Debatt: BUP behöver ta ett större ansvar i skolan

Elever drabbas när skolan saknar systematiskt samarbete med BUP.

Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, sviker sitt ansvar för eleverna de utreder, när de ofta lämnar skolan i sticket med en diagnos men utan verktyg, anser specialpedagogen Jens Jörnborn.

Vi vet att en lyckad skolgång har stor betydelse för ett välfungerande liv. Men att alla elever ska lyckas i skolan kan inte vara endast skolans ansvar. Givetvis har skolan ansvaret för att eleverna utvecklas utifrån rådande läroplan, men den institution som sitter på den största kompetensen kring några av skolans kanske mest komplexa situationer är Barn- och ungdomspsykatrin, BUP – som utreder och fastställer diagnos för de elever som har det allra svårast i skolan.

Jens Jörnborn, specialpedagog i Vaggeryds kommun.

Efter BUP-utredning får skolan i regel vara med på återgivningen, efter godkännande av vårdnadshavare. Vid återgivningen informeras om den information som samlats in, vilka tester som gjorts och vilka diagnoser som ställts (exempelvis ADHD, autism, intermittent explosivitet, trotssyndrom eller ångest). Som en sista kort punkt ges rekommendationer till skolan. Informationen som ges dessförinnan ger sällan skolan någon ny kunskap, eftersom den i stor utsträckning kommer från skolan från början. Samtalet avslutas i regel med ett konstaterande att skolan kan höra av sig om vidare kontakt känns behövligt.

BUP gör en lång utredning och återger sedan att … eleven kan explodera av ilska för mindre incidenter. Det enda skolan får är ett namn på beteendet: Intermittent explosivitet.

Och det är här problemen börjar.

Visst finns det många goda exempel på när skola, BUP och vårdnadshavare möts kontinuerligt för att samtala om och planera bästa möjliga skolgång och insatser. Dessvärre finns det ännu fler exempel på hur arbetet från BUP stannar vid fastställandet av diagnos. Eventuellt fortsätter kontakt mellan BUP och vårdnadshavare, men skolan lämnas många gånger utanför.

Det är inte rimligt.

Ta exempelvis trotssyndrom, som är ett mönster av negativt, fientligt och trotsigt beteende. Tänker BUP, efter att ha ställt diagnosen och upplyst om dess kriterier, att skolan nu vet hur man ska hantera elevens trots? ”Okej, så här har vi bedömt det. Vi hörs vid behov.” Men behovet är ju nu, och kontinuerligt – därav utredningen. Det samtal vårdnadshavare och BUP har kring trotsbeteendet behöver skolan vara involverad i för att få en helhetsbild och bemöta och anpassa för eleven på bästa sätt.

Ett annat, typiskt exempel: en skola behöver stöd för att kunna hjälpa en elev som kan explodera av ilska för mindre incidenter. BUP gör en lång utredning och återger sedan att … eleven kan explodera av ilska för mindre incidenter. Det enda skolan får är ett namn på beteendet: Intermittent explosivitet.

Det här är ohållbart. Den enda lösningen är att systematiskt se samarbete som nödvändigt för att hjälpa eleven på lång sikt. Särskilt när det finns studier som pekar på att obehandlad ångest ökar risken för ett sämre fungerande framtida liv och att olika beteendeproblem kan förvärras om de inte bemöts på ett adekvat sätt. Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri, SFBUP, har också en hel del riktlinjer som pekar just på vikten av återkommande samarbete för att konstruktivt följa upp elevens skolutveckling och stöd. Ändå sker det ofta inte alls.

BUP måste sluta säga tack och bock efter diagnos och återgivning. Det krävs en annan standardrutin än ett sakligt farväl. För vad är BUP:s funktion egentligen, vilken kompetens sitter de på? Är det endast att sätta diagnoser utifrån diverse material? Nej, BUP har en särskild kunskap och förståelse för komplexa beteenden, och inte minst för just de elever de har lagt lång utredningstid på att försöka förstå. Låt oss använda den kompetensen tillsammans med den kunskap som finns på skolan!

LÄS ÄVEN

Inkluderingsdebatten är en arena för okunniga

Hitta rätt språknycklar i särskolan

Det är inte autism som gör unga män till ”incels”

Skolan som storsatsar på specialpedagoger