Begreppet incel (en sammandragning av ”involuntary celibacy”) förknippas med unga män som hänger i slutna forum på nätet, som uttrycker kvinnohat och menar att det är ”genetisk otur” som gör att inga kvinnor vill ha sex med dem. Personer som utfört våldsdåd i ideologins namn hyllas som hjältar. Men de är varken en organiserad rörelse eller någon enhetlig grupp.

I den nyutkomna boken av psykiatern Stefan Krakowski, liksom i TV4-programmet ”Kalla Fakta” (23/9) nämns att många incels har autism. Det har upprört en del personer med autism och deras anhöriga. Jag tycker inte det är så förvånande om man finner personer med autism bland incels, svårigheterna vid autism kan ju göra det svårt att hitta en partner. Men om många incels har autism betyder det givetvis inte att många med autism är incels.

Men om många incels har autism betyder det givetvis inte att många med autism är incels.

I Krakowskis intervjuer med incels framkommer att flera haft svåra och socialt ogynnsamma uppväxtförhållanden, många har också varit mobbade. I boken ges inte några svar, författaren pekar i flera riktningar, bland annat på skolan. Han nämner betygsgapet mellan pojkar och flickor och att det finns tecken på att de inte alltid bedöms likvärdigt. Till det kan läggas rapporter om att pojkar får mer negativ uppmärksamhet (skäll och tillrättavisanden) än flickor i skolan. Även om få män blir incels är det inte svårt att se risker vad gäller psykisk hälsa. Det finns skolor som själva lyckats vända pojkarnas betygstrend men om varje enskild skola ska uppfinna egna metoder kommer förändring att ta lång tid. Varför tar vi inte ett större grepp om detta?

Ett saknat perspektiv

En aspekt jag saknar i Krakowskis bok är själva processen – hur kommer man att definiera sig som incel? Det är knappast så att man en dag vaknar som incel och sedan söker upp ett forum. En sådan process är givetvis inte unik för incels. Under pandemin har jag sett flera, ofta välutbildade, människor som av att hänga i slutna grupper på nätet påverkats i en grad som snuddar till radikalisering. Processen tycks innebära att man tappar förmågan till kritiskt tänkande och blir så övertygad om en ”alternativ verklighet” att man slutar lägga märke till diskrepanser och bristande logik i de egna resonemangen.

Vi behöver träna oss på att ta avstånd från människors åsikter utan att ta avstånd från dem som människor.

I ”Kalla fakta”-programmet blir en incel, ”Adam”, ångerfull och reflekterande efter sitt möte med journalisten. Det fick mig att tänka på den före detta nynazisten Ingo Hasselbach som i dokumentärfilmen ”Exit” berättar vad som ledde fram till att han hoppade av. En filmare som följde honom ställde hela tiden frågor om hans resonemang, det gjorde att han själv började ifrågasätta. 

Jag minns att jag efter att ha sett ”Exit” tänkte att vi behöver träna oss i att ta avstånd från människors åsikter utan att ta avstånd från dem som människor.

LÄS ÄVEN

Skolan som storsatsar på specialpedagoger

Pixelbrus hjälper mot koncentrationsproblem

Särskilt begåvade som behöver särskilt stöd