SPSM-Sabina, själv krigsflykting, ger Ukraina-barnen ”ramar och kramar”

Sabina Islamovic är är chef för Skolutvecklingsenheten på SPSM. Foto: Emelie Asplund

Hals över huvud tvingades Sabina Islamovic fly ­kriget i Bosnien och hamnade till sist i S­verige. En ovärderlig erfarenhet när hon i sitt arbete på SPSM förbereder skolmottagandet av nyanlända barn från Ukraina.

Sabina Islamovic var 23 år och nyutexaminerad ma/no-lärare på högstadiet. Livet i bosniska Ljubija var gott, med många trygga relationer. Men allt förändrades över en natt när kriget kom. Grannar blev till fiender, hennes bror hamnade i koncentrationsläger, det blev brist på vatten, el och mat. Vardagen som hon tidigare känt den gick helt förlorad.
– Man visste inte längre vem man kunde lita på. Han som tog min bror till koncentrationslägret hade jag rest med på samma buss till skolan under fyra års tid. Den trygga miljön försvann. Vi levde i en krigszon med etnisk rensning, hot, repressalier och våldtäkter. Efter sju månader lyckades jag, min familj och min pojkvän fly med hjälp av Röda Korset till Kroatien, där vi också återförenades med min bror. Jag och min kille fortsatte vidare till Sverige, berättar Sabina Islamovic.

Hon minns fortfarande de grå fasaderna de passerade i Polen, eller som hon själv uttrycker det ”kanske var det grått eller så var det bara inombords”. Minnet av den stora hangaren i Ystad, fylld av flera hundra flyktingar, har också bitit sig fast.
– Det var en jättehall med våningssängar. Alla fick ett nummer tilldelat sig. Sedan sa de att dessa nummer ska dit och de dit. Man tappade allt det mänskliga, man var bara en siffra.

Varje flykting har sin egen upplevelse

Flyktingförläggningen i Märsta blev nästa anhalt, därefter flyttades de vidare till Skellefteå. Varje plats fylld av människor på flykt präglade av sina egna erfarenheter.
– Även om alla har samma nationalitet är det enskilda människor det handlar om. Alla med sin egen individuella resa och upplevelse, det är viktigt att komma ihåg.

Av dem hon själv mötte såg vissa flykten som något  tillfälligt medan andra snabbt ville lära sig det nya språket. Vissa var svårt traumatiserade, vissa hade delar av familjen kvar i kriget. Sabina Islamovic påpekar att det där tillståndet av att fysiskt vara här men mentalt kvar i Bosnien var påtagligt för alla.
– Allt man varit med om avgör hur man upplever situationen. Själv kände jag mig motiverad att lära mig svenska och efter tre månader kunde jag göra mig förstådd.

Sabina Islamovic

Sabina Islamovic är chef för Skolutvecklingsenheten på SPSM och ägnar en del av sin arbetstid åt att skapa förutsättningar för att myndighetens tio specialskolor ska kunna ta emot elever på bästa sätt. Hon sitter i SPSM:s stabsgrupp och även i specialskolans stabsgrupp som arbetar med Ukrainafrågan.

Parets första barn, en dotter, föddes i Skellefteå, och i Härnösand fick Sabina Islamovic sitt första jobb, som elevassistent till elever från Bosnien. Därefter rullade det på med flytt, utbildning och arbetsliv. Under en period pendlade hon mellan Jönköping och Göteborg för att komplettera sin lärarutbildning och bli behörig även i Sverige.
– Jag ville inte kasta bort min utbildning, jag ville vidare. Men då var vår son åtta månader och det var inte så lyckat att pendla samtidigt så vi flyttade till Göteborg, där jag nu bott i 21 år.

Rektor under flyktingvågen 2015

Sabina Islamovic har arbetat både som lärare och som rektor, och tiden som rektor sammanföll med den stora flyktingvågen 2015. Angered fick många nya elever på kort tid, många från Syrien, så även Sabinas Rannebergsskolan.
– Det gällde att skapa rutiner och trygghet, vilket är viktigt för både elever och vårdnadshavare. Vissa bearbetar trauman snabbt, för andra tar det längre tid. Man vet aldrig vad som finns där innanför. Jag brukar säga att ramar och kramar är vad alla behöver. Att få mötas av ett leende och gott bemötande, att få känna att ”jag är välkommen”, säger hon och tillägger att de vuxna som möter de här eleverna är ovärderliga i skapandet av den där tryggheten och att skolan därför är en oerhört viktig plats.
– Där blir vardagen meningsfull, där hittar man snabbt sammanhanget och tar de första stegen in i ett nytt samhälle.

Bilder från Ukraina väcker minnen

Nu har kriget ännu en gång kommit nära för Sabina Islamovic. När de starka bilderna från Ukraina började kablas ut i tv, radio och tidningar förflyttades hon direkt tillbaka till kriget i Bosnien.
– Det var oerhört jobbiga veckor för mig där i början. Jag minns särskilt en kvinna i ett nyhetsinslag som förtvivlat frågade de ryska soldaterna: ”Vad gör ni här?” Jag fick en sådan flashback till när soldaterna stod runt omkring vårt hus och jag ville fråga dem varför, men mamma drog in mig i huset igen.

Både erfarenheterna från kriget i Bosnien och tiden som rektor under flyktingvågen 2015 är viktiga komponenter i det arbete hon i dag ägnar sig åt på SPSM – att på huvudmannanivå förbereda mottagandet av elever från Ukraina som tillhör specialskolans målgrupp. Att göra allt för att få dem till skolan.
– Det är inte lätt att vara flykting, och i Angered kunde jag göra skillnad. Nu får jag vara med och göra nytta även för barnen från Ukraina. Det finns fantastiska möjligheter, och vi kan hjälpa dem. Jag vet av egen erfarenhet att man kan lyckas även som flykting, såren går att läka.

LÄS ÄVEN

Så styrs fri-särskolan av specialpedagog och rektor

Boktips: Kreativa anpassningar

Augustsson: Vi måste möta eleverna där de befinner sig