Sök

Dramaläraren som vägrar att hålla käften

Mikael Jonsson såg tidigt kraften i arbetsprocessen som leder fram till en färdig föreställning, då man skapar tillsammans, improviserar och ”det bara blir”. Foto: Oskar Omne

Kulturskolan ska vara en oas där barn och ungdomar får vara sig själva och kan skapa tillsammans. Den oasen ska värnas, menar drama­pedagogen Mikael Jonsson. Även de gånger hans protester får pengasparande chefer och politiker att ilskna till.

En barnteater­ledarutbildning inom Unga Örnar, det var så Mikael ”Micke” Jonssons väg mot dramapedagogyrket började. Då, i sena tonåren, jobbade han på gruvan hemma i Zinkgruvan i södra Närke. När han sedan flyttat till Stockholm och gått med i en amatörteaterförening träffade han dramapedagoger och lockades av yrket.

Mikael Jonsson kom in på första försöket när han sökte till drama­pedagogutbildningen på Västerbergs folkhögskola i Sandvikens kommun och har inte ångrat sitt yrkesval en enda dag.

Jag kan använda hela mig, allt jag har med mig. Som att komma från landet och ha jobbat i gruva, förskola och inom omsorgen.

– Jag kan använda hela mig, allt jag har med mig. Som att komma från landet och ha jobbat i gruva, förskola och inom omsorgen, men också ett engagemang inom handikapprörelsen (numera funktionshindersrörelsen, reds anm.) och föreningsvärlden, allt det kommer till pass i arbetet som dramapedagog.

Nu jobbar Mikael Jonsson sedan 25 år tillbaka i Kulturskolan Stockholm. Efter hans första år, inför läsåret 1996-97, slogs Vår teater ihop med den kommunala musikskolan och blev Kulturskolan Stockholm.

Mikael Jonsson

Ålder: 57.
Bor: I Stockholm.
Växte upp: I Zinkgruvan i södra Närke.
Bakgrund: Brokig. Har arbetat i gruvan hemma i Zinkgruvan, på förskola och inom omsorgen. Utbildade sig till dramapedagog på Västerbergs folkhögskola och har arbetat på Vår teater/Kulturskolan Stockholm sedan 1995.
Gör också: Sitter med i Cirkelteaterns styrelse, en amatörteaterförening. Är facklig representant för det så kallade kulturteamet i Lärarförbundet Stockholm.

Årsta har varit den röda tråden under hans år som teaterpedagog i söderort, där har han arbetat ett par tre dagar i veckan år efter år. Men han har också lektioner iHögdalen och Farsta, han som gärna blandar in både cirkus, musik och dans i skapandet. Mikael Jonsson pratar med stor inlevelse om att vidga barnens vyer och vikten av att ge dem möjligheter att skapa.

Mikael Jonsson samarbetar just nu med en danspedagog och en musik­pedagog. ”Det är befruktande för eleverna och för mig och för oss som pedagoger. Jag får nya vyer och nya verktyg och om man jobbar med rätt person så är det jävligt kul och det ska vara kul att jobba. Det är min grundtes.” Foto: Oskar Omne

”Om ni hade en superkraft, vilken skulle ni välja?”

Mikael Jonsson inleder kvällens lektion med 17–18-åringar i just Årsta med en ”nyfiken fråga”. Snart ska gruppen, som kallar sig för ”Alla namnen”, med stor koncentration repetera pjäsen de ska sätta upp i vår: ”Mitt hjärta rusar” av Martina Montelius. Men de börjar med att prata superkrafter. Någon vill flyga, någon vill vrida tiden fram och tillbaka, Mikael Jonsson skulle inte tacka nej till att vara osynlig, ”det skulle vara så skönt”.

Han har 15 grupper i veckan, tre om dagen, allt från ”småttisar” till ”mellanålder” och ”tonisar”. Men den termin eleverna fyller 23 år får de ett ofta tårframkallande brev, då får de inte vara med längre.

Redan när Mikael Jonsson har eleverna den första terminen, när de är sex–sju år gamla, tänker han på att han vill bygga en långvarig relation och ett socialt sammanhang där gruppen är viktig.

