Sök

Se rummen ur olika perspektiv

Den här artikeln publicerades ursprungligen på specialpedagogik.se

Lokaler och material kan stödja och stimulera barns utveckling. Det har pedagogerna tagit fasta på i förskolorna i Reggio Emilia i Italien, men också i Bagarmossen. På förskolan Såpbubblan har man tänkt till om rummens funktioner och ibland gjort tvärt om mot det traditionella.

Foto: Andra Qvist

Nu är det dags att plocka ihop, för om tio minuter kommer matvagnen och då ska lunchen stå på bordet, ropar en förskollärare med hög röst till tjugotalet barn som leker intensivt vid borden med kaplastavar, lego, kartong, lim, papper, trähjul, djurfigurer och dockor.

Nej, jag bara skämtar! För vi befinner oss på Såpbubblans förskola i Bagarmossen i Stockholm och där avbryter man inte den viktiga leken för lunch.

I stället kommer femåriga Abnet Berhe fram till borden där barnen leker och berättar att förskolans egen restaurang har öppnat, så nu kan den som känner sig hungrig bege sig dit och äta sin lunch.

Caesar Rosell ritar cirklar på sitt papper och vill inte bli störd. Liw Kask Kardeby och Feranmi Love Björklund lämnar bordet och går iväg längs den slingrande korridoren, bort mot restaurang Såpbubblan.

–För oss är det väldigt viktigt att inte avbryta de aktiviteter som barnen valt att arbeta med. Det gäller förstås inte minst Caesar, som behöver arbeta och avsluta i sin egen takt, säger Johanna Appelquist, förskollärare.

– Nu väljer barnen att äta när de blir hungriga, men självklart ser vi till att alla äter, understryker hon.

Sedan 1993 har Såpbubblan arbetat utifrån ett pedagogiskt synsätt från italienska Reggio Emilia. Då ingick de i det treåriga utvecklingsprojektet ”Pedagogik i en föränderlig omvärld” som var ett samarbete mellan Lärarhögskolan i Stockholm, Stockholms stads socialdistrikt 7 och Reggio Foto: Sandra QvistEmilia Institutet. Syftet var att undersöka hur inspiration från Reggio Emilia kan ligga till grund för ett långsiktigt förändringsarbete med rötter i den svenska förskoletraditionen och med nya kunskaper om modern barndom.

I dag har pedagogerna i förskolan Såpbubblan kommit ett gott stycke på vägen mot ett förhållningssätt som sätter det forskande barnet i centrum.

Lokaler och material har en stor betydelse för barns utveckling, menar Johanna Appelquist.

– Tidigare hade vi traditionella verkstäder dit barnen gick från avdelningarna. Avdelningarna var mer hemlika och där åt man också alla måltider. Nu har vi vänt på den ordningen och har verkstäder på avdelningarna, berättar Johanna Appelquist.

Den pedagogiska miljön är utformad så att barnen ska kunna vara aktiva och självständiga. De har fått inflytande över sin vardag och sitt lärande.

– Vi har ställt i ordning ”stationer” utifrån vad vi sett att barnen varit engagerade i för tillfället och utifrån vad vi lärt oss genom den pedagogiska dokumentationen.

Caesar är fem år och har Down syndrom. Han använder tecken som stöd i kommunikationen med de andra barnen och pedagogerna. Caesar rör sig vant mellan rummen och avdelningarna och har inte svårt för att hitta till restaurangen. För även om Såpbubblan är byggd som en traditionell förskola såg ut 1980–81, så har pedagogerna genom stationerna skapat en rymd och en överblick i lokalerna. Materialet ligger väl synligt på nåbara hyllor och borden är låga, ibland bara en bordsskiva, helt utan bordsben. Det finns en lång rad ”rum i rummen” som skiljs åt genom en låg bokhylla, eller en annan möbel.

– I ett rum där det finns en uppsjö av material och möjligheter, där man når sakerna och själv har en relation till rummet, har man möjlighet att utveckla konstruktionslek och rollek. Det blir möjligt att vara ett påhittigt, initiativrikt barn som vill möta andra i lek och utforskande, förklarar Johanna Appelquist.

Johanna frågar retoriskt vad som händer vid motsatsen.

– I ett rum där det inte finns så mycket material eller där barnen inte själva kan ta materialet, får man möjlighet att utvecklas till där? Det blir svårt att vara självständig och att mötas på ett positivt sätt kring någonting.

För barn med utvecklingsstörning är det extra viktigt att det finns en genomtänkt strategi runt lokaler och material. Caesar behöver träna begrepp och rumsuppfattning mer än andra barn. Därför är det en fördel för honom att pedagogerna i Bagarmossen likaväl som de i Reggio Emilia även använder utemiljön som en pedagogisk resurs.

Vea Vecchi var tidigare ateljerista på förskolan Diana i Italien och en av förgrundsgestalterna i Reggio Emilias barnsyn. Hon har uttryckt det så här:

”Tänk bara på en vattenpöl, som barnen älskar så, vilken källa till lekar, till vetenskapliga upptäckter den är. Vad vi försöker också i ateljén, är ju just att skilja det vetenskapliga så lite som möjligt från fantasin. När barnen till exempel går in på förskolan igen efter att ha lekt i en vattenpöl och undersökt den, kan det hända att de berättar en historia om den.

De kunskaper de fått vid sina undersökningar och lekar berikar deras språk och deras fantasiförmåga. Vi märker hur mycket logiken hjälper fantasin. För att kunna vara poeter måste vi också vara forskare. Och antagligen också tvärtom.” Citatet är hämtat ur boken Om värden och omvärlden. (Stockholms universitets förlag 2010.)

I våras besökte barnen Kärrtorps torg i närheten av Bagarmossen.

– De sprang, spred ut sig, hojtade och sjöng. De intog torget, helt enkelt, genom att stanna upp vid detaljer, diskutera konstverk, telefonkiosker och offentliga toaletten, berättar Johanna Appelquist.

– Många av barnen hade redan en relation till torget. De hade kanske ätit glass med morfar eller sprungit i trapporna tidigare.

Pedagogerna fotograferade och dokumenterade vad barnen såg och upplevde på torget.

– När vi sedan tittade på bilderna tillsammans, så fastnade barnen vid en bild där torgets gatlampor syns. Det liksom brände till i kommunikationen mellan barnen. Något av barnen utbrast att lamporna liknar stora ägg och fler barn började fantisera om vad äggen kunde innehålla. Det blev kycklingar, dinosaurier, kattungar och flygödlor som fanns inuti äggen, enligt barnen.

Upptäckterna på torget ledde till att barnen gestaltade i lerfigurer vad de trodde fanns i lampäggen. Resultatet blev en utställning där alla figurer presenterades tillsammans med barnens kommentarer och bilder från torget och det estetiska arbetet med leran.

Förhållningssättet i projektarbetet med torget har sin pedagogiska förankring i Loris Malaguzzi. Han och hans medarbetare tänkte att barnet skulle ”laddas” från en serie ”batterier”, sinnesintryck. Utifrån dessa sinnesintryck kunde fantasin och kreativiteten växa och blomma ut.

Den ryske pedagogen Lev Vygotskij menade att ju mer ett barn har sett, hört och upplevt, desto större blir dess fantasi och möjligheter att utveckla sitt eget lärande. Detta gäller i allra högsta grad även barn med olika funktionshinder. Barn behöver tillgång till olika uttryckssätt, för ett barn har hundra språk