Sök

Barnens ­klarsyn på pandemin

Det fysiska avståndet öppnar upp för mer värme och empati, skriver Annica Löfvenring.

Annica Löfvenring är specialpedagog på S:t Olofsskolan i Sundsvall med fokus på tal, språk och kommunikation i årskurs F–3.

Farmor, varför pratar du jämt om coronan?” frågade mitt nioåriga barnbarn över hallonsaften i altanskuggan en het sommardag. Frågan fick mig att klunka vidare för att hitta orden.

Det är nog så att våren och sommaren tog ett rejält strupgrepp på mig. Först den trevande tiden en bit in på det nya året när ingen trodde att det berörde oss. I skolan jobbade vi på nästan som vanligt medan rektorn ständigt var på nya krismöten.

Sakta sjönk allvaret in. Hostade inte någon vid kopieringsmaskinen lite väl ihärdigt? Och när lille Kalle nös rakt ut över bordet i matsalen ryggade många förskräckta tillbaka. Sved det inte lite i halsen när jag vaknade? För att inte tala om kollegan som rest långväga och snart väntades tillbaka. Oron låg som ett tungt täcke över varje morgon.

Så kom skolavslutningen, så oerhört gripande och ovanlig. Barnen i sina avslutningskläder sjöng som aldrig förr, sånger om att det ska bli bra, om framtidstro och sommarlov. I publiken stod bara vi lärare och blinkade bort våra tårar och harklade undan den stora klumpen i halsen som inte ville släppa.

Vi backar för varandra men det fysiska avståndet öppnar ändå upp för mer värme och empati.

En portförbjuden förälder smög diskret bakom en buske med sin telefon för att få en liten dos av den kommande blomstertiden även i år. Efteråt bjöds kollegiet på en sommarbuffé i gröngräset. Det var länge sedan cider i ett plastglas smakade så bra. Hoppet om en höst fri från rädsla kändes i varje avsked.

Nu är hösten här och rädslan dröjer sig kvar. Barnens små söndertvättade, nariga händer berör mig på djupet. De är så plikttrogna i leden till handfaten, tvålen och handspriten. Lektioner hålls både i och utanför skolan. Lärare jobbar dubbelt och ibland är tårarna nära efter ännu en utmanande arbetsdag. Kramar uteblir och avvärjande gester stoppar effektivt dem som trots allt vill vara nära. Vi backar för varandra men det fysiska avståndet öppnar ändå upp för mer värme och empati. Vi har nog aldrig månat om varandra som vi gör i dag. Jag ser dig och du ser mig.

Jag minns sommaren med många fina stunder och ett lugn som aldrig förr. Men jag ser också ett alldeles nytt barnbarn som inte fick träffa sin morfar på väldigt lång tid. En morfar som drabbades på det allvarligaste viset. Oron, kampen och hoppet blev kännbart för alla runt omkring. Skulle hans blick komma tillbaka till de små stjärnögon som funnit hans? Så mitt kloka barnbarn hade nog rätt. Pandemin finns ständigt närvarande.

Tillbaka till stunden på altanen. Jag tog en sista klunk av hallonsaften och försökte samla kraft och mod innan jag svarade: ”Ja, du har rätt, jag har pratat alldeles för mycket om coronan. Varför tror du att jag har gjort det då?”

Barnbarnet plirade på mig genom solstänket och sa: ”Därför att du har varit så rädd för att du inte ska få träffa mig.”

Just nu!

Plus: Att vi skaffade en kattfröken i somras som nu livar upp med härliga bus och upptåg.

Minus: Att det verkar vara trögt att ena alla lärare i ett enda förbund.