Hästar hjälper hemmasittare

Pia Tillberg och Christina Risshytt-Collman tillsammans med pensionerade travhästen Odina. Foto: Johan Strindberg

En ponny som betar med en särskild sinkande munkorg så den inte blir rund som en boll, en envis förtidspensionerad travhäst, samt hundratals kilo hö och gödsel som behöver mockas – så löser man problemet med hemmasittare i Ekerö.

Stiftelsen Hippocampus sysslar med hästunderstödda insatser, oftast för människor med olika former av funktionsnedsättningar. Under 2021 och 2022 har de deltagit i ett projekt med Närvaroteamet i Ekerö kommun. Då har insatserna i stället handlar om skolnärmande. Ett tiotal elever i högstadieålder, med olika mängder erfarenhet av och entusiasm för hästar, har fått komma till Stall Kungsgården på Drottningholm en eller ett par dagar i veckan och jobba med hästarna.

– Det är viktigt att förstå att det här är elever som har ett driv, de vill gå i skolan, de vill börja på gymnasiet, säger Sandra Kelloniemi, som är specialpedagog hos Närvaroteamet.

Stall Kungsgården har byggnader som är nyrenoverade för tolv insamlade miljoner, och i princip varje hörn är genomtänkt och tillgängligt. Långa rejäla ramper på flera platser där man ska ta sig upp på och ner från hästarna, breda boxar med plats för hjälpmedel, en särskild plats att kunna spola av rullstolshjul och så vidare. De breda boxarna står också i ett stall där hästar och människor kan se varandra, men också har möjlighet att få gå undan lite. Där det finns plats att prata och tänka. Där det finns tid att läsa av hästarnas signaler. Fundera på sina egna.

Letade stöd att sätta in

Åsa Karström är samordnare i Närvaroteamet och arbetar med elevhälsa i Ekerö och menar att när de gjorde en översikt såg de att det fanns bra kunskap för att hitta och fånga upp problem, men att när det kom till de elever som hade riktigt hög frånvaro, eller till och med var hemma helt, så hade de inte något riktigt bra stöd att sätta in.

– Just 2020 när vi gjorde den här genomgången såg vi att nästan 75 procent av den här gruppen var tjejer, ofta med npf, som också hade ett hästintresse. I stallet hade de en kontakt, men inte i skolan. Och precis när vi började fundera på det här blev vi kontaktade av Hippocampus. 

Det då nystartade Närvaroteamet satte ihop en ansökan till SPSM tillsammans med Pia Tillberg, som är verksamhetsansvarig på Hippocampus, och ”parhästen” Christina Risshytt-Collman som sköter mycket av det logistiska. Pengarna kom, två elever fick pilotprova och hösten 2021 kom det i gång på riktigt. Programmet är öppet för elever i årskurs fyra till nio, oavsett diagnos eller brist därpå, men de flesta har kommit från högstadiet.

Kommunikationen med hästen är ofta icke-verbal.

En del av eleverna har neuropsykiatriska problem, andra inte. Oavsett vilket har de nytta av ungefär samma saker som hästarna mår bra av – lugn och rutiner. Och det är en eller två åt gången som är där, i stället för större grupper som på en mer traditionell ridskola.

Dessutom får de någon som behöver dem, som de kan göra en insats för. Både hästarna, och personalen på gården. Först efter en tid kan lärare komma och börja integrera lite undervisning, som dessutom kan ha att göra med hästarna om man bara är lite fiffig.

– Vi kan bygga upp en relation här i den här fantastiska miljön som är något annat än skolan, andra krav och en öppen atmosfär, säger Sandra Kelloniemi.

– Första fasen kan vara att vi bara är här och gör hästaktiviteter med Pia och eleven, och när man byggt en relation kommer man överens om vad som blir nästa steg. Om det är att vi lägger till undervisning, eller att det kommer hit en lärare … och så småningom kan man vara mer i skolan.

Ingen quick fix

– Själva stallbiten är inte särskilt utmanande. Det som är en stor utmaning är att ha is i magen och låta saker ta sin tid. Det här är inte en quick fix, det bygger jättemycket på en relation där man ­bygger upp en normalitet och väntar på att det ­håller, säger Pia Tillberg.

– En stor överraskning däremot är att det är så lätt att komma i gång och prata! Det blir så ­meningsfullt, och både lustfyllt och utmanande. 

Stallhunden Nessie.

Både deltagare och föräldrar har varit mycket nöjda med projektet. Kartläggning och utvärdering är inte helt färdig men det har redan varit flera elever som faktiskt har tagit sig tillbaka till skolan. Åsa Karström poängterar dock att det gäller lika mycket för eleverna som för pedagoger och föräldrar att inte ta ut alltför mycket framgång i förskott, även om de gärna vill utmana sig själva och göra mer och mer.

– Det är lite som att rida en häst, man måste känna in det! Ibland vill hästen mer än den klarar, och ibland vill vi mer än hästen klarar, säger Pia Tillberg och skrattar.

En av ungdomarna, som från början inte var särskilt intresserad av hästar och definitivt inte av mockande, och som tagit tid på sig att tina, beklagade sig ändå en fredag över att det var så himla långt till nästa gång hen fick komma – hela fyra dagar.

Ibland är det helt enkelt varken morot eller piska som är lösningen, utan en stor paddock där man kan få närma sig andra i den takt man själv vill. Metaforiskt, och bokstavligt. Men varken hästarna eller stallhunden Nessie tackar nej till en morot om det bjuds.

LÄS ÄVEN

”Alla HVB-hem borde ha en specialpedagog!”

Dags att införa psykisk hälsa på skolschemat

SPSM i ny satsning på punktskrift i skolan