Sök
Publishing-priset logga

Inkludering på papperet men inte i praktiken

De små sammanhangen behövs i skolan. Foto: Johan Strindberg

Klasserna växer och resurspersonerna är inte ­alltid utbildade. Specialläraren ­Katharina Sparrwardt i Tyresö ser ingen ände på inkluderingens problem.

Inkludering i skolan är ett ämne som aldrig upphör att väcka känslor inte bara hos föräldrar, forskare och skolpersonal utan också hos debattörer. Grundprincipen är att eleven har rätt till utbildning inom klassens ram, och diskussionen gäller en ekvation som är lika enkel att formulera som svår att lösa. Nämligen hur skolan bäst använder sina begränsade resurser, relaterat till vad man genom forskning vet att barnen mår bäst av. Ofta avser diskussionen elever med autism och andra npf-diagnoser, en grupp som är utsatt i samhället generellt och riskerar att bli offer när ekvationen inte går ut.

De bästa lärarna borde vara med ­de elever som behöver dem mest. I stället fyller man på med resurspersoner utan utbildning.

Traditionen att placera elever som av olika orsaker inte hänger med i klassrummet på annan plats har en lång historia i Sverige. Man var länge generös med placering av elever i andra undervisningsformer: elever med inlärningssvårigheter har placerats i särskola och smågrupper, medan elever som upplevts ha ett problemskapande beteende hamnat i OBS-klass.

Historien har dock visat att många farit illa av att placeras i särskola utan att vara i behov av det, och att skolans behov av att få en välfungerande klass gått före den enskilda elevens behov. Efter granskningar som resulterat i regeländringar finns det nu strikta bedömningskriterier och krav på föräldrars samtycke för inskrivning i särskolan och ambitionen är att alla ska vara inkluderade i ordinarie verksamhet.

Katharina Sparrwardt, special­lärare och förstelärare på ­Njupkärrs skola i Tyresö. Foto: Johan Strindberg

Ett problem som då uppstår är att klassrum och ordinarie skolverksamhet ofta fylls av resurspersoner som saknar utbildning.

– En lösning som de flesta känner igen är att man sätter in en stödperson till elever som upplevs som krävande och problemskapande för övriga, men här kan det gå snett direkt, säger Katharina Sparrwardt, speciallärare och förstelärare på Njupkärrs skola i Tyresö utanför Stockholm.

– De bästa lärarna borde vara med de elever som behöver dem mest. I stället fylls det på med resurspersoner som kanske helt saknar utbildning både vad gäller npf- och ämneskunskaper.

Rätten till behörig lärare blir då extremt ojämlikt fördelad, när eleverna med behov av särskilt stöd kommer i andra hand.

Barnen på bilderna hör inte till ”studio”-verksamheten på Njupkärrs skola, utan illustrerar texten rent generellt. Foto: Johan Strindberg

– Ibland känns det som att vi tvingar in elever i en klass för att vi själva ska må bra. Autistiska barn far ofta väldigt illa i vanlig skolklass, och över huvud taget är det för många i varje klass som blir stressade och förvirrade av att inte hänga med i genomgångar och i tempot, många som är i ett stort behov av ett mindre sammanhang för att förstå omvärlden. Och de elever som inte är utåtagerande blir sittande för sig själva, deras problem märker vi knappt.

Katharina Sparrwardt beskriver en av alla de elever hon mött genom åren som saknar diagnos men är i stort behov av särskilt stöd.

– På pappret är den här eleven inkluderad men i praktiken ingår hen sällan i några sammanhang. Eleven har sedan skolstarten varit rymningsbenägen och försökt lämna lokalen. Har svårt att delta i lekar med klasskamrater. Deltar oftast inte vid lektionsgenomgångar. Sitter i praktiken i ett eget rum med en resursperson större delen av dagen. Är det att vara inkluderad? För vems skull ingår den här eleven i en stor klass?

– Rektorer har inte alltid möjlighet att skapa en liten grupp, det faller på sin egen orimlighet, fortsätter Katharina Sparrwardt. En grupp kräver ett klassrum och personal och det finns det inte alltid möjlighet eller budget till. Därför har de här barnen suttit i vanliga klasser, med vanliga lärare och 25 klasskamrater, och inte fått den hjälp de egentligen behöver.

När Katharina Sparrwardt nyanserar problemet blir det uppenbart hur svårfångat det är:

– Många av barnen utvecklas fint och har det bra i större grupper – men det kan finnas ganska många behov. Tre eller fyra elever med olika stödbehov kan hanteras av en duktig lärare, men med uppåt tio i samma klass som behöver individuella lektionsplaneringar och anpassningar blir det ohållbart. Dessutom ska undervisningen för övriga klassen löpa på.

På Njupkärrs skola har man en ”studio”. Det vanligaste är att eleven går i studion för att få särskilt stöd och ett mindre sammanhang men är inkluderad i en klass vid olika moment. Katharina berättar att hon kikade in i ett klassrum nyligen och såg schemat för dagen – olika elever skulle till sex olika ställen bara under en lektion.

Foto: Johan Strindberg

– Det blir rörigt både för dem som ska i väg och för dem som är kvar i klassrummet, kontinuiteten blir lidande för alla.

En undersökning från Autism- och Aspergerförbundet visar att 58 procent av alla elever med autism har varit borta mer än fyra veckor i sträck av andra anledningar än beviljad ledighet eller sjukdom. Dessutom saknar 63 procent betyg i något eller flera av kärnämnena svenska, engelska och matematik, vilket i praktiken gör dem obehöriga att läsa på gymnasiet. Vilket i sin tur innebär en ökad risk att hamna utanför i yrkeslivet.

– Vi ser hur antalet hemmasittare ökar och hur elever far illa av det här, säger Katharina Sparrwardt, som dessutom har en känsla av att åldern på hemmasittare har sjunkit de senaste åren, ”men det får du försöka hitta stati­stik på”.

Barnen på bilderna hör inte till ”studio”-verksamheten på Njupkärrs skola, utan illustrerar texten rent generellt. Läraren, barnen och deras vårdnadshavare har gett sitt tillstånd till att bilderna publiceras i detta sammanhang. Foto: Johan Strindberg

Tyvärr existerar ingen nationell statistik på hemmasittare, eller skolfrånvaro som det formellt kallas. Men Katharina berättar om elever som redan på lågstadiet blir hemmasittare, något mycket ovanligt för 20 år sedan. 

När frånvaron ökar i skolan ökar även kravet på att föräldrar och vårdnadshavare ska ta ökat ansvar för undervisning och skolsituation hemifrån. Och det är som en dominoeffekt av en utveckling som går år fel håll på många fronter.

– Klasserna har blivit för stora och lokalerna för små. Klassrummen är inte byggda för 25–27 barn. Och det påverkar skolans kompensatoriska uppdrag. Att vara en förebild, att eleverna får prata med en vuxen och lära sig sociala spelregler – det är en jättestor del av vårt uppdrag, som vi får allt svårare att hinna med.

– Men under coronapandemin inträffade något spännande, under perioder med jättehög elevfrånvaro och halverade klasser. Då blev det tydligt för oss pedagoger hur oerhört mycket elevgruppens storlek påverkar resultatet. Vi nådde fram till eleverna på ett helt annat sätt när det fanns dubbelt så mycket tid för varje, och barn i behov av särskilt stöd märktes knappt tack vare att vi hann förebygga och anpassa. Det måste få ta tid att jobba med människor. Vi måste låta de elever som behöver extra tid komma till sin rätt. Alla har rätt att utvecklas och nå sin fulla potential.