Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Augustsson: Gillar vi verkligen olika?

Eva Augustsson arbetar, efter ett helt yrkesliv i grundskolan, för tillfället med utbildning av lärare i special­pedagogiska frågor inom Vuxenutbildningen. Foto strumpor: Getty Images

Den som inte hör till normen kan lätt hamna i utanförskap, bland vuxna precis som bland barn, skriver Eva Augustsson, lärarutbildare inom specialpedagogik.

"Varför är alla dockorna likadana?” frågar Lisen indignerat när vi stannat vid leksakshyllan i secondhandbutiken. ”Kolla här mormor, alla ’Barbisar’ ser precis likadana ut.” 

Hon har radat upp ett tiotal Barbiedockor på hyllan framför sig. Alla har långt blont hår, utsläppt eller uppsatt i svans. Med stelnade leenden ligger de där och stirrar på oss med sina stora blå ögon.

”Ja, det är kanske för att de som gör dockorna tror att vi tycker om just det utseendet”, svarar jag.

”Men det gör inte jag”, svarar mitt kloka barnbarn. ”Jag gillar när de är olika. Det är inte roligt när alla ser likadana ut.”

En uppmaning som florerar på sociala medier med jämna mellanrum är ”Jag gillar olika”. Vi rockar sockor och vet inte till oss hur mycket vi gillar olika. Det är ju precis korrekt – att tycka så. Men hur är det egentligen?

För många år sedan skulle vi fira en väninna som fyllde jämnt. Hon var förskollärare och hade ibland vikarierat som ”Skogs-Mulle”. Vad skulle vi hitta på för överraskning? Att klä ut sig är ju alltid gångbart. Jag lånade en Mulledräkt till henne, vi andra klädde ut oss till barn, modell mind­re. Vi drog i väg till den närliggande staden där det var Matfestival. Folkfest med mattält, artister och dans. Mulle skulle ut och fira med sin barna­skara.

Under kvällen gjorde jag två spaningar:

Dels att Mulle är omåttligt populär, i alla åldrar. Överallt ropade vuxna killar och tjejer: ”Åh Mulle, kom hit! Mulle, du är bäst! Hej kollikok!” De flesta trodde att Mulle ingick i festivalen.

De som av skilda anledningar sökte vårt sällskap kanske också uppfattade sig som udda i sammanhanget.

Dels att vi stack ut från övriga propra besökare. Vår udda utstyrsel betraktades med viss skepsis. De som av skilda anledningar sökte vårt sällskap kanske också uppfattade sig som udda i sammanhanget: en utklädd brud med sällskap på möhippa, några clowner som skulle uppträda i parken och någon ensam överförfriskad person. Som om utanförskapet förenar. I just detta sammanhang var vi utanför normen.

Jag drar parallellen till skolans vardag. Jag tänker på alla de gånger jag suttit med på samtal med föräldrar som varit ledsna, oroliga, frustrerade, arga eller smått förtvivlade angående sina barns utanförskap. Säga vad man vill om skolans bildningsuppdrag och kunskapskrav – det är ändå ofta den sociala biten som med rätta väcker starka känslor hos barn och föräldrar.

Det är så känsligt och sorgligt, detta att inte ha kamrater.

Detta att av olika anledningar uppleva ett utanförskap. Att inte passa in, att inte få vara med för att man inte är likadan som majoriteten jämnåriga. Det är så känsligt och sorgligt, detta att inte ha kamrater. Jag minns en förälder som med eftertryck uttalade sig: ”Jag tycker att lärarna ska dela in barnen och tala om för dem vem eller vilka som de ska leka tillsammans med. Ingen ska behöva vara ensam på skolgården. Alla måste ju få vara med!”

Alla satt tysta – vem kan säga emot ett sådant argument? Till slut tog skolpsykologen till orda.

”Vi begär mer av barnen än av oss själva! Titta hur det ser ut på arbetsplatser. Vem går du och ­sätter dig intill när du har rast?”

Nu skickar jag vidare: Gillar du olika? Sätt dig hos någon annan än du brukar på rasten i dag!

Just nu

+ Återbruk – att sy nytt av gammalt är så roligt.

Besparingar på personal och material inom grundskolan.

LÄS ÄVEN

”Man måste­ vara en special­pedagogisk detektiv”

Diktera mera – specialpedagogtips på hjälpmedel

”Elevhälsoarbetet börjar i klassrummet”

När det kokar över – hur får man avvisa elever?