Sök

Ögonblicket alla specialpedagoger lever för

Krönikören Eva Augustsson beskriver den befriande känslan när det hopplösa vänds i möjligheter och allt hårt arbete för en elev plötsligt betalar sig.

Eva Augustsson är ­specialpedagog och bor i Falköping. Hon har nyligen gått i pension men rycker fortfarande in vid behov!

En dag var det totalt stopp. Tvärstopp i avloppet i tvättstugan. Processen hade med all säkerhet pågått under en längre tid. Försöken med mopp och kokande vatten var utan framgång.

Jag förstår inte, sa jag till rörmokaren som kom för att åtgärda felet. Det har ju gått att spola så det har liksom kommit efter hand, lite i taget.

Det är precis som att bli tjock, replikerade han när han låg på alla fyra och lyste under tvätthon ner i avloppet. Det kommer smygande. En dag så märker man att man inte får på sig de där finbyxorna som hängt längst in i garderoben.

Jag log inombords åt den träffande liknelsen och sände en tanke till kläderna som krympt en aning i klädkammaren sedan förra året. Och höstlöven som jag just försökt kratta ihop i en prydlig hög vid komposten. Först singlar det ett litet löv, som följs av några till. Så en dag är gräsmattan täckt av löv och trädens grenar är kala. Jag märkte aldrig hur det gick till. Snurrar man ett varv till i tanketombolan och stannar på det motsatta läget så gäller det också när man tänker tvärtom. När man tänker framsteg.

Många av de elever som vi tillbringar mycket tid tillsammans med känner ofta frustration när förväntade framsteg uteblir. Eleven befinner sig så länge på samma nivå så det upplevs som att det står still på något vis. Kunskapsutvecklingen är knappt märkbar för den sker så långsamt.

Jag förstår inte, vi har ju provat allt. Är det någon nytta med allt arbete? Men så en dag – en ny infallsvinkel, ett länge tränat moment … och plötsligt går det.

Och vi som arbetar med särskilt stöd, vi prövar och pushar – vi vänder och vrider och försöker variera upprepningarna. Vi använder vår erfarenhet och fantasi för att hitta material och metod som kan leda framåt. Vi tränar samma sak på många olika sätt. Det ska väl erkännas att vi emellanåt känner en viss uppgivenhet och frågar:

Jag förstår inte, vi har ju provat allt. Är det någon nytta med allt det här arbetet? Leder det någon vart?

Men så en dag – en ny infallsvinkel, ett länge tränat moment, en tankebana som inte funnits förut – så plötsligt går det. För det som förut var obegripligt finns en förståelse. Det har skett en utveckling – ett steg framåt. Lärprocessen har kommit smygande framåt i rätt riktning. Men det har gått så långsamt, så långsamt, att vi inte märkt progressionen.

Ordet pedagog betyder ursprungligen ”att leda barnet”. Pedagogens uppdrag är att gå tillsammans med barnet framåt. Så det vi kan göra är att ta ett litet steg och så ett steg till och ett steg till. Plötsligt märker vi att vi kommit en bit framåt på vägen. Kanske inte ända fram men en bit på väg mot målet.

Ge inte upp – kom ihåg att även en promenad på månen börjar med ett litet steg.

Just nu!

Plus: Hösten är här och man kan dra sig inomhus igen och få långläsa i lampans sken.

Minus: Mindre bra i mörkret är alla som struntar i de livsviktiga reflexerna – ljuspunkterna som kan rädda liv.