NFSP firade 100 år – allt om årets största spec-konferens!

Åbo-psykologen Katarina Alanko jämförde skolfrånvaron i Finland och Sverige.

Det är inte resurserna som är problemet! De flesta av föreläsarna pratade hellre om organisation, metoder, forskning och förhållningssätt än om pengar under den stora NFSP-konferensen i helgen.

Nordiska Förbundet för Specialpedagogik, NFSP, firade 100 år i helgen med en konferens på temat tillgänglig lärmiljö.

– Det handlar inte bara om den fysiska miljön utan minst lika mycket om den pedagogiska och sociala, säger den norska forskaren Mirjam Harestad Olsen.

Konferensen, som arrangerades ihop med Lärarförbundet, ägde rum i Lärarnas hus på Stora Essingen i Stockholm. Inför ett par hundra deltagare från samtliga nordiska länder inledde NFSP:s sittande ordförande Mikael Forsberg med en kort historisk tillbakablick:

– Före 1922 fanns hjälpskoleföreningar, men då hade man inte principen att elever med särskilda utmaningar skulle gå i den vanliga skolan. Men sedan dess har detta varit målet med NSFP:s arbete och vart tredje eller fjärde år har man träffats och utbytt erfarenheter. Enda avbrottet var under andra världskriget.

När Lärarförbundets vice ordförande Robert Fahlgren intog den ballongsmyckade scenen inledde han med det mål både förbundet och Lärarnas riksförbund har, ett mål som kommer att ligga kvar när det nya förbundet Sverige Lärare lanseras nästa år:

– Livet är inte rättvist men skolan måste vara det. Därför är vi lärare oroliga för de förödande konsekvenser som den underfinansierade skolan leder till. Och det är eleverna som har det svårast som drabbas värst när resurser saknas.

Elevhälsan måste förstärkas, löneläget måste upp, fler specialpedagoger och speciallärare måste anställas. Allra viktigast är behöriga lärare. Ingen elevhälsa kan kompensera för övriga kvalitetsbrister.

Robert Fahlgren

Han berättade att det nya förbundet kommer att ha stort fokus på specialpedagogiken, och upprepade ett antal välkända krav:

– Elevhälsan måste förstärkas, löneläget måste upp och det måste anställas fler specialpedagoger och speciallärare.

Slutklämmen underströk han med emfas:

– Allra viktigast är att undervisningen bedrivs av behöriga lärare. Ingen elevhälsa kan kompensera för övriga kvalitetsbrister.

Fredrik Malmberg, generaldirektör, SPSM

Varje talare under konferensens två dagar ackompanjerades upp på scenen av en låt, generaldirektören för Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Fredrik Malmberg, hade valt ”Under ytan” av Uno Svenningsson.

– Jag tycker om textraden ”Under ytan är vi alla små, under ytan kan en god själ förgås”, förklarade han. Jag var tidigare barnombudsman och träffade då många barn och unga i svåra situationer. Gemensamt för dem alla var att skolan alltid hade spelat en central roll i deras liv, där hade de träffat personer som gjort skillnad för dem.

Jag har träffat barn som berättar att de har en klump i halsen inför alla raster. Hur ska de kunna koncentrera sig på undervisningen? Vi får aldrig glömma att det är hela skoldagen som måste fungera.

Fredrik Malmberg

Sedan berättade han om myndighetens kärnuppdrag:

– Alla barn ska kunna nå målen för sin utbildning, oavsett funktionsförmåga. Vi ska jobba förebyggande och främjande för att kunna bidra till en likvärdig utbildning för alla.

Han uttryckte sin oro för att många skolor visat sig för dåliga på att upptäcka elever med funktionsnedsättningar, och underströk vikten att stötta elever inte bara under lektionstid.

– Jag har träffat barn som berättar att de har en klump i halsen inför alla raster. Hur ska de kunna koncentrera sig på undervisningen? Vi får aldrig glömma att det är hela skoldagen som måste fungera.

Ingrid Lund, professor i pedagogik vid Agders universitet

Ingrid Lund, professor i pedagogik vid Agders universitet i Norge, inledde sitt föredrag med en gripande historia från sin tid som lärare, som kom att definiera den forskning som hon sedan skulle syssla med i tio år.

