Sök

Övergångar är skiften i livet

Den här artikeln publicerades ursprungligen på specialpedagogik.se

På Eklidens 7–9-skola i Nacka har man utarbetat ett ­ambitiöst och genomtänkt system för övergångar, som även inkluderar förberedelserna hos mellanstadiet de nya ­eleverna kommer ifrån – som i sin tur tagit med sig de goda vanorna till de egna övergångarna underifrån.

Foto: Linus Meyer

Öster om Stockholm ligger Nacka, en stor kommun med allt från miljonprogramsområden till lyxvillor. Här finns inget självklart centrum utan i stället flera små, som hålls ihop av motorvägar och av spårvagnslinjen Saltsjöbanan.

I Ektorps centrum finns bland annat Nacka sjukhus, och på toppen av en hög ås ovanför ligger Ektorps skola, en låg- och mellanstadieskola med omkring 260 elever. I skolenheten ingår även lågstadieskolan Borgvalla och två förskolor.

Hit upp på åskammen tar vi oss en isande kall vinterdag för att träffa Meya, en rullstolsburen flicka som nyligen börjat fjärde klass, och hennes resurspedagog Maria Strahl. Michaela Frisk, specialpedagog på Ektorps skolenhet, har också mött upp. Hon har känt Meya sedan hon var riktigt liten. Maria Strahl har varit Meyas resurspedagog sedan hon började ettan.

Vi är proaktiva. Man ska inte behöva köra trial and error hela höstterminen när man har kommit hit till sjuan.

Meya är ett speciellt barn, även jämfört med andra rullstolsburna tioåringar och även jämfört med andra barn med cp-skada. Hon har stora svårigheter med motoriken vilket också påverkar talet. Men med rätt stöd och anpassningar kan hon följa med i den vanliga undervisningen och leka med kompisarna på rasterna.

Att se till att Meya har kunnat få vänner har varit ett medvetet och långsiktigt arbete ända sedan förskolan, berättar Michaela Frisk:

– Jag försökte locka barnen att stanna kvar. Barn springer ju rätt mycket och hade oftast redan hunnit i väg någonstans när Meya precis börjat resa sig upp. Så det gällde att jag var en aktiv pedagog som var lite rolig och fick leken att stanna kvar.

Det gjorde att Meya fortfarande har kompisar från förskolan, och några av dem går nu också på Ektorp.

– Det var viktigt för hennes skolval att hon hade några kompisar som valde samma, fortsätter Michaela Frisk. Sedan har vi hela tiden pratat med barnen, för det är ju många som frågar: ”Varför kan hon inte gå?” Då svarar jag: ”Fråga Meya. Hon sitter ju här.” Och sedan har jag frågat Meya om hon vill berätta själv eller om hon vill att jag berättar. Och Meya har ju själv kunnat berätta varför hon har en cp-skada. Men det blir lite tjatigt för henne att upprepa det.

– Det har ju också varit ett otroligt viktigt arbete att skapa relationer som håller över tid. Att Meya blir uppskattad för att hon är empatisk och rolig att leka med, inte för att hon är intressant för att hon sitter i rullstol.

Det har gått att hålla en hög grad av kontinuitet genom Meyas olika övergångar. De som genomförts internt, som mellan förskoleklass och ettan, har fungerat smidigast.

– Det har hela tiden funnits med en vuxen i övergångarna, säger Michaela Frisk. Jag var med från förskola till förskoleklass och till årskurs ett. Maria finns med nu i övergången från Borgvallaskolan till Ektorpsskolan, och jag finns också med på något hörn. Att det har gått att lösa tror jag har haft stor betydelse.

– Ja, för annars hade det blivit som att börja om från början igen, fyller Maria Strahl i.

Bytet från lågstadiet på Borgvalla till mellanstadiet på Ektorp har inneburit större utmaningar.

Trygghet är ett nyckel­begrepp för Maria Kiesel och Simona Träskman på Eklidens ­högstadieskola.<br />Foto: Linus Meyer

– Det jag tror är jobbigt för Meya är att vi håller på och byter lokaler hela tiden, säger Maria Strahl. Det är en del saker som ska med. Meya har till exempel haft ett ”ståskal”, som hon kan stå upp och jobba i, och det är inte optimalt att flytta mellan klassrum. Och alla elever, inte bara Meya, känner av problem med att flytta runt. Jag hade hellre sett att lärarna flyttade på sig i stället för eleverna.

När det stod klart att Meya skulle fortsätta inom samma skolenhet började Michaela Frisk och Maria Strahl förbereda övergången, och de gick grundligt tillväga. De började fotografera olika situationer för att kunna visa upp för lärarna, och så småningom gjorde de även en film. När de hade visat filmen för de nya mentorerna bjöd de in dem till Borgvalla för att visa hur man arbetade.

– Det var ett otroligt positivt mottagande, säger Maria Strahl. Men det kanske känns lite jobbigt i början innan man har fått alla bitar på plats.

