Här formas framtidens bildlärare

Studenterna Wilhelmina Jonasson, Mandi Nyby-Stålnacke och Moa Myrlund håller en digital visning för gymnasieelever. Foto: Malin Grönborg

Bildlärarstudenterna på Umeå universitet får göra praktik som konstpedagoger på Bildmuseet. Ett värdefullt moment som breddar kunskapen hos framtidens bildlärare.
– De utvecklas jättemycket, säger konstpedagogen Karin Jonsson.

De gula och gröna väggarna i den stora salen skapar en hemtrevlig känsla, men framför allt drar det konceptuella verket av konstnärens eget vardagsrum blickarna till sig. En inbjudande plats fylld med kulturella uttryck. Här finns enormt många detaljer att titta på i form av möbler, böcker, filmer och kuriosa.

Det är lite pirriga känslor hos de tre bildlärarstudenterna som befinner sig på Bildmuseet i Umeå. De ska hålla i en digital visning av utställningen ”Standing Here Wondering Which Way to Go” av Zineb Sedira, som handlar om kultur, motstånd och identitet i 1960-talets Algeriet. Åhörarna är en gymnasieklass från Midgårdsskolan i Umeå.

Fler och fler kopplar upp sig och Karin Jonsson, konstpedagog på Bildmuseet, sköter tekniken. Studenterna Mandi Nyby-Stålnacke, Moa Myrlund och Wilhelmina Jonasson intar sina platser och är redo med mikrofonerna.

Planerar visningar själva

Praktiken på Bildmuseet, som pågått i några veckor, börjar dra sig mot sitt slut. Det är ett samarbete med institutionen för estetiska ämnen vid Umeå universitet där bildlärarstudenterna får prova på hur det är att vara konstpedagog. Efter introduktion och auskultation där gruppen med tio studenter fått gå med på Karin Jonsson och hennes kollegas visningar av hela utställningen har de delats in i mindre grupper. Sedan har de fått planera egna visningar, vad de ska prata om, vad de ska visa och vem som ska säga vad.

Det finns en stor och viktig utmaning i att anpassa visningen efter barnens ålder.

Karin Jonsson, konstpedagog

Det här är andra visningen de håller i själva. Förra gången var det för en sjätteklass i Uppsala och nästa gång, vilket blir sista, ska de möta en lågstadie­klass. Då det är digitala visningar som gäller kan skolor från hela landet anmäla sitt intresse.

– Det finns en stor och viktig utmaning i att anpassa visningen efter barnens ålder. I dag är det en gymnasieklass och då kan man förutsätta att de kan en del. Begrepp som exempelvis rasism behöver inte förklaras, men ibland kan det vara svårt när de behöver känna till ett visst koncept för att kunna förstå utställningen, vilket gäller framför allt yngre barn. Det kan exempelvis handla om fysik, eller som i det här fallet kolonialism, säger Karin Jonsson.

Visar olika delar av utställningen

Mandi Nyby-Stålnacke hälsar eleverna välkomna och berättar om bakgrunden till utställningen. Moa Myrlund flikar in en fråga och bilden på skärmen sveper över fotografier som sitter på en vägg. De tar åhörarna med sig till en annan del av lokalen där Wilhelmina Jonasson berättar om musikens och aktivismens betydelse och hur kulturen spelade stor roll i Algeriet vid den här tiden.

Visningen flyttas sedan till det uppbyggda vardagsrummet där de tre studenterna berättar om vad det symboliserar och representerar. Sedan avslutar de med att svara på frågor från eleverna som lyssnat och efter en 20 minuter lång visning är det dags att avrunda.

– Ni fick dem att gå in i en dialog med er, vilket var jättefint. Ni vågade låta det vara tyst en stund tills det kom en fråga, säger Karin Jonsson efteråt.

Konstpedagogen Karin Jonsson går igenom visningen med studenterna efteråt.

Hon ger konstruktiv feedback till studenterna. Med sitter också Frida Marklund, lektor på institutionen för estetiska ämnen vid Umeå universitet, som tillsammans med en kollega är ansvarig för kursmomentet.

– Att ni knöt an Black Panthers till dagens Black Lives Matter-rörelse var jättebra. Det känner eleverna till och gör att de förstår, säger Frida Marklund.