– Flickan hade en termin kvar på högstadiet, jag hade haft henne i två och ett halvt år, tyckte att jag kände henne. Men så en dag sa hon: ”Du ser mig inte.” Det kom som en chock, jag levde med föreställningen att ”jag ser” elever, att jag är bra på det.

Hon sov dåligt den natten, låg och grubblade på vad som gått snett, tyckte själv att hon jobbat ”väldigt mycket” med den här eleven.

– Jag fick stöd av en kollega och följde hans råd och sökte upp flickan och sa: ”Jag har inte lyssnat på dig tillräckligt, hur kan vi gå vidare härifrån tillsammans?”

Det ledde till att hela lärarkollegiet på hennes skola började fundera på vilka elever de kunde ha missat. Och själv drog hon i gång sin forskning på temat.

– Först behövde jag ställa mig frågan: Behöver det vara ett problem med att vara tillbakadragen och stilla? Var går i så fall gränsen för när det blir ett problem?

Utvecklingsforskningen menar att vi individer utvecklas utifrån och in, inte inifrån och ut. Kontakter med andra under uppväxten är väldigt viktigt.

Ingrid Lund

Stillheten blir ett problem när den blir ett hinder för inlärning, menar hon. Men den är också ett problem när den hindrar personen att skapa stabila relationer med andra människor.

– Utvecklingsforskningen menar att vi individer utvecklas utifrån och in, inte inifrån och ut. Kontakter med andra under uppväxten är väldigt viktigt.

I det som skulle bli hennes bok ”Listening to shy voices” följde hon 15 flickor i två år.

– Jag var inte riktigt förberedd på det, men nio av flickorna var mobbade. De som inte höjer sina röster, som drar sig undan, blir lätt utsatta för trakasserier.

Efter föredraget frågade vi Ingrid Lund hur det hade gått för den första flickan, den flicka som fick henne intresserad av ämnet blyga elever.

– Det gick bra för henne, svarade hon med ett stort leende. Hon är i 30-årsåldern i dag och jobbar som förskollärare. Vi har fortfarande kontakt.

Katarina Alanko, psykolog vid Åbo akademi

Nästa talare var psykologen Katarina Alanko vid Åbo akademi som leder ett forskningsprojekt om skolfrånvaro i Finland och Sverige. Hon konstaterade att frånvaron ökar i bägge länderna, i takt med att den psykiska ohälsan hos barn och unga också ökar.

– Vi måste ha tid och mod att möta dessa elever, men tyvärr är det väldigt många skolor som saknar resurser för att hjälpa dem. Det finns inte tillräckligt med tid för att bygga relationer.

Här finns en ond cirkel: ju mer eleven är borta, desto lättare blir den borta ännu längre. Huvudorsaken till att problemen ökar, menar hon, är bristen på lärarinsatser för att stötta eleverna att komma tillbaka.

– Jag förstår att resurserna är knappa, men även med små resurser går det att göra viktiga insatser. En insats som gett bra resultat är att bjuda på frukost i skolan, det blir ett slags morot som gör det lite lättare att komma tillbaka för elever som ännu inte inlett en långvarig skolfrånvaro.

Riskfaktorer syns redan i förskolan. Vår forskning visar att den problematiska skolfrånvaron blir allt vanligare bland de allra yngsta skolbarnen.

Katarina Alanko

Katarina Alankos preliminära resultat visar att skolfrånvaron är relativt lik mellan Sverige och Finland. I bägge länderna beror frånvaron i hög grad på prestationsångest och en växande ovilja att vistas i skolan.

– Man undviker det som väcker ångest och det är just skolan som väcker ångesten.

Mirjam Harkestad Olsen, professor i specialpedagogik vid Norges arktiska universitet, berättade därefter om sin forskning kring ”inkluderande lärmiljöer”. Det finns ingen tydlig definition av begreppet, men hon har landat i denna:

– När eleven själv känner sig som en del av gemenskapen, då är inkluderingen uppnådd.

Många tänker att en ”god psykosocial lärmiljö” betyder frånvaro av mobbning, men en sådan lärmiljö måste innefatta mycket mer än så.

