”, för att det i stället enkelt och smidigt ska gå att anpassa lösningar efter elevernas behov allt eftersom de uppstår. Om det däremot inte visar sig räcka går man vidare. En diagnos kan göra det lättare att argumentera för annan typ av skolplacering.

– I Sverige är inkludering väldigt ideologiskt laddat. Här i Finland ser vi nog överlag mer pragmatiskt på det. En likvärdig skola och möjlighet att tillgodogöra sig kunskap är mer i fokus än själva det sociala deltagandet, som i Sverige.

Hon gör en liknelse vid demokrati och menar att det handlar om samma dilemma:

– Det finns en idealbild av hur man önskar att demokrati ska se ut, men demokratier fungerar sällan precis som man vill. Samma sak gäller inkludering. Och då behöver skolresultaten sättas före det sociala deltagandet.

Kristina Ström ser också skillnader i politiken i de två grannländerna. I Sverige blir skolan ofta en valfråga och något som olika partier plockar politiska poäng på.

– I Finland råder i stället en politisk samsyn. Skolpolitiken är aldrig en valfråga utan stabil med sin inriktning över tid.

En annan skillnad är att Finland inte alls har det friskolesystem som finns i Sverige. Samtliga skolor är kommunala, med ytterst få undantag (några enstaka skolor med religiös inriktning). Att bedriva vinstdrivande skolor är dock förbjudet och vid skolplacering är det närhetsprincipen som gäller, som berättas i reportaget från Helsingfors.

– Det gör att det råder en stor mångfald i de flesta skolor, på ett annat sätt än i Sverige, där föräldrar gör mer aktiva val, säger Kristina Ström.

Dessutom är läraryrket mer autonomt i Finland. Landet har inte en granskande myndighet liknande Skolinspektionen i Sverige.

Olika elever kräver olika typer av undervisning, det har länge varit ett självklart synsätt i den finländska skolan.

– Man litar helt enkelt på lärares profession. Löneläget för yrket är ungefär som i Sverige men i Finland har man generellt större respekt och förtroende för lärarens yrkeskunskap, både bland elever och föräldrar. Lärare har en annan status.

Men att det ”finska undret” skulle bero på hårdare disciplin och mer traditionell katederundervisning än i Sverige vänder sig Kristina Ström starkt emot:

– Jag är övertygad om att det i stället handlar om allt det vi nu har pratat om samt, inte minst, om att vi har en enda sammanhållen grundskola.

I Finland finns nämligen inget särskolesystem.

– Olika elever kräver olika typer av undervisning, det har länge varit ett självklart synsätt i den finländska skolan. Vi har också hittat en organisation som gör att vi identifierar stödbehovet snabbt, bland annat tack vare att alla lärare har tillgång till specialpedagog, också i förskolan.

Samtidigt vill Kristina Ström poängtera att Finland även kan hämta inspiration och lärdom från Sverige. Att träna elever i sociala färdigheter och att lyfta deras värdegrund är områden där Sverige kommit längre.

– I den senaste PISA-mätningen stack Åland ut och låg högre än andra delar av Finland. Det tycker jag är intressant.

Kristina Ströms linje är att det skulle kunna bero på att skolorna på Åland lockar till sig lärare som är utbildade såväl i Sverige som i Finland.

– När man slår ihop det bästa från de två länderna och plockar russinen ur kakan ger det uppenbarligen goda resultat.