Sök

Janoschek: Särgymnasium som att börja skolan på nytt

Vi pratar bara några gånger om året, jag och autistmamma-kompisen på andra sidan Sverige. Det blir långa samtal, tills telefonluren börjar glöda. Vi har barn i nästan samma ålder, hon en pojke, jag en flicka. De är stora nu, 17 och 18. Funktionsnedsättningarna är lika, autism och måttlig utvecklingsstörning.  Vi har följt varandra under hela barnens skoltid och har så mycket att prata om – nya tvång som dyker upp, nya hangups, nya fritidssysselsättningar och, så klart, skolsituationen. Att börja särgymnasiet har varit nästan lika stort som att börja skolan. Ett skolbyte är en stor anspänning i vår värld.

Imke Janoschek är ­editionschef på ­tidningen ­Residence och drev i flera år bloggen Autistmamman.

”Men det där akademiska, det har jag släppt nu”, säger hon. ”Jag med”, säger jag. Vi skrattar och suckar uppgivet. Vad vi menar är att vi har släppt kampen om att våra barn  ska lära sig några akademiska färdigheter, det som vi drev i nio år genom grundsärskolan. Vi konstaterar att det inte handlar om att vi inte längre tror att våra barn kan lära sig. Utan om att vi inte orkar längre.

Vi orkar inte längre vifta med läroplaner, kräva lärare i engelska eller simning, kräva att få höra vad som de facto lärdes ut under skoldagen. Kräva kompetens, och rätt skolböcker, kräva handledning eller över huvud taget kräva en plan för vad barnet ska lära sig under en termin. Vårt fokus är nu att barnen ska må bra, att det flyter med taxin, att fritids hittar på bra aktiviteter, att det finns någon form av utveckling när det gäller socialt samspel. Att personalen kan hantera olika -beteendestörningar.

Har vi kommit till sans? Eller har vi gett upp? Våra barn kan båda läsa och skriva. Båda har IBT-tränats när de var yngre. Hade vi varit lika avslappnade under de första nio åren som vi är nu, vad hade hänt då? Om vi inte hade tryckt på, varit skitjobbiga krävande morsor.

Alla dessa mejl man skrivit. Alla möten. Alla gånger som jag har undrat om den som ska undervisa mitt barn har någon form av behörighet. Ofta har jag känt, under mötena, att … nu är det tydligen jag som ska leda det här mötet? Det är jag som ska driva det framåt.

Jag minns hur jag kom på skolan med att spara in på resurserna när det gällde dotterns simlektioner. Det krävdes en-till-en-undervisning för att hon skulle lära sig, och så fort hon fick detta lärde hon sig simma. Jag kommer ihåg triumfen. För henne och för mig. Och min djupa respekt för elevassistenterna som kämpat med henne i vattnet och som fick det att fungera.

Jag kommer ihåg hur jag i sjuan sa till den församlade personalskaran på ett utvecklingssamtal att ”nu har jag två år på mig att tvinga er att lära mitt barn någonting”. Rektorn var förbluffad.

Och så kommer jag ihåg alla elevassistenter. De som har lärt mitt barn så mycket, som är så nära henne. Som har visat ett brinnande engagemang och kärlek till sitt yrke och mitt barn. De som har gjort att hon genom hela skoltiden glatt har hoppat in i taxin för att åka till skolan. En enorm förmån bara det. Vissa har blivit vänner för livet.

JUST NU!

+

Att dotterns särgymnasium hållit öppet under hela pandemin.

-

Att inte kunna förklara för dottern med autism vad covid-19 är. Men hon märker att något är fel när Gröna Lund inte öppnar i april.