Sök

Från knäckt psyke till knäckt läskod

Fantasyböckerna blev Rasmus väg till språkförståelse. Foto: André de Loisted

Rasmus Pernesten gjorde allt för att ingen skulle märka att han inte kunde läsa och skriva. Vändpunkten kom med hjälp av lärare och specialpedagog – och en fantasybok.
Att läsa är den bästa medicinen för en dyslektiker, säger han i dag.

I ettan, tvåan, trean läste jag inte så bra. Lärde mig läsa någon gång i trean. Fram tills dess lät jag någon läsa åt mig, liksom, säger Rasmus Pernesten.

På lågstadiet doldes problemet genom att läraren gav honom extra lätta böcker att läsa, böcker med enklare språk, större text och fler bilder.

– Jag tyckte böckerna var jättetråkiga, men jag tänkte inte så mycket på det eftersom jag inte var så gammal.

Jag ville inte att någon skulle veta om mina svårigheter. Jag fattade ju att jag inte kunde saker som andra kunde.

Om det var grupparbete, till exempel, såg han till att någon läste och sa åt någon annan i gruppen vad hen skulle skriva. Rasmus svarade för ”den tänkande biten”, som han uttrycker saken. Ingen skulle märka att det gick långsamt när han läste högt genom att han ständigt undvek sådana situationer.

– Jag var hyfsat duktig i skolan i övrigt, men dyslexin tyngde ner allting. Även matten.

Rasmus ville prestera bra i skolan, men insåg frustrerat att kompisarna var bättre på att läsa. Bristerna gjorde att han ofta halkade efter trots stora ansträngningar.

– Det var fruktansvärt. Jag trodde att jag var dum i huvudet och det var jobbigt. Men jag ville inte att någon annan skulle veta om mina svårigheter. Jag fattade ju att jag inte kunde saker som andra kunde.

Det började med läsning och fortsatte med eget skrivande. Rasmus har utvecklats enormt på några få år. Foto: André de Loisted

Det tog tid innan Rasmus och hans omgivning förstod vilket problemet var. Hans föräldrar och syster låter sig gärna bli uppslukade av bra böcker. De trodde ett tag att Rasmus helt enkelt inte tyckte om att läsa. 

– Rasmus sa att han blev trött av att läsa och att böckerna var tråkiga. Vi funderade på glasögon, berättar hans mamma Åse Pernesten.

På lågstadiet tonades läs- och skrivsvårigheterna ner genom att Rasmus var duktig muntligt. Hans stavning vid den tiden beskriver Åse som förfärlig. Föräldrarna undrade om skolan inte borde träna stavning, och fick svaret att den skulle bli bättre av sig självt. Men på mellanstadiet blev problemen mer uppenbara.

– En dag kom han hem förtvivlad över att han inte hade alla engelskglosor med sig hem. Han hade inte hunnit skriva ner alla från tavlan.

Att fotografera glosorna med mobilen hade han inte kunnat eftersom eleverna inte fick ha dem i klassrummet.

–Han kände sig misslyckad och frustrerad i fyran och femman. Då kunde han bryta ihop och stänga in sig på sitt rum, säger Åse Pernesten.

Tester av Rasmus läs- och skrivkunnighet gjordes i ettan, tvåan och trean. Resultatet hamnade under gränsen för godkänt, ändå gjordes ingen uppföljning av specialpedagog. I tredje klass började han dock ana vad hans språksvårigheter handlade om när en klasskamrat blev diagnostiserad som dyslektiker.

Rasmus talar snabbt och mångordigt. Svaren är ingående och det märks att han funderat mycket på de svårigheter som dyslexin ställer till med. Vi sitter i familjens inglasade uterum i utkanten av Staffanstorp i södra Skåne. Det är en eftermiddag i slutet av september när hösten börjat göra sig påmind. Lövverken i omgivningen skiftar i gult, rött och grönt.

På lågstadiet lyckades Rasmus dölja att han var dålig på att läsa. Här med mamma Åse Perne­sten. Foto: André de Loisted

Strategierna som syftade till att dölja dyslexin fördröjde Rasmus läs- och skrivfärdigheter. Sätten att navigera förbi problemen uppstod nästan omedvetet, förklarar han. Men han gav inte upp utan jobbade hårt med läsningen och pushade sig själv hårt, ”ibland för hårt”.

I tredje klass kom Rasmus i gång med läsningen tack vare en fantasy-bok. Det som fångade hans intresse var ”Taynikma”, en serie om tio manga-böcker.

– Jag ville läsa den här boken, pushade mig själv som jag brukar göra. Läste mer och mer. Till slut var jag igenom den. Det var mycket tack vare den jag lärde mig läsa och lärde mig gilla att läsa.

Därefter gick det snabbt. I femman hittade han tegelstenen ”Eragon” och satte i gång. Ett stort steg att ta efter bilderböckerna.

– Jag gillade drakar på den tiden. Det var häftigt att märka hur snabbt läshastigheten ökade från den första till den sista boken. Och så hittade jag bok efter bok som jag gillade. Svårare och svårare böcker. Mitt självförtroende stärktes.

Intresset för skolarbetet ökade i takt med att läsningen blev bättre.

Litterära fantasydrakar hade en roll i vändningen för Rasmus. Foto: André de Loisted

– Att läsa är den bästa boten även om det är tufft i början. Man behöver helt enkelt läsa mer som dyslektiker.

Med stärkt självförtroende blev det inte lika viktigt för honom att dölja sina svårigheter. Men emellanåt blev det bakslag. En gång i åttan läste han fel i ett recept i hemkunskapen så att kakbaket gick fel. Då fick han ett panikångestanfall. Han avskyr när något blir fel.