– Lärmiljön ska garantera tre fundamentala saker: inlärning, hälsa och trivsel. Vi har alltför många barn som går ut grundskolan utan att uppleva en stimulerande lärmiljö!

Varför väntar man med en åtgärdsplan tills det finns en diagnos? Varför inte koppla åtgärder till behov? Och varför måste alla barn börja skolan samtidigt på morgonen?

Mirjam Harkestad Olsen

Mirjam Harestad Olsen underströk sedan samma slutsats som Ingrid Lund:

– Barn som inte blir sedda är ett stort problem. Det kan vara barn som själva känner en frustration över att inte klara av att räcka upp handen.

Orsakerna till att dessa barn hamnar under radarn? Bristande stöd från vuxna, är hennes eget svar.

– Det handlar om barn som ofta saknar tillhörighet, saknar vänner, saknar gemenskap.

Under den påföljande frågestunden undrar jag vad som gör att skolan inte lyckas fånga upp dem i tid, innan det gått för långt. Brist på resurser?

Hennes svar var något oväntat:

– Nej, jag tror inte att det handlar om resurser i första hand utan om hur skolor organiserar sitt arbete. Varför väntar man till exempel med en åtgärdsplan tills det finns en diagnos? Varför inte koppla åtgärderna till behoven? Och varför måste i princip alla barn börja skolan samtidigt på morgonen? Ska vi lyckas måste vi tänka nytt kring skolan, tänka nytt kring organisering.

I den efterföljande paneldiskussionen handlade mycket om behovet av tidiga insatser.

– Vi måste ha större fokus på förskolan, sa Ingrid Lund.

– Riskfaktorer syns redan i förskolan, berättade Katarina Alanko. Vår forskning visar att den problematiska skolfrånvaron blir allt vanligare bland de allra yngsta skolbarnen.

Mirjam Harestad Olsen berättade om en klass som hon undersökt i detalj med sina forskarkollegor. Det visade sig att vissa elever aldrig hade kontakt med andra elever i klassen.

– Och lärarna hade inte upptäckt det!

Hur skapar vi en skola där alla elever mår bra och blir sedda? Den andra konferensdagen inleddes med att alla fick skriva in sina funderingar i Mentimetern. ”Om vi ska få elever att må bra, måste vi ha lärare som mår bra”, var ett av flera tänkvärda svar.

Anna-Lind Pétursdóttir, professor i bland annat psykologi, vid Islands universitet, berättade sedan om sin forskning om behandlingsmetoder för barn med inlärningssvårigheter.

– Om vi använder evidensbaserade metoder så kan vi hjälpa barnen och deras föräldrar, det har forskningen bevisat.

Liksom flera andra av konferensens talare underströk hon vikten av att inte vänta på diagnoser.

– Jag är skolpsykolog, jag är med och ställer diagnoser, ändå säger jag detta: Vänta inte på diagnoser! Om eleven har det tufft, sätt in stöd!

Hon har mestadels jobbat med metoder för att lära barn läsa. Hennes huvudbudskap kräver inte någon doktorsexamen för att förstå:

– Öva, öva, öva! Lyssna inte på dem som säger att barn växer ifrån sina lässvårigheter, det stämmer inte. Den som är en dålig läsare i fjärde klass riskerar att bli en dålig läsare under hela sin skoltid.

Hon är orolig för utvecklingen att barn får allt mindre stöd med sin läsning där hemma.

– Bristande läsförmåga försvårar inte bara deras möjligheter att klara andra ämnen, den kan också förvärra barnens självförtroende när de ser hur andra går förbi dem.

Barn växer inte ifrån sina lässvårigheter. Den som är en dålig läsare i fjärde klass riskerar att bli en dålig läsare under hela sin skoltid.

Anna-Lind Pétursdóttir

Anna-Lind Pétursdóttir slog också ett slag för att utveckla arbetet med att låta elever jobba i par och hjälpa varandra med läsningen. Det är metoder som framför allt utvecklats i USA under namnet ”Peer Assisted Learning Strategies (PALS)” och har använts både i skolan och förskolan. Själv hade hon studerat femåringar och fann goda resultat.

– I nästan samtliga fall hade de barn som jobbat i par nått bättre resultat än barnen i kontrollgrupperna.

