Sök

Korrebäcken ger träning i lek och vardagssysslor

Den här artikeln publicerades ursprungligen på specialpedagogik.se

Träning ska vara en naturlig del i leken. Och alla barn ska bli så självständiga som möjligt och klara det sociala samspelet med andra. Det är några mål för Korrebäckens specialförskola i Malmö.

Foto: Ewa Levau

Klockan är drygt tio på förmiddagen och specialpedagogen Eva Ohlsson ska ha hand om en av sina två språkgrupper på avdelningen Saltkråkan. Hon sträcker ut sina händer mot fyraåriga Las och lika gamla Fenix:– Kan vi ta varandra i händerna, alla småkråkorna?

Las som sitter i rullstol greppar sin träpinne med ett magnetförsett snöre som drar upp kortet med siffran fyra från bordet i det lilla avskilda rummet.

– Just det, fyra år är du, Las, säger Eva och Fenix tar också upp ett kort med siffran fyra för att visa hur gammal han är.

Eva snurrar på en rund träbricka och tar upp ett kort med sitt namn. Vad står här? frågar hon.

– Nu häller vi upp lite vatten, så ja, jättebra!

– Jag kan inte blåsa bubblor i vattnet, klagar Fenix i sina glasögon och röda tröja som matchar det orange sugröret.

– Jo, det kan du visst säger Eva och blåser själv i sitt blåa sugrör. I en liten paus konstaterar hon att nu är det munmotoriken som tränas.

Hon tar fram en boll och en orange och en gul fjäder. Las blåser bollen över bordet till Fenix som sitter mittemot och blåser den tillbaka. Den rullar mot Las som stöter till bollen med handen så att den tippar över kanten.

– Oj, så busiga ni är, skrattar Eva.

Det knackar på dörren och Hanna Mattson Lauterbach uppenbarar sig. Hon studerar till sjukgymnast och ska ha ett träningspass med Las som kan gå med rullator.

Hanna och Las går till den ena av förskolans två stora lekhallar i rött, orange och rosa. När han går bredvid Hanna stöter Las emot en rutschkana med rullatorn. Längs ena långväggen finns skåpdörrar med bilder på barn som har olika sinnesstämningar: Arg, sur, ledsen, ensam, rädd, trygg, stolt och glad.

Tillsammans går de två förbi de stora bilderna som nästan täcker var sitt skåp, och stannar vid var och en:

– Hur är man när man är arg? frågar Hanna.

– Som ett lejon kanske?

– Hur är man när man är ledsen och ensam?

– Och rädd?

Las böjer sig ner och sjunker ihop.

– Och glad?

Las rätar på sig.

– Ska du träna att gå utan rullator?

Så här, precis som idag, kan en typisk förmiddag på Korrebäckens specialförskola se ut.

Träning för barn med funktionshinder utövas i alla situationer i vardagen som den därmed blir en naturlig del av.

– Man kan bland annat utveckla olika funktioner genom rim, ramsor och sånger och därmed få in det i vardagen, förklarar förskolläraren Irene Jönsson.

– Träningen ska bli som en del av leken, den får inte kännas som träning.

– Att till exempel sitta rätt och ställa sig upp kommer inte automatiskt.

– Nej, instämmer Eva Ohlsson och berättar att CP-skador är det dominerande funktionshindret på förskolan, tätt följt av olika syndrom, muskelsjukdomar och utvecklingsstörning.

– Det unika med Korrebäcken vilket skiljer förskolan från ”vanliga” förskolor där det kan finnas specialanpassade avdelningar, är de integrerade grupperna, menar Iréne Jönsson.

Foto: Ewa LevauTillsammans med en sjukgymnast och en arbetsterapeut utbildade hon sig i konduktiv pedagogik år 1998 då bland andra föräldrarna efterfrågat en annorlunda pedagogik. Ett samarbetsprojekt mellan habiliteringen och förskolan startade år 2000 genom medel från Allmänna Arvsfonden, och en egen modell utarbetades som fick namnet SMUL = Social och Mororisk Utveckling genom Lek. Man söker främja barnens allsidiga utveckling, den egna viljan och tilltron till den egna förmågan samt självkänslan.

Oftast är ett helt team av olika professioner inkopplat runt ett barn, förutom förskollärare och specialpedagog också logoped, sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator och psykolog.

– Korrebäckens specialförskola följer förskolans läroplan och anpassar den till de funktionshindrade barnen, berättar Iréne Jönsson som arbetat som förskollärare sedan 1978. Kollegan Eva Ohlsson, som varit med sedan starten 1976 instämmer.

