Sök
Publishing-priset logga

Låt inte waldorfskolorna komma undan igen

Solvikskolan i Järna har bett om ursäkt för misstagen på 1900-talet – men inte för att ha fortsatt på samma spår även under 2000-talet, påpekar Specialpedagogiks redaktionschef Kjell Häglund.

På torsdagskvällen sänds sista avsnittet av waldorfdokumentären ”De utvalda barnen” på SVT. Specialpedagogiks Kjell Häglund vill inte se den som en slutpunkt för en enskild skolas gamla misstag – utan som ett avstamp för en verklig granskning av hur antroposofin ser på barn med NPF.

LÄSTIPS: Waldorf-eleven: ”Det var psykisk misshandel”

Det finns väl knappast någon som sett SVT-dokumentärserien De utvalda barnen de senaste veckorna och som inte blivit upprörd. Men de flesta blir upprörda över något som varit, och som om det inte längre pågår.

Många av oss i specialpedagogsfären vet att så inte är fallet. Vi vet att vi har fiender i starka waldorfkretsar – som tror sig veta bättre än vetenskapen, som anser att alla diagnoser är orättfärdiga stämplar och som har egna kvacksalvarmetoder för att ”behandla” elever med funktionsnedsättningar.

I vardagen med barnen avsöker personalen inte barnens behov utifrån evidensbaserade parametrar utan letar i stället bekräftelse på att de egna falska teorierna fungerar. När utfallet sedan inte blir som förväntat skuldbelastas barn och föräldrar.

Antroposoferna kallar det ”läkepedagogik”. Och det ska sägas att deras motstånd mot medicinering rämnat lite på senare år. Kunskapstrycket blev till slut för hårt. Numera får barn som till exempel inackorderas på det läkepedagogiska institutet Mikaelgården, om föräldrarna så önskar, behålla sin vanliga läkare och, får man förmoda, även centralstimulerande adhd-medicin om den är oundgänglig. Vilket läkepedagoger fått inse ”the hard way” att den faktiskt kan vara. Det kan nog vara skönare även för antroposof-psykiatriker att ordinera medicin i stället för att ”tvingas” utöva fysisk och psykisk misshandel mot barnen, som många före detta intagna vittnat om, långt in på 2000-talet.

Men antroposofer har ju inte slutat att tro på sin guru Rudolf Steiners hundraåriga och huvudsakligen astrologiska idéer. Faktum är att deras version av beteendevetenskap, som ofta blandas in när det handlar om NPF, är rent förhistoriska. Rudolf Steiner plockade upp dem från antikens humoralpatologi, och dagens antroposofer ser alltjämt exempelvis ”personlighetsläran” om ”de fyra temperamenten” som ett slags grundvetenskap.

Det är suveränt att antroposoferna anordnar påkostad och passionerad konstverksamhet för de här barnen. Men det är mindre vettigt att av kvasireligiösa skäl plocka bort svart ur färglådan. Det är suveränt med dans och att barnen får röra på sig. Mindre vettigt att kalla dansen ”läke-eurytmi”, jämställa den med psykiatri och ordinera vissa rörelseövningar för att komma till rätta med neuropsykiatriskt orsakade beteenden.

Det stora problemet är, som jag även skriver i en längre artikel på Aftonbladets kultursidor, att i en ideologiskt driven verksamhet är det den egna idéläran, inte barnen, som är viktigast. Det är det trosvissa engagemanget för den ideologiska rörelsen, inte ett allmängiltigt engagemang för barn, som utgör drivkraften. Och i vardagen med barnen avsöker personalen inte barnens behov utifrån evidensbaserade parametrar utan letar i stället bekräftelse på att de egna falska teorierna fungerar. När utfallet sedan inte blir som förväntat antas det i stället vara barnens eller föräldrarnas fel.

Antroposoferna och waldorfskolorna har absolut blivit bättre på att inte bara acceptera utan också ta in ny vetenskap i sina verksamheter. Men – den är alltid underordnad deras andliga övertygelse.

Därför blir jag både upprörd och oroad av att Solvikskolan tycks komma undan med den ursäkt de på grund av SVT-serien publicerat på sin hemsida, där de beklagar misstagen som begåtts ”under 1980- och 90-talen”.

En av de före detta eleverna på Solvik som medverkar i dokumentären har ju haft hela sin skolgång där under 2000-talet! Hon gick ut 2010, och säger i intervjun att hon än i dag motarbetas av waldorfrörelsen när hon försöker få grepp om vad hon utsatts för.

Jag tvekar inte att kalla SVT:s och filmaren Jasper Lakes ”De utvalda barnen” för banbrytande. Det är ett pionjärverk, eftersom det är första gången som en waldorfkritiker får ideologiska ledare och verksamhetsgrundare att ställa upp, frikostigt och öppenhjärtigt, framför kameran, utan förbehåll. Men serien får inte bara bli en slutpunkt för gamla avarter på en enskild skola – den måste bli en språngbräda för en ny, djupare genomlysning av en pågående ideologisk skolverksamhet.

LÄS ÄVEN

"Det är dags att de utsatta får berätta sin historia"

Skolan som inte lärde elever skriva och räkna

Barnen som aldrig lämnats bort

Karlstad först med unik psykologroll

Lyssna på podden Förskolan här!