Studenterna får konkreta tips på hur de kan göra det ännu lite bättre när det är dags att hålla den tredje och sista visningen. Som att ställa fler frågor till varandra för att skapa bättre balans i hur mycket varje person pratar under visningen och att ge korta definitioner av olika konstbegrepp.

– Ni är bussföraren som ska guida. Ta med er gruppen dit de ska, oavsett om det är digitalt eller på plats, säger Karin Jonsson.

Första kontakten med elever

Mandi Nyby-Stålnacke, Moa Myrlund och Wilhelmina Jonasson pustar ut. Det är en anspänning att ställa sig framför kameran, men de är alla nöjda med hur det gick.

– I ett klassrum behöver man inte träna på vad man ska säga. Det här blir nästan som teater, säger Moa Myrlund.

Det är deras första interaktion med elever under bildlärarutbildningen och alla möjliga frågor kan komma. ”Vad är konst?” ”När föddes Martin Luther King?” ”Är den där fåtöljen skön?”

– Ju yngre barnen är, desto fler frågor har de, säger Wilhelmina Jonasson.

Det har gjort något för självförtroendet att stå och hålla visningar.

Wilhelmina Jonasson, student

Alla tre menar att de lärt sig mycket under praktiken. Inte minst om samtidskonsten som visas här, där installationer är en viktig del. De är också överens om att praktiken ger många nya tankar och erfarenheter.

– Hela upplevelsen är häftig och det har varit en stor möjlighet att få uppleva allt det här. Det har gjort något för självförtroendet att stå och hålla visningar. Jag vill gärna bli lärare. Det spelar ingen större roll vilken ålder det är på barnen, säger Wilhelmina Jonasson.

Mandi Nyby-Stålnacke har fått upp ögonen för konstpedagogyrket.

– Jag vill gärna jobba som det. Den här praktiken har gjort att jag insett att det finns mycket man kan göra med pedagogik och bild, säger hon.

Moa Myrlund, Mandi Nyby-Stålnacke, Frida Marklund, Wilhelmina Jonasson och Karin Jonsson.

Moa Myrlund är intresserad av att jobba på högstadiet eller gymnasiet med bildundervisning.

– Den här praktiken har varit en erfarenhet. Jag har läst historia tidigare och jag tycker att det är kul att arbeta praktiskt med eleverna, därför valde jag bild också. Jag vill bli den typ av lärare som tar med mig klasser hit till Bildmuseet. Det är viktigt att få ta del av konst och uppleva den på riktigt.

Givande för alla parter

Samarbetet mellan institutionen och Bildmuseet är inne på sitt nionde år och det är inte bara givande för student­erna – även Frida Marklund och Karin Jonsson berikas av det.

– Jag tycker att samarbetet är fantastiskt, säger Frida Marklund.

– Höjdpunkten på året är när student­erna kommer hit. Jag kan se hur de utvecklas jättemycket. Jag känner också att jag själv får ut mycket av det. Jag ser och lär mig vad som pedagogiskt och didaktiskt fungerar och inte fungerar genom den direkta responsen från studenterna. Sedan är det väldigt positivt att samarbetet med lärarutbildningen ger oss en inblick i ny forskning kring bildämnet. Det är värdefullt, säger Karin Jonsson.

5 tips för ett meningsfullt samarbete

Frida Marklund och Karin Jonsson ger sina bästa tips.

  1. Hitta en gemensam ingång och ett projekt som känns meningsfullt och givande för båda parter. Ett bra samarbete förutsätter att båda aktörer får ut något av arbetet.
  2. Var tydliga i rollfördelningen gentemot varandra. Vem ansvarar för vad?
  3. Formulera en gemensam vision om projektets syfte och mål så att ni strävar åt samma håll.
  4. Avsätt tid för både planering och uppföljning för att kontinuerligt kunna utveckla verksamheten.
  5. Ge båda parter möjlighet att bidra med sin expertis i projektet, så att olika perspektiv kan berika varandra i stället för att konkurrera om utrymme.

LÄS ÄVEN:

Lektorn: Ett unikt samarbete för våra bildlärarstudenter

Åhall: Ett färgstarkt lärarlag som blev bäst mot alla odds

Därför finns det plötsligt flera nya läromedel i bild

Bildläraren: Här ser ni varför vårt ämne gör nytta