Sök

Varm och bestämd – bästa bemötandet

Den här artikeln publicerades ursprungligen på specialpedagogik.se

Foto: Svanthe Harström

Som liten möttes han av en vuxenvärld som det inte gick att lita på. Han minns inga kramar, ingen som tröstade när det gjorde ont, vare sig inuti eller utanpå, däremot hotfulla nävar som viftade och jagade. Ibland även slag. Värst var de vuxna som låtsades vara snälla fast ögonen såg arga ut. I skolan tog han rollen som den som skrämde ­andra. Han lockade med sig sina klass­kamrater i farliga lekar: spelade fotboll med fågelungar som trillat ur boet och klippte av morrhåren på katter. Då kände han sig ­modig. Då blev han synlig.

Jag har lyssnat på ett stort antal föreläsningar under ett långt arbetsliv men det är förvånansvärt få som lämnat tydliga spår i vardagen. Ett undantag är en psykolog inom rättspsykiatrin som lyckades hänga upp teori på praktiska krokar. Hon ställde frågan:

– Hur gör du för att bidra till att detta barn inte utvecklar psykisk ohälsa?

Teorin var att avvikande beteenden måste upptäckas tidigt. Ett litet barn lär sig att om jag sparkar och biter mamma blir hon ledsen och att det är bäst att undvika det. Om beteendet ändå fortsätter upp i ålder anses beteendet avvika. Om en tonåring brister i hänsyn och omdöme gentemot andra tillhör det normalvariationen, men om det sedan fortsätter blir det ett antisocialt beteende. Vi möter dessa barn i skolan. Barn som fysiskt ger sig på andra barn och även vuxna ska vi vara extra uppmärksamma på.

En person i utveckling är kapabel till förändring. Därför måste skolan ­skapa­ förutsättningar för normal utveckling. Det är viktigt att ­fråga sig: var i ­utvecklingen avviker barnet och varför?

Föreläsaren hänvisade till forskning som visade att tidiga språkliga svårigheter ökar risken betydligt för kriminellt beteende, även bristande uppmärksamhet, social ofärdighet och motoriska svårigheter. Många unga som utvecklar ett kriminellt beteende har ofta haft ett svårt temperament ­under uppväxten. En del har också mött en vuxenvärld som varit oförutsägbar, för sträng och inkonsekvent och som utövat en alltför tvingande disciplin. Dessa barn utsätts oftare för ett ”hårdhänt” föräldraskap än andra.

En person i utveckling är också kapabel till förändring. Därför måste skolan skapa för­utsättningar för normal utveckling. Det är viktigt att fråga sig: var i utvecklingen avviker barnet och varför? Aggressiva barn bör mötas av varma och bestämda vuxna. Tydlighet, höga  förväntningar och intresserade vuxna förbättrar oddsen betydligt.

Den lilla pojken som föreläsaren beskrev växte upp och satt nu inlåst på obestämd tid inom rättspsykiatrin. När han fick frågan av sin psykolog om vad han saknat under sin uppväxt och skoltid svarade han:

– Om någon hade tyckt om mig och trott att jag kunde förändras kanske det kunde gått vägen.

Svaret på frågan som ställdes i början av föreläsningen kan tyckas banalt men genom att vara varm och bestämd kommer man kanske en bit på väg.