Sök
Publishing-priset logga

”Skolan misshandlar elever med autism – alla blir förlorare”

Det finns tre organisatoriska problem som behöver utredas och åtgärdas för att förebygga att elever med särskilda behov faller mellan stolarna, skriver debattörerna. Foto: Adobe Stock

Den 2 april uppmärksammas Världsautismdagen världen över. Men främst bör den handla om skolan. Det anser företrädare för gruppen Skolupproret, som larmar om ett skolsystem som tycks ha gett upp kampen för elever med autism.

Den 2 april infaller världsautismdagen, instiftat av FN 2008, för att särskilt uppmärksamma personer med autism. Det är en viktig dag där fokus bör ligga på den miljö där barnen tvingas att vistas större delen av sin tid, nämligen skolan. Idag finns det otillräckligt med stöd för elever med autism, en otillräcklighet som landar i lärarens knä. För att kunna ge dessa elever stöd känner sig lärare tvungna att undervisa och ge stöd utanför lektionstid.

Ingen kan räkna med att varje lärare har denna möjlighet att använda sin fritid till att hjälpa elever med problematisk skolgång. Ett barn som mår dåligt och får ångest av skolan måste såklart få rätt hjälp. Men den hjälpen kan inte bestå av att en enskild lärare tar sin planeringstid och raster till att stödundervisa i ett bibliotek eller i elevens egna hem.

Det finns åtminstone tre organisatoriska problem som behöver utredas och/eller åtgärdas för att förebygga att dessa elevers behov faller mellan stolarna:

Vi menar att detta är ett svek mot eleven som mår dåligt, resterande klassen samt läraren. Alla blir förlorare.

För det första växer klasser sig ofta mycket stora när det ska effektiviseras och sparas, vilket gör att elever med särskilt stödbehov blir utan stöd både inom och utanför den ordinarie undervisningen. Tänk en situation med 30 elever i åk.1, där en handfull är nyanlända, två har en diagnos med autism och/eller ADHD, ett par har läs- skrivsvårigheter och några helt enkelt inte är riktigt skolmogna än. Tillgången på specialpedagogiskt stöd är sparsam och kan oftast räknas i ett fåtal minuter per elev. Detta är inte en ovanlig situation.

För det andra råder en situation där en alltför dålig överlämning sker mellan skolformer och  stadier. Ett exempel är att elever som uppvisar svårigheter redan på förskolan med socialt samspel och andra förmågor slussas vidare in i klassrum som är helt oförberedda på att ta emot dessa barn. Även när personal från förskolan larmar om att barnet är i behov av särskilt stöd är det ingenting som sätts in direkt vid skolstarten. Det är enbart de elever med fysiska problem som erbjuds hjälp direkt. De elever med npf-problematik glöms bort. Det är en svensk klassiker att vänta på olyckan innan man sätter in en åtgärd. Gör som i Finland istället och sätt in de specialpedagogiska åtgärderna i förebyggande syfte!

För det tredje handlar det om nedskärningar på elevhälsan. Elever med autsimspektrumtillstånd/NPF blir såklart hårdast drabbade av alla, men även lärare sätts under omänsklig press att hantera detta genom att ta på sig en kombinerad polisiär, socialarbetande, juridisk psykologroll och förväntas dessutom jobba på både kvällar och helger för att hantera dessa bortglömda elever. Forskning visar dessutom att ju sämre en lärare upplever sig förberedd på att hantera elever med autism, desto högre är risken för att bli utbränd.

Vi menar att detta är ett svek mot eleven som mår dåligt, resterande klassen samt läraren. Alla blir förlorare. Vi har fortfarande elever som inte klarar en vanlig klass utan får grav ångest, blir anorektiska av stressen och sedan inte kommer till skolan alls. Att detta fortfarande fortgår är en verklighet och är ingenting annat än att beteckna som ren och skär barnmisshandel. Är inte barnkonventionen lag i Sverige?

Ibland hör vi solskenshistorier där lärare använder sin fritid till att rida ut och rädda elever som fastnat i sina hem. Dessa är vackra berättelser, men i förhållande till det generella skolsystemets behov och utmaningar är dessa rena sagor. Det är dags att sluta fantisera och möta våra särskilda behov där de är och att ge varje skola möjligheten att ge dem rätt förutsättningar för en god skolgång.

Pernilla Wallgren, Lärare

Alexander Skytte, Lärare

Fredrik Lundin, Specialpedagog

LÄS ÄVEN

Den sjuka elevhälsan

Specialpedagogiken grunden till allt

Vill inkluderingskritikerna ha ett okunskapssamhälle?

Många huvudmän ovetande om bedömningsstöd