Hon berättar att Meyas mamma varit i skolan, presenterat sig och berättat om sin dotter.

Dessutom hade Meya redan haft slöjd och idrott på den nya skolan, eftersom de salarna saknas på Borgvalla.

– Så vi hade testat miljön lite och visste ungefär vad det var vi skulle fokusera på sedan.

I och med att det är så få barn som är i Meyas situation – som har omfattande funktionsnedsättningar men inte behöver gå i särskola – har pedagogerna på Ektorps skolenhet fått prova sig fram utan att ha särskilt många andra i skolvärlden att utbyta erfarenheter med. Habiliteringen och Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM, finns förstås till hands, men få andra skolor. Det gör att Ektorp i stället fått visa andra vad som faktiskt går att göra.

– Det är så otroligt individanpassat, allt vi har gjort har ju varit exakt vad just hon behöver, säger Maria Strahl. Vilka trådar kan vi dra i för att det ska bli bra?

– Det är därför Meya är ett så bra exempel, fortsätter Michaela Frisk. Att vi har kunnat göra det utifrån just hennes behov. Det har inte funnits någon färdig metod. Vi har verkligen ägnat oss åt ett sökande och prövande arbete. Och vi har ägnat mycket tid åt att hitta andra som gör något liknande eller som kan hjälpa oss med någonting. Och det har också varit svårt.

Tror ni att ni kan hjälpa andra?

– Vi har varit i kontakt med en skola i Karlskoga som hade en elev med liknande svårigheter, säger Michaela Frisk. De var och hälsade på oss under förra läsåret. Vi har varit i Linköping och hälsat på i en skola där man hade samlat kommunens elever med rörelsehinder i en grupp.

Vad tror ni andra skolor kan ta till sig av era erfarenheter?

– Framför allt själva det faktum att det är möjligt – att det faktiskt går att jobba så här med en elev som har så stora svårigheter.

”Högstadiet är ju lite scary”, säger biträdande rektor Maria Kiesel.<br />Foto: Linus Meyer

Och de gör också framsteg. Det kan låta som en liten sak att skriva två egna meningar, men för någon som bara kan trycka ned en tangent i taget på ett specialbyggt tangentbord, och med stor svårighet, är det något enormt.

– Det är ju verkligen det här vi har kämpat för, säger Maria Strahl. Och på grund av hennes kognition orkar hon inte skriva mer än två meningar, men hon har formulerat två egna meningar och det är riktigt häftigt.

Hjälpmedlen – tangentbordet och en joystick – är under ständig utprovning.

– Det här är kanske inte det allra bästa tangentbordet heller, för det går åt väldigt mycket fysisk energi när man har en dyskinetisk cp-skada och motoriken inte rör sig riktigt som man vill.

Maria Strahl berättar att man på habiliteringens resurscenter börjat titta på möjligheten att arbeta med ögonstyrning.

– Meya har en otrolig inneboende drivkraft. Utan den hade det här varit mycket jobbigare. Men hon vill, hon visar tydligt att ”jag ska vara med, jag ska skriva”. Många av de nya lärarna säger samma sak: ”Jag trodde aldrig att det skulle gå, men hon är ju verkligen motiverad.”

– Vi pratar mycket om hur det är att kunna anpassa skolgången för henne i en vanlig skola, men det är viktigt att titta åt andra hållet också, säger Maria Strahl.

Det är en lättnad för vårdnadshavare att dels få möjlighet att berätta om sina farhågor och rädslor, dels få ansikten och känna lite lugn, landa i att det här kommer att bli bra.

Borgvallaskolan är i huvudsak inte handikappanpassad, vilket förstås inte underlättar Meyas och personalens situation, men å andra sidan ger det upphov till fler interaktioner med andra elever.

– Det är trångt och det är knöligt när man ska fram med den här arbetsstolen, och det är tår som kommer emellan, man tappar något … och alltid finns andra barn i närheten redo att hjälpa till. De kommer aldrig att glömma att de gick i lågstadiet med en tjej som satt i rullstol. Att hon fanns där och att det inte var något konstigt. Så det skapar ett otroligt mervärde för alla. För någonstans är det väl ändå det jag känner att man jobbar för. Att det här ska vara en arena för alla.

– Meya blir lite av en katalysator, säger Michaela Frisk. Det går inte att ha Meya och inte anpassa. Då kommer hon inte att kunna utvecklas.

En annan vinterdag, en annan topp längs den långa åsen mellan motorvägen 222 och den gamla landsvägen Värmdövägen. Här, ovanför den relativt nybyggda stadsdelen Järla, ligger Sveriges största gymnasieskola, Nacka gymnasium. Intill ligger den kommunala högstadieskolan Ekliden, en omsorgsfullt renoverad röd tegelbyggnad i den typiska stil som känns igen från otaliga högstadieskolor uppförda under 1950-talet.

