Barn gör rätt om de kan

Den här artikeln publicerades ursprungligen på specialpedagogik.se

Nyckelordet är empati. Det används för att lugna eleven och för att signalera att läraren vet att eleven skulle uppföra sig – om den bara visste hur.

Bild: Hasse Hedström.

I stadsdelen Kirseberg i Malmö har alla pedagoger i skola och fritidshem fått möjlighet att utbilda sig i metoden CPS, Collaborative Problem Solving.

Ross W Greenes böcker Explosiva barn och Vilse i skolan som beskriver hans metod att möta barn och ungdomar med framförallt utagerande beteenden har mött stort intresse, inte minst bland specialpedagoger och speciallärare. Ross W Greene är lektor i psykologi vid Harvard Medical School i usa. Han har genomfört flera föredragsturnéer i Sverige.

Metoden utgår från att barn beter sig så gott de kan och att problematiska beteenden uppstår på grund av brister i kognitiva förmågor som barnet behöver ha för att hantera vardagliga situationer.

När Ross W Greene besökte och föreläste i Malmö för drygt ett år sedan fick alla pedagoger på fritidshem och skolor i Kirseberg möjlighet att lyssna när han förklarade metoden. Vissa gick därefter i studiecirklar för att fördjupa sig i arbetssättet.

– Jag föll direkt för hans sympatiska sätt att se på barn! Jag har under åren arbetat med många olika metoder, men här fann jag en som varken skuldbelägger barn eller föräldrar, säger Serena Svensson som är fritidspedagog på Mölletoftaskolan.

CPS, eller samarbetsbaserad problem-lösning, är en modell för att förstå barns beteende och en modell för att bemöta barn och ungdomar. Grundtanken är att barn gör rätt om de kan. Modellen syftar till att skapa bättre förståelse för faktorer som orsakar störande beteenden hos elever och att utveckla metoder som förebygger elevens svårigheter genom nära samarbete mellan elev och lärare.

Barn med sociala, känslomässiga och beteendemässiga svårigheter saknar, enligt Ross W Greene, viktiga tankefärdigheter.

Eftersom barnet redan är motiverat och vet skillnaden mellan rätt och fel och sannolikt redan har blivit tillräckligt bestraffat, bör läraren koncentrera sig på att reda ut vilka tankefärdigheter eleven saknar, träna dessa och kartlägga i vilka situationer svårigheterna visar sig.

Nyckelordet för att nå eleven är empati. Det används både för att förstå eleven, lugna eleven och för att signalera att läraren är medveten om att eleven skulle uppföra sig, om han eller hon bara visste hur.

Metoden för att möta och samtala med elever kallar Ross W Greene ”Plan B”. Samtalet syftar både till att ta reda på vad eleven vill och, framför allt, varför. Det benämner Ross W Greene ”att ta reda på elevens angelägenhet”. Därefter är det dags att presentera lärarens angelägenhet, som också hjälper eleven att förstå de vuxnas bekymmer över problemet. Slutligen gäller det att hitta ömsesidigt tillfredställande lösningar, som dessutom medverkar till att elevens outvecklade färdigheter utvecklas.

Ett oönskat beteende som ofta återkommer signalerar ett problem som barnet inte klarar att lösa på egen hand. Olösta problem i skolan eller på fritids kan vara övergångar från en aktivitet till en annan, specifika skoluppgifter eller samspelet med kompisarna.

Då är det oftast fel väg att försöka motivera elever med beteendeproblem att göra rätt, eftersom barn vill uppföra sig väl. De behöver hjälp med hur de ska göra för att det ska bli rätt.

 

Annica Korning är kollega till Serena Svensson. När Annica Korning inte är på fritids arbetar hon i en trea och Serena Svensson är knuten till en förskoleklass.

– Vi startar alltid med ett formulär där vi och klassläraren går igenom vad som fungerar och vad som inte fungerar. Därefter tar vi det som är mest akut och betar av en sak i taget, säger Annica Korning och Serena Svensson fortsätter:

– Vi tar upp både vad läraren förväntar sig av barnet i klassrummet och barnets problem eller syn på situationen. Bådas problem måste lösas på sikt.

Det hela leder till en bedömning av vilka färdigheter barnet saknar och vilka situationer som är olösta problem och som eleven behöver hjälp med att bemästra.

– Frågorna som vi ställer får inte vara av sådan art att barnen upplever att vi skuldbelägger dem. Vi försöker alltid hitta en specifik händelse att ta upp: ”Jag har märkt att du har väldigt svårt att sitta still under genomgångarna på mattelektionerna.” Oftast vet barnen själva exakt vilka problem de har, berättar Annica Korning. Serena Svensson framhåller att ett vanligt sätt att bemöta barn i skolan och på fritids är att använda tillsägelser, straff, hot eller belöningar.

– Det är sällan man samtalar med barnet om varför det blir som det blir. Därför är denna metod så himla trevlig, menar Serena Svensson.

Under året de arbetat med metoden har de hunnit praktisera arbetssättet på en handfull barn. De första två barnen var medvetna om sina problem och vad de behövde hjälp med.

– Både en flicka i andra klass och en pojke i första klass var mycket klara över vad det var de behövde. Till pojken ställde vi frågor och han kom snabbt fram till vad han hade problem med, säger Annica Korning.