Det hade funnits en oro att barn som är goda läsare skulle bromsas upp i sin egen läsutveckling när de använder en del av skoltiden för att hjälpa kamrater som inte kommit lika långt. Men så hade det inte blivit.

– De har tvärtom lärt sig ännu mer genom att lära andra, det blir som en viktig repetition för dem.

Därför landar hon i samma slutsats som Mirjam Harestad Olsen dagen innan kring vad som gäller för att öka likvärdigheten i skolan:

– Det handlar inte i första hand om hur stora resurser skolan har eller hur många lärare där finns, det handlar om vilka metoder man använder.

Nästa pass bestod av tre parallella workshops. Vi valde att lyssna till Eva Siljehag från Specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet som berättade om förskolans specialpedagogik.

– Specialpedagogiken föddes i skolans värld och hade länge svårt att få fäste i förskolan. Det var först på 1990-talet som förskollärare fick möjlighet att bli specialpedagoger. Och de har fått kämpa för att få tjänster.

Situationen är bättre i dag, men långt ifrån bra, menar hon.

– Det är stora skillnader i kvalitet både mellan förskolor och inom förskolor.  Specialpedagoger får alltför sällan ledningens stöd och det är svårt att utvecklas i professionen.

Det är stora skillnader i kvalitet både mellan förskolor och inom förskolor. Specialpedagoger får alltför sällan ledningens stöd och det är svårt att utvecklas i professionen.

Eva Siljehag

Barn med funktionsnedsättningar eller funktionsvariationer riskerar att inte kunna delta fullt ut i lek och samspel, det blir helt enkelt inte en inkluderande förskola. Det var mot den bakgrunden som Eva Siljehag och hennes forskarkollegor drog i gång projektet ”Inkluderande lärandemiljöer och tidiga insatser”.

När de var ute och intervjuade personal på förskolorna fick de ofta höra att det var svårt att få alla barn att vara med i lekarna. ”Vi har provat allt, men vi får ändå inte till det”.

– Vi kunde se att samarbetet mellan lärare och barn fungerade bra, men arbetet med att få barnen att leka med varandra, på den punkten fick de låga poäng i vår studie. Det är mellan barnen det måste hända! Men det var ofta där det brast.

När de uppmärksammade personalen på problemen hävdade en del att barnen behöver vara i fred i sina lekar, att det var viktigt att de fick utveckla den själva.

– En intressant poäng! Men vi tyckte att det fanns skäl att utveckla metoder som kunde leda till att alla barn kom med i leken.

Resultatet blev något som de kom att kalla ”Tid för lek och samspel”, ett sätt att främja social interaktion. Slutsatserna finns publicerade på sajten lekochsprak.com, konferensdeltagarna fick ta del av en kort film på Youtube där inblandade förskollärare, fritidspedagoger och andra hyllade grundtanken att låta barn stötta varandra för att komma in i leken.

Barnen som behöver stöd för att bli en del av gemenskapen kallas fokusbarn, barnen som stöttar kallas stödbarn. Som en av lärarna i filmen konstaterade: ”Det har blivit mer interaktion mellan stödbarn och fokusbarn efter våra övningar”.

Eller som Eva Siljehag sammanfattade det:

– Vi kan inte lära barn att leka, men vi kan lära ut färdigheter i interaktion.

I den andra workshopen lyssnade vi till Mona Tafvelin, rådgivare på myndigheten SPSM, som talade kring konferensens huvudtema: ”Hur skapar vi en tillgänglig lärmiljö?” Inledningsvis ville hon slå fast en övergripande sanning om många av de barn som konferensen handlade om:

– En funktionsnedsättning är något eleven har, inte något hon är. Hon har en synnedsättning eller hon har adhd, hon är det inte.

Det är dessa ryggsäckar barnen bär på och det är rätt lite vi kan göra åt dem.

– Däremot är det vårt ansvar att ändra och anpassa den miljö som barnen arbetar i.

Denna lärmiljö måste vara tillgänglig för alla barn, oavsett funktionshinder. Mona Tafvelin tycker att det är olyckligt att man alltjämt sätter så stort fokus på den fysiska tillgängligheten.

– Självfallet ska det finna hissar och ramper, men den sociala och pedagogiska tillgängligheten är minst lika viktig.

