Att ständigt få höra att ens prestationer är otillräckliga skapar en känsla av hopplöshet. Då behövs ett annat angreppssätt, skriver Eva Augustsson.

Jag erkänner direkt. Jag tycker om att gå till ”frissan”. Det är vardagslyx att få sjunka ner i salongen och bli ompysslad. Och så erkänner jag en sekundärvinst med besöket: att via diverse veckotidningar helt legitimt uppdatera mig om kungahuset och kändisar som jag inte ens visste var kända. Kunskaper som kan komma till pass i de mest skilda sammanhang.

Vid senaste besöket landade mina ögon på en frågespalt där en läsare berättade om upplevelsen att aldrig riktigt duga i umgänget med sina piffiga, inredningsintresserade väninnor, som ständigt uppdaterade sina sociala medier med nyförvärv eller renoveringar i hemmen.

Läsaren menade att man i umgänget värderas efter en norm om yta och trendighet. Det hade gått så långt att hon drog sig för att bjuda hem väninnorna. När hon såg på sig och sitt hem med deras ögon insåg hon ganska snabbt att det inte dög som det var. Och även om hon skulle försöka att förändra, pyssla och byta textilier så skulle det aldrig bli tillräckligt bra. Inom henne malde orden: det duger inte, du duger inte.

Läsarberättelsen berörde mig illa, dels för att så kallade vänner bedömer efter så ytlig måttstock, dels för att vi i dessa tider låter oss styras och lägger energi på onödiga ting. Ett krig pågår i vår närhet, nöden är stor ute i världen, våra barn och ungdomar signalerar att de inte mår bra och vi ägnar oss åt att välja på siden eller sammet till gardinerna. Det provocerar mig oerhört.

Hela tiden gnager det inombords: det duger inte, du duger inte.

Sedan tänkte jag, medan håret torkade, att det kvinnan beskrev är en parallell till det som är skolvardag för många elever. De upplever att de aldrig presterar tillräckligt väl. De vet att de inte når uppställda mål eller kunskapskrav, oavsett ålder. Många av dem försöker och anstränger sig ibland över sin förmåga att klara av förelagda uppgifter. De gör sitt allra bästa. Men hela tiden gnager det inombords: det duger inte, du duger inte. Känslan av att ständigt vara utsatt för överkrav – att alltid försöka att prestera över sin förmåga för att bli godkänd. Det kan ta knäcken på den bästa självbild. Och välvilliga lärare påpekar: Tyvärr, det du lämnar in här är inte godkänt denna gång heller, gör om, gör rätt. Det spelar ingen roll vad man gör – det duger ändå aldrig. Då är det lätt att gripas av hopplöshet. Skolan blir obegriplig och många hittar strategier för att klara sig undan med ett stukat självförtroende i bagaget.

När alla uppgifter är för svåra anser jag att det är meningslöst att fortsätta i samma spår. Vi måste möta eleverna på den nivå där de befinner sig för att därifrån gå vidare. Byt ut, anpassa, förenkla, variera och gör liknande uppgifter i material som har ett annat tilltal. Ge glädjen och lusten att lära till dem som bäst behöver det. Börja med något som är lite för lätt så att de känner sig duktiga. Låt dem få lyckas!

Och kvinnan som tvekade att bjuda hem sina väninnor fick rådet: sluta pyssla, bestäm dig för att det duger som det är.

Eva Augustsson är specialpedagog och arbetar efter ett långt yrkesliv i grundskolan just nu med SVA-undervisning för vuxna på Lärcenter i Falköping.

LÄS ÄVEN

Sluta flumma om hållbar lärmiljö – förverkliga den, det är bråttom!

Speciallärare: ”Handledningen börjar på golvet”

Så jobbar vi med lärarhandledning