Pojken var tvungen att ha kontroll på två av sina bästisar. Han var svartsjuk och tålde inte att de satt bredvid varandra. När han hörde att de pratade kunde han inte koncentrera sig på något annat. Den lösning han själv kom fram till efter några träffar var att kompisarna fick nya platser där de inte satt bredvid varandra. Själv ville han sitta långt bak för att se att de inte kommunicerade och för att få överblick över vad som hände i klassrummet.

– Helt plötsligt blev det arbetsro i klassrummet. Vi blev faktiskt väldigt förvånade, det var nästan magiskt, minns Serena Svensson.

Barn som har ett problemskapande beteenden har ofta flera. Även den här pojken hade flera problem som de fortsatte att jobba sig igenom. De träffade pojken för samtal en gång i veckan under tre månader, tills de mål de satt upp var uppnådda. Det är en fördel att vara två när de samtalar med barnen. En kan koncentrera sig på samtalet, medan den and-ra skriver. Den stora svårigheten som pedagog är att vänta in barnets förslag till lösning och inte själv komma med förslag.

 Bild: Hasse Hedström.

Pedagogerna i Kirseberg får grupphandledning ungefär en gång i månaden tillsammans med lärare på andra skolor i närheten som arbetar med cps. De lärare och specialpedagoger som arbetat under längre tid än vad de gjort på Mölletoftaskolan kan uppvisa mycket goda resultat.

– Handledning är nödvändig. Speciellt när det känns som att man inte kommer längre. Eftersom vi bara hållit på ett år så har vi stor hjälp av de andra i gruppen och Boel Håkansson, som är handledare och specialpedagog. I gruppen får vi ofta tips på hur andra löst likartade situationer, säger Serena Svensson.

Det allra viktigaste i modellen, poängterar Boel Håkansson, är att man lyssnar in och ser det som är svårt för barnet. Det handlar om en viss ömsesidighet och gemensam problemlösning. Om att pedagogen i förskolan verkligen tar sig tid att lyssna in vad barnet har att säga om det som hänt och vad som barnet anser ligger bakom. Liksom när metoden används i skolan är det viktigt att ständigt ha som utgångspunkt att barnet inte är illvilligt – att det gör så gott det kan.

– Det gäller att pedagogen förstår att barnet inte kan bättre i en viss situation. Kraven matchar inte barnets förmågor och färdigheter som ännu är omogna eller mindre utvecklade, säger Boel Håkansson.

 

De berättar om en flicka som de arbetat med en tid. De beskriver flickan som mycket okoncentrerad. Flickan själv var medveten om att hon hade svårt med impulskontroll och att koncentrera sig någon längre stund. Flickan berättade att hon inte kunde hejda sig: om hon plötsligt vill slänga sig i en vattenpöl eller klättra upp i ett träd, då gjorde hon det.

Vid vissa tillfällen tog Annica Korning med henne ut från klassrummet och läste. När de samtalade om texterna visade det sig att det var många ord som hon inte förstod. Genom att fortsätta att läsa med henne stärktes hennes språk.

– Hon ville verkligen komma tillrätta med sina problem. Vid de tillfällen hon var på väg att spåra ur ville hon att vi skulle påminna henne genom en speciell ramsa, då hann hon skärpa sig, säger Annica Korning.

Ibland har det tagit längre tid att nå fram till en lösning. En flicka gick ofta ut från klassrummet, var mycket lättstött, lättsårad och ofta arg. Kompisarna tassade på tå för henne.

De sa att de sett att hon brukade gå ut från klassrummet. Att de förstod att det var jobbigt för henne, men att klassläraren tyckte att det var ett problem eftersom det störde hennes genomgångar. ”Vad kan vi göra åt det här?” undrade de.

– Det tog ett par tre gånger innan hon överhuvudtaget ville tala om situationen.

Vi fick göra det som Ross W Greene kallar ”drilling”, verkligen försöka borra sig ner på djupet. Det tog lite tid, men situationen förbättrades till slut, säger Annica Korning.

Flickan satt antingen bara tyst eller skyllde på andra – alla tyckte illa om henne. Det var svårt att komma vidare eftersom flickan uppenbarligen inte kunde se sin delaktighet i det som hände.

– I sådana här situationer rekommenderar Ross W Greene att man ska sitta tyst, vänta på att något ska komma från barnet själv. Det är svårt att vänta in, de tysta minuterna känns ibland väldigt långa och man vill gärna komma med ett förslag till lösning, säger Serena Svensson.

De tror att det är värdefullt med kontinuerliga träffar då pedagogerna ställer samma frågor varje gång. Att pedagogerna förmedlar att de verkligen ser och lyssnar på barnet.

– Några barn behöver längre tid innan de får förtroende för oss, de måste förstå att vi inte tänker skälla på dem eller anklaga dem. Vissa barn får så mycket skäll hela tiden. De har taggarna ut. De behöver några gånger på sig för att bli trygga med oss och verkligen tro på att vi vill dem väl.

Föräldrarna har varit mycket nöjda. Annica Korning och Serena Svensson framhåller att problem som uppstår på skolan eller fritids är det deras uppgift att lösa, inte hemmens. Har man ett barn som är utagerande eller på något sätt har problemskapande beteenden så har föräldrarna sannolikt redan fått många samtal hem om att barnet ställt till det. Om dessa samtal inte gett något resultat tidigare – varför skulle ytterligare ett samtal göra det?