Sök
Publishing-priset logga

Alla kan inte lära av att göra fel

Det jag först prövar när jag inte vet eller kan, skickas uppenbarligen omedelbart till ett område i min hjärna för minnen med högsta prioritet, skriver Gunilla Gerland.

Gunilla Gerland är ­skribent och utbildare inom autism. Nu också ny krönikör i Specialpedagogik! Foto: Lisa Wimmerström

Jag är på väg till en plats och ­kommer till en korsning där jag tror mig veta att jag ska svänga av till höger. Men jag stannar upp eftersom jag minns att jag gick fel när jag skulle hit förra gången. Och faktiskt också gången ­dessförinnan. Höger känns verkligen rätt men betyder den känslan verkligen att det är rätt väg – eller att det snarare är minnet av hur jag gått fel de tidigare gångerna? Äh, varför tvekar jag, jag vet ju att det är höger!

Så jag börjar gå.

Bara för att en stund senare inse att jag för tredje gången har tagit fel väg.

Det är ingen stor sak, jag är van. Jag har problem med att orientera mig rumsligt, med ­väderstreck och riktningar, jag har också dyskalkyli – en inte ovanlig kombination. När jag tidigare misslyckats med att lösa ett mattetal och därefter undervisats om det rätta sättet, fanns efteråt bara minnet av mitt felaktiga försök – dessvärre då helt frikopplat från minnet av att det inte fungerade. (Att detta inte längre händer beror på den vuxnes privilegium: jag vägrar numera att försöka lära mig någon matematik.)

När jag tidigare misslyckats med att lösa ett mattetal och därefter undervisats om det rätta sättet, fanns efteråt bara minnet av mitt felaktiga försök.

Jag har varit medveten om allt det här tidigare, utan att egentligen ha tänkt på det ordentligt. Men så berättade en vän vars barn har inlärningssvårigheter att de måste undvika vissa metoder när de pluggar hemma. Hon kan inte förhöra barnet på något, för om barnet gissar fel på en glosa eller på en huvudstad är det felgissningen som barnet kommer att minnas på provet. Säger barnet däremot rätt minns hen det kanske på provet, kanske inte.

Jag blev både förtjust och förbryllad av detta. Förtjust över att inte vara ensam, förbryllad över fenomenet. Jag är alltså sällan så säker på min sak som just när jag felinlärt något och en inlärning av något felaktigt sker aldrig så snabbt på andra områden, sådana som inte innebär särskilda svårigheter för mig.

Lärande ska gärna handla om självständigt utforskande, man ska ”lära av sina misstag”, ”det är bra att göra fel” och ”självreglerat lärande” är en process. Det kan fungera bra. På ett område som jag inte har svårt för lär jag mig gärna på precis det sättet: pröva, förkasta, pröva igen, sedan lyckas och minnas det jag lyckades med. Men när jag har en påtaglig svårighet, som med matte och rumslighet, då hjälper det dessvärre inte att lyckas sedan. ”Sedan” är alldeles för sent. Det jag på dessa områden först prövar när jag inte vet eller kan, skickas uppenbarligen omedelbart, med expressbud tycks det, till ett område i min hjärna för minnen med högsta prioritet.

Om det nu inte bara är vännens barn och jag som fungerar så här – och jag gissar att vi två inte är helt unika – då är det en enorm skillnad på att lära sig något man bara inte ”redan kan” och att lära sig något man har svårt för.

Just nu!

Plus: Ljusare tider, vaccinering pågår!
Minus: Vi tycks inte ha en plan för de ungdomar vars skolgång inte fungerat väl under pandemin.