– Det absolut svåraste för mig är att läsa korta frågor. Jag läser de första och kanske de sista bokstäverna och gissar mig till bokstäverna i mitten.

När frågan är kort blir det svårare att lista ut vad som står i mitten, förklarar han. Rasmus tillhör ”gissarna” bland dyslektikerna, andra tacklar sitt problem genom att ljuda texter. Att ljuda tar lång tid men felen blir färre om man jämför med dyslektikerna som gissar.

Lättnaden blev stor för Rasmus när han fick diagnosen dyslexi under sommaren mellan sexan och sjuan. Äntligen fanns en förklaring och det kändes lättare att tala om saken. Sedan dess berättar han om sina svårigheter när han får en ny lärare och drar sig inte för att påminna om läraren skulle glömma. Rasmus började även se tillbaka på hur han har hanterat sina svårigheter genom åren.

Skolresultaten lyfte på högstadiet. Han gick ut nian med A i bland annat svenska, engelska, tyska, matematik, historia och samhällskunskap.

Charlotte Röcklinger hade Rasmus i svenska och engelska medan Helena Bogren var specialpedagog i arbetslaget på Hagalidskolan i Staffanstorp. De upplever att dyslektikerna har blivit fler. Varför finns det ingen given förklaring till. En delförklaring kan vara att fler testas.

– När vi får nya sjuor kan vi ibland reagera på att det finns många dyslektiker i en klass. Men det gör att lärarna här är vana vid att arbeta med dyslektiker, säger Helena.

– Vissa dyslektiker kan ha ”anpassats bort” på lägre stadier genom att ha fått färre glosor och kortare texter än de andra eleverna. Den som inte kan läsa behöver läsa mer, fast på rätt sätt, säger Charlotte.

Den digitala tekniken gör att dyslektiker ofta inte behöver visa sina svårigheter inför de andra i klassen. Förr blev man mer utpekad. Helena är med i klasserna och ser till att anpassningarna är de rätta.

– Vi letar vägar som passar var och en. Svårigheterna kan variera väldigt mellan olika dyslektiker. Vi behöver veta exakt vad varje elev behöver hjälp med. Man får leta vägar åt var och en och sedan bygga upp ett självförtroende, säger Charlotte.

Den som inte kan läsa behöver läsa mer, fast på rätt sätt.

Om en dyslektiker själv hittar fungerande strategier och jobbar hårt med skolarbetet hemma kan det dröja långt upp i högstadiet innan svårigheterna upptäcks.

Vid ett tillfälle föreläste Rasmus om sin dyslexi, tillsammans med eleven Olivia Tjörnhagen, inför alla lärare på Hagalidskolan. Det var en ögonöppnare för många av lärarna. När de gjorde motsvarande framträdande för eleverna blev det en boost för dyslektikerna. Tack vare Rasmus och Olivia förstod fler att dyslexi kan ta sig olika uttryck; en del dyslektiker gissar sig fram medan andra ljudar när de läser.

Kärt återseende på Rasmus gamla skola. Läraren Charlotte Röcklinger får en kram. Foto: André de Loisted

Helena och Charlotte tycker att övergångarna mellan skolstadierna oftast fungerar bra, men understryker vikten av att allt underlag kring en elev som exempelvis börjar på gymnasiet, all information om eventuella svårigheter och diagnoser, verkligen tankas av och fångas upp. De varnar också för att missar lättare kan uppstå när en elev samtidigt byter både hemkommun och skolstadium.

Tillbaka till Rasmus. Fantasy-genren inspirerar honom fortfarande. I dag så mycket att han är i gång med att skriva en fantasy-bok.

– Jag får snabbt bilder i huvudet och det är kul att få ner dem i datorn. Det hjälper mig jättemycket, jag har blivit snabbare på att skriva och på att formulera mig.

En gång på mellanstadiet satte han som mål att läsa en timme i sträck och klarade det. Nu kan han läsa upp till en och en halv timme, även om läsningen gör honom trött. Han läser en timme om dagen trots att den vanan har tuff konkurrens av skolarbetet och gymnastikträningen.

I höstas började Rasmus på gymnasiet i Lund. Matematik är favoritämnet och han valde inriktningen natur-natur. Dyslexin innebär att han ständigt måste kämpa med sin läsning och skrivning.

– Om man ska bli bra på något så ska man jobba med det i tusen timmar. Dyslektikerna som läser mer än icke-dyslektikern kan komma upp på samma nivå eller bli ännu bättre än den som inte är dyslektiker.

Bra böcker om läs- och skriv­svårigheter

Inger Fridolfsson: ”Vallmomodellen – balanserad läs- och skrivinlärning”

Ulrika Örtenberg: ”Tid för skrivutveckling – vid läs- och skrivsvårigheter”

Barbara Pavey: ”Att förebygga läs- och skrivsvårigheter – i förskolan och skolans tidiga årskurser”

Siv Fischbein (red): ”Ungdomar läser och skriver – specialpedagogiska perspektiv”

Louise Bjar, Caroline Liberg, Monica Axelsson m fl: ”Barn utvecklar sitt språk”

Ingvar Lundberg, Torleiv Høien: ”Dyslexi – från teori till praktik”

Britta Ericson (red): ”Utredning av läs- och skrivsvårigheter”

Ylva Nielsen, Hans Christian Andersen: ”Det är bara att läsa”

Liv Gjems: ”Det vi vet om – språkstimulering i förskolan”

… och en undergörande barnbok för 6–9-åringar

Helena Bross, Mati Lepp: ”Bråkiga bokstäver”