Sök

Vägen till vuxenlivet

Den här artikeln publicerades ursprungligen på specialpedagogik.se

Kjell Häglund, redaktionschef.

Det har gått tre år sedan vi senast gjorde ett temanummer om övergångar, och när det nu blev dags igen och vi återigen jobbade fram här-och-nu-nedslag längs hela övergångskedjan i svenska skolor, började en tanke gnaga.

Hur kommer det sig att tongångarna ute i skolorna är desamma nu som för tre år sedan, desamma som de alltid varit – det vill säga att övergångar generellt fungerar ganska dåligt? Vad är det som gör att de fortsätter att glappa?

Det enklaste svaret är förstås att det per definition är glapp mellan stadierna och att övergångar helt enkelt leder till nya faser i barns och ungdomars liv – och att inte minst elever med neuropsykiatriska ­funktionsnedsättningar ofta har extra svårt med nya vanor, miljöer och människor. Det vore konstigt om detta inte märktes i ­problematiken kring övergångar.

Men borde det inte finnas ett svårare svar också? Ett svar som vi måste anstränga oss för att finna på alla frågeställningar kring övergångar?

Det jag avser med ansträngning här är helt enkelt forskning. Vi borde kunna ta ett avsevärt mer samlat, evidensbaserat grepp om hur vi jobbar med våra övergångar. Därför avslutar vi temat i detta nummer med ett studiebesök i USA, där just forskningen kring övergångar, i synnerhet för elever med npf, är en banbrytande kraft. Och svaret forskningen gett där är att inrikta övergångarna på själva meningen med hela skolan – att bära eleverna ut i yrkeslivet.