Sök
Publishing-priset logga

Inkluderingsdebatten är en arena för okunniga

Foto: Getty Images

Inkluderingskritiker ignorerar ofta merparten av forskningen och cherrypickar en bråkdel, enligt specialpedagogen Jens Jörnborn – som erbjuder alla debattlystna en läslista över studier att pricka av.

Kritik mot begreppet inkludering pyser fram lite då och då, och i regel utan att kritikerna vare sig läst på vare sig före eller efter utspelen. Ett exempel är Januariavtalets skrivning om att ”inkluderingen har gått för långt”, och vi har sett många inlägg passera revy om att det råder inkluderingshysteri i den svenska skolan.

Detta är en oroväckande populistisk och okunnig syn på inkludering. De flesta inkluderingsförespråkare menar att inkludering handlar om att alla elever har rätt till en lärandegemenskap men även rätt till att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar (även om definitionen problematiseras och diskuteras bland forskare). Det är en demokratisk process som arbetar för alla människors rätt till god utbildning och lika värde.

De segregerande lösningarna måste problematiseras eftersom de ofta påverkar de pedagogiska men framför allt de sociala aspekterna av en elevs skolgång.

Skolor behöver tänka på elevernas delaktighet och tillgänglighet utifrån fysiska, sociala och pedagogiska aspekter. Innebär ovanstående definition att alla segregerande lösningar är förbjudna? Nej, segregerande lösningar kan vara viktiga för vissa elever för att de ska kunna utvecklas så långt som möjligt men alla problem som skolan stöter på kan och ska inte lösas med segregerande lösningar.

De som kritiserar inkluderingen tycks definiera det som att inkludering endast handlar om var eleven är placerad, så kallad placeringsorienterad definition. Det är en mycket snäv – för att inte säga självsuggererad – syn på vad inkludering egentligen innebär. Delbetänkandet för utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven visar att denna definition, om att alla elever måste få undervisning i det ordinarie sammanhanget oavsett behov, inte överensstämmer med vår skollag.

Slutbetänkandet av samma utredning lyfter även fram flera problem i det svenska skolsystemet som hämmar inkludering. Exempel är huvudmännens resursfördelning, elevhälsans eftersatthet eller att den gamla synen på att det alltid är eleven som är bärande av problemet lever kvar. Och svensk skola har en enorm brist på utbildade pedagoger.

För det otränade ögat kan det tyckas som att inkluderingskritiska debattörer har god grund för att föreslå fler segregerande och eventuellt exkluderande lösningar. Inte minst när de, som exempelvis Isak Skogstad i en artikel i GöteborgsPosten i mars, hänvisar till forskning. Problemet är bara att det är ett otroligt selektivt urval av forskningen kring inkludering. Om man med seriositet vill förklara ett fenomen eller hur någonting är behöver man läsa och ta hänsyn till ­åtminstone en majoritet av de vetenskapliga artiklarna i ämnet. Till och med i de artiklar Skogstad hänvisade till har han valt ut endast vissa passager som passar hans förhandsbestämda slutsatser.

Alla debattörer som vill nagelfara inkluderingsbegreppet borde börja med själva litteraturgenomgångarna och metaanalyserna om inkludering, som visar hur elever med funktionsnedsättningar lyckas bättre både kunskapsmässigt och socialt om de integreras i den reguljära undervisningen (Cole, 2021; Hehir et al., 2016; Young & Fillers, 2015), som visar att inkludering också har positiva effekter för eleverna utan funktionsnedsättning, och som visar hur viktigt det är att förändra skolans system och kultur för att alla elever ska ha större möjlighet att utvecklas så långt som möjligt (Kart & Kart, 2021).

Acceptansen och synen på människor med funktionsnedsättning tycks även förbättras med inkludering (Dell’Anna et al., 2019). Autistiska elever som i regel ofta har svårare att förstå hur andra människor tänker och känner (översatt från theory of mind) lyckas utveckla detta när de har möjlighet till att delta i en inkluderande undervisning (Smogorzewska et al., 2019).

Historiskt har skolan tyvärr alltid segregerat elever som inte passar den snäva mall som skolan ofta kräver (Läs mer om denna utveckling i Ahlström 2011, Roger & Säljö, 2013 eller Ahlberg, 2015). Det är utifrån sådan segregering, men även diskriminering, så många länder antog Salamancadeklarationen som syftar på rätten till delaktighet och jämlikhet för människor med funktionshinder.

Ogenomtänkta segregerande lösningar leder många gånger till exkludering, och de tycks dessutom öka (Skolverket, 2020). De segregerande lösningarna måste problematiseras eftersom de ofta påverkar både pedagogiska men framför allt de sociala aspekterna av en elevs skolgång. Vilken social gemenskap har exempelvis de elever som alltid lämnas utanför den ordinarie undervisningen och det sammanhanget? Eller de elever som alltid hamnar utanför klassrummet med en elevassistent?

Visst, vi kan fortsätta i dessa banor med fler segregerande lösningar som även leder till exkludering. Vi kan även fortsätta peka ut inkluderingen och dess rörelse som det stora problemet. Det är även helt tillåtet att cherrypicka forskning och måla upp en bild av att elever generellt får det sämre på grund av inkluderingen och strunta i alla de faktorer som påverkar inkluderingsarbetet. Men då får man ställa sig frågan vilken skola och vilket samhälle vi strävar mot. Knappast ett forsknings- och kunskaps­samhälle.