Det har blivit vanligare att frosta fönster, barn med koncentrationssvårigheter blir lätt störda av rörelser på andra sida glaset. ”Visuellt buller” kan vara ett stort problem.

Mona Tafvelin

Den sociala tillgängligheten kan handla om hur tillåtande klimatet är på en skola, i vilken mån man accepterar olikheter, om man har ett normkritiskt perspektiv.

– Har vi en social miljö som präglas av gemenskap? Accepterar vi beteenden som avviker från ”det vanliga”? Pratar vi om ”vanliga elever”? Vad är det egentligen? Gå till er själva: har ni några ”vanliga” grannar? Vad är det för några, i så fall?

Den pedagogiska lärmiljön kan till exempel handla om hjälpmedlen.

– Är de lätta att komma åt? Om de går sönder, vet ni vad ni gör då? Bildstöd? Det måste finnas med hela dagen. Och i arbetslaget, tar ni del av varandras kompetenser för att skapa bästa möjliga lärmiljö för alla elever?

Mona Tafvelin menar att det även finns skäl att tänka igenom den fysiska miljön.

– Det har blivit vanligare att frosta fönster, barn med koncentrationssvårigheter blir lätt störda av rörelser på andra sida glaset. ”Visuellt buller” kan vara ett stort problem, därför används också gardiner och det har blivit vanligare att smycka ut klassrum lite mer varsamt.

Denho Özmen, föreläsare, tidigare SPSM.

Konferensens sista talare var Denho Özmen, pensionerad rådgivare, tidigare vid SPSM och numera flitigt anlitad föreläsare inom ämnet interkulturell kommunikation. Han är född i Turkiet och kom till Sverige som ung vuxen. Många av de kulturkrockar som möter nyanlända har han själv erfarit.

– Mötet med Sverige är inte lätt. Här står individen i centrum, i de flesta andra kulturer står familjen i centrum. Här har religionen en närmast obetydlig roll, i andra kulturer kan den vara helt avgörande.

I vissa samhällen ses funktionsnedsättningar som ett resultat av onda krafter eller Guds straff. Då är det extra viktigt att berätta hur vi ser på det i Sverige, att här har alla barn laglig rätt till ett självständigt liv.

Denho Özmen

När krockarna uppstår, som de allt oftare gör med tanke på den stora invandring som Sverige haft under de gångna decennierna, så menar han att skolans personal hela tiden måste återvända till det allra viktigaste: att tänka på barnens bästa, att barnens rätt alltid kommer först.

Det här kan vara särskilt svårt när det kommer till barn med funktionshinder.

– Det är inte ovanligt att familjer har bestämt att deras barn med funktionshinder för alltid ska vara beroende av familjen, att barnet inte har rätt att skapa sig ett självständigt liv. Här måste ni vara väldigt tydliga: i Sverige har alla barn laglig rätt till ett självständigt liv.

Själva synen på funktionsnedsättningar kan skilja sig från land till land.

– I vissa samhällen ses det som ett resultat av onda krafter eller Guds straff. I sådana situationer är det extra viktigt att berätta hur vi ser på det i Sverige.

Denho Özmen menar att skolan kan bli ännu bättre på att förklara för föräldrar vad som gäller i svensk skola och vilka rättigheter barnen har.

– Föräldrar vill ha information, de vill lära sig mer. Det ska vara självklart att säga emot föräldrar som till exempel inte vill att deras döttrar ska vara med fullt ut på idrottslektionerna.

Han betonar att det är en balansgång: å ena sidan vikten av att göra föräldrarna positiva till skolan, eftersom det påverkar förutsättningarna för deras barn att över huvud taget ska komma dit, å andra sidan vara tydlig med vad som gäller utifrån skollagen och läroplanen.

– I slutändan är det alltid lagen som avgör.

Han avslutade sitt föredrag om kulturkrockar och språkförbistring med en skämtteckning som drog ner skratt och applåder:

En man säger ”tusen tack” – varpå den andra svarar ”tvåtusen tack”.

LÄS ÄVEN

Storsatsning på funkis-elevers digitala trygghet

SPSM-Sabina, själv krigsflykting, ger Ukraina-barnen ”ramar och kramar”

Specialpedagogens favoritverktyg: kojor och en tratt