Sök

Mirjana Krisanovic

Den här artikeln publicerades ursprungligen på specialpedagogik.se

”Jag var redan mobbad och ville inte att någon skulle få veta att jag fick allt svårare­ att läsa. Lärarna ­trodde att jag inte ville, att jag var lat ­eller dum. Men egentligen berodde det ju på att jag fick ont av att läsa och såg allt sämre.”

Foto: Johan Strindberg

Näthinneavlossning kan drabba vem som helst. Oftast är det inte heller särskilt svårt att åtgärda. Men när Mirjana Krisanovic, tio år gammal, skulle opereras gick någonting fel och över en natt blev allting svart.

Redan innan hon förlorade synen helt hade Mirjana haft det tufft. Hon föddes med den ovanliga ögonsjukdomen aniridi, vilket fick henne att se suddigt. Skolan var en utmaning.

Klasskamraterna mobbade henne och från lärarna kände hon inget stöd. Fram till näthinneavlossningen blev hennes syn dessutom sämre och sämre. Något hon inte ville erkänna, varken för sig själv eller för andra.

I musikalen kändes det som att jag blev ett med de andra. Det var en annan värld, långt borta från min jobbiga verklighet och där spelade det ingen roll att jag var annorlunda.

– Eftersom jag redan var mobbad ville jag inte att någon skulle få veta att det blev värre. Det blev svårare och svårare med läsningen. Lärarna trodde nog att det handlade om att jag inte ville, och att jag antingen var lat eller dum, eftersom jag läste så sakta. Men egentligen berodde det ju på att jag fick ont av att läsa och såg allt sämre, säger hon.

I film och musik hittade Mirjana ett sätt att fly från den hemska vardagen. Hon gillade också att skriva och hitta på berättelser. Skrivandet blev ett sätt för henne att få ut alla jobbiga känslor. Hon kunde sätta de negativa tankarna på papper och sedan lämna dem bakom sig.

När Mirjana var nio arrangerade skolan en musikal som var obligatorisk för alla i klassen att vara med i. Annars hade Mirjana, som var blyg och kämpade med dåligt självförtroende, aldrig vågat vara med. Under repetitionerna upptäckte hon hur kul det var med skådespeleri.

– I musikalen kändes det som att jag blev ett med de andra. Det var en annan värld, långt borta från min jobbiga verklighet och där spelade det ingen roll att jag var annorlunda.

Men det dåliga självförtroendet och mobbarna fick drömmen om en framtid som skådespelare att kännas omöjlig. Ett knappt år senare förlorade Mirjana synen och föll ner i en djup depression.

– Jag hade väldigt mycket ångestattacker och ville egentligen inte fortsätta leva, helst ville jag bara ligga instängd på mitt rum. Skolan blev ännu tuffare eftersom mitt fokus låg på att hitta lusten att leva, och jag kände inte att det fanns någon där som uppmuntrade mig eller erbjöd någon hjälp eller lösning.

Tidigare hade film varit ett effektivt sätt för henne att glömma känslorna. Åtminstone för stunden. Nu blev i stället musiken hennes sätt att slippa verkligheten. När Mirjana skulle börja gymnasiet ville hon bara bort och lämna tiden i grundskolan bakom sig. Hon började i en annan kommun, och på gymnasiet fick hon äntligen hjälpen hon tidigare saknat.

– Det var första gången som lärarna verkligen brydde sig. De fick mig att försöka hitta lösningar på problem och fundera på ”hur kan jag göra det här?”, genom att fråga vad som var svårt och varför samt vad jag behövde för stöd. De skapade också en lättsam ton och såg mig bortom min blindhet. En av lärarna kunde komma och säga: ”Vet du vad? Jag har klippt mig, vill du känna efter?” Det var så skönt att inte behöva känna sig som ett problem.

– Under grundskolan fick jag alltid sitta på bänken under idrottslektionerna när de andra spelade fotboll eller innebandy. Eller så fick jag stå och hoppa hopprep eller göra situps i ett hörn. Men på gymnasiet försökte läraren hela tiden involvera mig. Jag minns särskilt en gång när vi skulle åka skridskor. Jag hade aldrig gjort det innan, men läraren sa bara ”det gör ingenting, då får det här bli första gången”. Jag fick åka mellan läraren och en klasskamrat och kände mig som Bambi, men det var så härligt att någon äntligen ville hjälpa mig.

Under gymnasiet började Mirjana sakta men säkert må bättre, och hon hittade tillbaka till drömmarna hon haft som ung. Hon hade alltid gillat både musik och att röra på sig, vilket gjorde att hon fick lust att prova på dans. Att hitta en danslärare som ville ta emot blinda var dessvärre inte speciellt lätt. Hon fick höra både att det kunde vara farligt och att dans inte var något för henne. Men till slut, av en slump, hittade Mirjana en person som kunde tänka sig att hjälpa henne.

Nu vill jag fortsätta pusha mina gränser. Men inte för någon annans skull, utan för att jag tycker det är kul och vill se hur långt jag kan ta mig.

– Jag fick veta att han var danslärare och nämnde att jag var sugen på att börja dansa. Han hade ingen aning om hur han skulle hjälpa mig, men vi bestämde oss för att prova.