Det är 23 barn med funktionshinder av totalt 54 barn på fem avdelningar. Kvoten med icke funktionshindrade har ökat sedan man öppnade dörrarna i mitten av 70-talet.

Det gemensamma målet för alla barn på Korrbäcken är att de ska bli så självständiga som möjligt och så gott det går klara av det sociala samspelet med andra barn.

Totalt arbetar tre specialpedagoger på förskolan, och två av dem finns på den speciella interna utredningsavdelningen Katthult som har ett närmare samarbete med habiliteringen, varifrån en del barn som redan har en klar diagnos kommer. De ”osäkra fallen” hamnar på Katthult där för närvarande sex barn finns. Själva utför Eva och Iréne inga utredningar, men deltar i möten som hålls mellan habilitering, personal och föräldrar.

Hur kommer det sig då att så många föräldrar till barn utan funktionshinder eller diagnos söker sig till Korrebäckens specialförskola?

– Barnen utan funktionshinder utvecklar sin empati och får en högre toleransnivå inför alla människor jämfört med barn i vanliga förskolor, säger Iréne Jönsson.

– På något sätt växer medkänslan fram automatiskt: De lär sig att vi är olika och att alla ändå kan vara med och leka. I grupperna blandar vi alla barn utifrån ålder och behov. Vi har blivit proffs på att hitta individuella lösningar eftersom det inte går att ha alla i samma fåra, i samma mall.

Korrebäckens specialförskola tillhör Malmö kommun. Många söker sig hit när de ryktesvis hört om andra som varit här och det har alltid varit lång kö till skolan, intygar Eva och Iréne.

Eva förklarar att föräldrarna tycker att barnen får en helt annan syn på funktionshinder och Iréne berättar att de barn som tidigare varit här kommer tillbaka på sin praktiska arbetslivsorientering i skolan. Barnen kommer också hit och hälsar på under sommaren, både de med och utan funktionshinder.

– Föräldrarna känner att de inte är ensamma om ett barn med funktionshinder här. Ett barn som integreras i en vanlig förskola kanske blir det enda med funktionshinder i en stor grupp.

Här finns det fler barn, så alla har någon att identifiera sig med.

På Evas avdelning finns tre olika språkgrupper och inne på habiliteringen har alla barn – både de med och utan funktionshinder – gymnastik en dag per vecka. I en speciell ateljé målar barnen en dag per vecka och på skolan finns också det Eva benämner ”snoozelen”, ett upplevelserum på avdelningen Katthult.

Rummet går helt i vitt: gardiner, mjuka fåtöljer, madrass och kuddar. Ljusslingor breder ut sig på vitt draperat tyg som långt, glänsande prinsesshår. I rummets hörn finns vattenrör med bubblor i olika färger som stiger uppåt och i taket svävar en vit fiskmås i trä och blickar ner på besökarna. Ett bildspel i mitten av rummet rör sig i grönt och blått som vågor på ett hav och bidrar till den lugna atmosfären. Olika sinnesupplevelser med ljus, färger, saker som rör sig och bollhav över en vattenmadrass gör att många överaktiva barn blir lugna av att vara i rummet.

Lika unik som innemiljön på Korrebäckens specialförskola är utemiljön:

Här finns bland annat många asfalterade gångar så att rullstolar och permobiler lätt kan köras, en specialbyggd sandlåda med olika nivåer och specialgungor, men också sådant som finns på de flesta andra förskolegårdar, däribland en brandbil och en polisbil. Det märks att den utformats för att passa alla barnens olika behov.

Det som både Eva Ohlsson och Iréne Jönsson ser som viktigast i arbetet är att vara flexibel och lyhörd, inför föräldrars och barns behov.

Föräldrarnas önskemål och prioriterade samtalsämnen handlar ofta om tekniska hjälpmedel åt barnen, för att till exempel kunna lära sig att gå. Enligt Eva och Iréne uttrycker också föräldrarna till de lite äldre barnen som snart ska börja skolan stor oro över att de inte ska få kamrater där, att de ska bli utstötta och anses som annorlunda. Förskolan upplevs dock mest som en skyddad sfär, ett ställe där de kan koppla av.

– Ja, de har ju landat här och vet vad de har, men undrar vad de har framför sig, säger Eva och tillägger:

– Något nytt ska ju hända när de börjar skolan.

– Många barn härifrån är fortfarande kompisar efter 10 – 15 år, berättar Eva.

– Och då är det roligt att se, att detta har vi grundlagt, intresset för att behålla kamratskapen.