Också Ekliden är en stor skola, med över 800 elever. Om Meya väljer att gå här efter mellanstadiet kommer hennes föräldrar att få fylla i en särskild blankett som skolan har utformat för att underlätta övergången mellan mellanstadiet och högstadiet.

Biträdande rektor Maria Kiesel och kurator Simona Träskman förklarar hur det fungerar. I och med att Ekliden inte har något mellanstadium har de heller inga förkunskaper om eleverna som söker dit – de flesta från närliggande skolor i Nacka. Så därför gör de besök på mellanstadieskolorna runtomkring.

Michaela Frisk och Maria Strahl såg Meyas övergång som ett samarbete.<br />Foto: Linus Meyer

Egentligen är det den överlämnande skolans ansvar att förmedla all nödvändig information om behov av särskilt stöd, men Eklidens ledning har helt enkelt bestämt sig för att förekomma eventuella missar som kan leda till att elever kommer i kläm och far illa i onödan.

– Vi är utlämnade åt lärarnas bedömningar och berättelser om vilka anpassningar de gjort, säger Simona Träskman. Och de kanske inte alltid tänker på att de har gjort anpassningarna även för andra elever. Därför är vi proaktiva. Man ska inte behöva köra trial and error hela höstterminen när man har kommit hit till sjuan.

Inför att den nya regleringen i skollagen trädde i kraft den 1 juli 2018 gjorde skolinspektionen en genomgång där man såg brister framför allt i överlämningar mellan sexan och sjuan. Många skolor saknade rutiner, vilket gjorde att elever riskerade att falla mellan stolarna.

Eklidens skola tog fram en blankett som man ger alla mellanstadieskolor inför de besök man gör.

Där kan lärarna kryssa i vilka av en rad möjliga anpassningar man gjort, vilket också tjänar som en påminnelse om vad som kan räknas som en anpassning.

– Det här gör att vi får blanketter på många fler elever än vad vi fick tidigare, säger Simona Träskman. Det innebär en trygghet när det här blir tydligt att ”här är det ordning och reda”. Vi hamnar inte i situationer där den enskilda klassläraren i panik ringer den gamla skolan.

Nästa steg är förmöten, om det behövs. Då kallas elev och vårdnadshavare.

– Vissa kan vara stärkta av en manlig handledare, eller en äldre kvinnlig, säger Maria Kiesel. Det kan vara så mycket i dagens samhälle som behöver fyllas när de kommer till högstadiet. Det finns så många omsorgstankar där.

– Det är en lättnad för vårdnadshavare att dels få möjlighet att berätta om sina farhågor och rädslor, dels också få ansikten och känna lite lugn, landa i att det här kommer att bli bra. Det är en trygghet som uppskattas.

– Högstadiet är ju lite scary, säger Maria Kiesel. Föräldrar kan själva ha erfarenheter därifrån som kanske inte är de bästa. Men vi vet att vi kan göra ett bra högstadium här genom att jobba mycket med värdegrunder.

I högstadiet ökar kraven på självständighet, lärarna blir fler, liksom de olika klassrummen.

– Den strukturen, som är oundviklig på ett högstadium, i kombination med personliga pedagogiska svårigheter, kanske med en diagnos där du har svårighet att fokusera eller hålla tråden, blir en utmaning för oss. Samtidigt har vi tonåringar som inte vill sticka ut. Som inte vill gå med assistenter eller bli utpekade utan vill vara som alla andra. Värdegrundsarbetet blir sammanhållande i allt från det småskaliga till det gigantiska.

– Vår skolvärdinna och fritidsledare känner alla elever. De här kringfunktionerna är kanske särskilt viktiga, att vaktis, skolvärdinna och fritidsledare känner alla elever på en sådan här stor skola.

En annan utmaning med den ökade mängden lärare som träffar varje elev är att kommunikationen ska nå fram, så att inte elever med behov av anpassningar måste påminna om dem.

– Om en elev har dyslexi och är hjälpt av att ha muntliga prov, då ska det inte ligga på eleven att varje år behöva säga till om det, säger Simona Träskman. Läraren ska ha den informationen, och fråga: ”Vill du fortfarande ha det? Vill du ha det i mitt ämne?” Så att det kommer från vuxet håll.

Trygghet är något alla återkommer till under de här samtalen kring övergångar. Trygghet som grunden för att inhämta kunskap.

Ekliden har särskilda trygghetsteam, där Maria Kiesel, Simona Träskman, skolans andre biträdande rektor, skolvärdinnan, fritidsledare och lärarrepresentanter träffas en gång i veckan för att arbeta förebyggande. Och ungefär en gång i månaden har de kompisstödjarmöten med aktuella teman.

Simona Träskman konstaterar att kombinationen trygghet och pedagogik är odelbar.

– Sitter du på en lektion och är orolig för vad som ska hända på rasten, då spelar det ingen roll vilket särskilt stöd eller extra anpassning eller vilken fantastisk lärare du har.