De provade sig fram och efter ett tag hittade de ett sätt att kommunicera. De upptäckte bland annat att läraren kunde hjälpa henne genom metaforer och beröring. För att lättare förstå kunde Mirjana ibland känna på danslärarens kropp när han gjorde en rörelse.

– Först förstod jag till exempel inte vad en moon walk var. För jag hade aldrig sett en! Men han låg på golvet och drog upp först min ena fot, sedan den andra och förklarade kombinationen. Han beskrev det som en vågrörelse med kroppen för mig, och steg för steg fick han mig att känna den där vågen i kroppen.

Dansen gav Mirjana självförtroendet tillbaka och fick henne att må bra igen. Av sin danslärare fick hon lära sig något som sedan följt henne genom livet, att – precis som när hon lärde sig moon walk – bryta ner ett problem och sedan ta sig an det steg för steg.

Efter gymnasiet började Mirjana söka jobb. Med hoppfulla steg gick hon till Arbetsförmedlingen.

– Jag hade fått mina betyg och ville ha ett jobb. När handläggaren frågade mig om mina drömmar berättade jag från hjärtat – jag ville jobba med film, konst eller skapande i någon form – men han tyckte att jag borde komma ner på jorden, och med tanke på att jag var blind vore det kanske bäst om jag förtidspensionerade mig.

Att leva som blind är inte lätt. Bara att förflytta sig mellan hem och jobb är en rejäl utmaning, både fysiskt och mentalt.

– Jag brukar säga att det är ganska opraktiskt att vara blind. Men jag har bestämt mig för att lösa det och inte låta mig begränsas.

Genom åren har Mirjana hittat många knep för att bli mer självständig och förenkla vardagen.

En del trick har hon själv kommit på, som att sätta en gummisnodd på schampoflaskan för att skilja den från balsamet. För platser hon ofta går till memorerar hon riktningar och antal steg.

– Jag vet att det är 48 steg till den första stolpen. Då är jag vid framme vid cykelstället och ska svänga 90 grader och gå över övergångsstället. Sedan måste jag skynda mig över cykelbanan, där de aldrig stannar, hitta kanten vid gräsmattan och följa den till hörnet där kullerstenarna börjar.

Digitala hjälpmedel som appen Be My Eyes har också blivit en stor hjälp och gör att Mirjana inte behöver känna sig tvungen att ständigt fråga kollegor eller vänner om hjälp. Där kan hon ringa upp en volontär via videosamtal och få assistans i att välja ut en vara i affären, läsa ett papper eller ta reda på vilken färg en tröja har.

Utöver att dansa och springa halvmaraton ­bestiger Mirjana berg också. Här i Himalaya.

Trots att vardag och jobb kan framstå som utmaning nog nöjer sig inte Mirjana med det. Efter arbetsförmedlarens tuffa ord bestämde hon sig för att bevisa för honom, sig själv och alla andra att hon minsann kan klara av precis vad som helst. Med rådet om att bryta ner problem och ta ett steg i taget i bakhuvudet tog hon sikte på sina drömmar. Sedan dess har hon hunnit med bra mycket mer än många andra 26-åringar.

– Med tanke på allt jag varit med om, dåligt självförtroende, depression och självmordstankar, kunde handläggarens ord ha fått mig att hoppa framför tåget. Men i stället triggade orden någonting i mig. Jag blev frustrerad och arg och ville motbevisa honom och alla andra.

Kort därefter började Mirjana gå kurser i skådespeleri och filmskapande, både i Sverige och utomlands. När hon senare hade svårt att få roller skrev hon i stället ett eget manus, råddade ihop ett team och började jobba med egna filmer.

– Jag tänkte att ingen blind har gjort det här i Sverige eller Skandinavien tidigare, då får väl jag bli den första.

Hittills har hon bland annat spelat in flera kortfilmer, dokumentärfilmen Om du ger mig dina ögon och en trailer och pilot till långfilmen Look Through My Eyes, som just nu är i förproduktion. Under 2019 tävlade hon också i World Championship of Performing Arts i Los Angeles och tog hem två silver i skådespeleri.

Scen ur Mirjana Krisanovics pilot till långfilmen Look Through My Eyes.

Vid sidan av det är hon en van halvmaratonlöpare och har tillsammans med ledsagare bestigit flera berg, bland annat i Himalaya och på Nya Zeeland. Hennes bedrifter och framgångar har fått stor uppmärksamhet och genom Instagramkontot @Mirjanasadventures har hon inspirerat många och visat att vad som helst är möjligt, bara du jobbar hårt.

I januari förra året blev Mirjana Krisanovic inbjuden till Guldbaggegalan, där hon fick hålla ett tal och dela ut pris. När hon klev ut på scenen framför hela Sveriges skådespelarelit och nästan miljon tv-tittare hade hon, steg för steg, motbevisat alla som mobbat, hånskrattat eller tvivlat.

– Från började handlade mycket av det jag gjorde om att bevisa för alla vad jag och alla andra blinda kan. Nu vill jag fortsätta pusha mina gränser. Men inte för någon annans skull, utan för att jag tycker det är kul och vill se hur långt jag kan ta mig.