– Vi lär känna varandra, lär känna varandras olika sidor. Eleverna vågar vara kritiska och vågar säga sin åsikt. Det blir inte bra teater om jag ska ha allenarådande rätt jämt, förklarar Mikael Jonsson.

Senare i vår har 17–18-åringarna i Årsta premiär, de spelar ”Mitt hjärta rusar” av Martina Montelius, ivrigt regisserade av dramapedagogen Mikael Jonsson. Foto: Oskar Omne

Som han ser det ska hans teater­lektioner vara en oas fri från den vanliga pressen, stressen och allt vad grupptryck heter, men han vill också ge eleverna bra teater.

– Vi ska alltid kunna stå för det vi gör på scenen, i ett schysst sammanhang. Det är viktigt att alla känner att de är välkomna, att alla känner att de duger, att de kan komma och bara vara.

Han berättar att elever ofta säger det, att på teaterlektionerna får de vara både någon annan och sig själv, på en och samma gång. Mikael Jonsson menar att det är viktigt i dagens samhälle, med en plats där de inte behöver prestera.

– Visst, jag ställer krav, det handlar inte om att de kommer och bara hänger här. De har kommit av en anledning. Så jag ställer krav på hur vi är tillsammans, det finns regler och normer. Vi pratar inte i munnen på varandra och de ska inte bestämma över varandra. Men kraven måste balanseras mot att är det någon som mår taskigt på riktigt. Då måste de kunna känna att de kan komma ändå, även om de inte gör så mycket just den dagen.

Nedläggningshot i flera kommuner

  • Under hösten 2020 genom­förde Kulturskolerådet en stor enkätundersökning med musik- och kulturskolechefer runtom
    i landet.
  • Hela 16 kommuner uppger att det finns risk för ned­läggning de närmaste fyra åren. 2019 var motsvarande siffra 14 kommuner och 2018 var siffran 7 kommuner.
  • De 16 kommuner som uppger att det finns ett nedläggningshot mot deras musik- eller kulturskola är Arboga, Heby, Hofors, Härjedalen, Krokom, Säter, Mellerud, Ragunda, Stor­uman, Strömsund, Timrå, Valdemarsvik, Ånge, Älvkarleby, Ödeshög och Österåker.

Under teaterlektionen i Årsta går de igenom scen efter scen och Mikael Jonsson, i sin Roffe Wikström-t-shirt, instruerar och funderar. Han poängterar att det är tillåtet att hitta på nytt, att gå utanför manus och kommer med råd som: ”låt det bli pinsamt tyst, häng på tystnaden, vänta ut”.

25 år i kulturskolan. 1995 började Mikael Jonsson som teaterpedagog i Årsta, han är fortfarande kvar i Årsta och i söderort. ”Det är en ynnest att få arbeta med de här barnen och ungdomarna.” Foto: Oskar Omne

Han tycker att det är viktigt att kulturskolan försvarar sin särart och den särarten är att barn och ungdomar under lång tid träffar kompisar i grupp och ägnar sig åt ett kulturellt skapande, med en hög kvalitativ nivå och med en hög kompetensnivå hos lärarna. Han ser en tendens, inte minst i Stockholm, att kulturskolan ska anpassa sig till ”vad medborgarna vill ha”. Vad det nu är. Det leder till en förflackning av kulturen och kulturskapandet, menar han.

Och Mikael Jonsson är inte rädd för att ta fajten trots den tystnads­kultur han tycker råder. I samband med en föreställning i Farsta hösten 2018 gjorde han som han brukar och brukade. Det han sa var att om föräldrarna hör någonting om att de så viktiga assistenterna riskerar att bli av med sina jobb, då är det upp till föräldrarna att protestera, att göra uppror.

På något sätt spred sig det han sagt och två dagar senare ringde hans närmaste chef som i sin tur fått order uppifrån. Micke Jonsson fick en varning, eller kanske var det bara en tillsägelse eller reprimand, för att han uttryckt sina åsikter från scenen.

– Tillsägelsen gjorde nog snarare att jag blev mer förbannad. Jag har fortsatt på samma sätt, jag säger att det är föräldrarna som har den egentliga makten. Men jag har klivit ner från scenen och sagt: ”ja, nu står jag inte på scenen så nu är jag en vanlig människa som kan säga vad jag vill, däruppe får jag inte säga det”, säger Mikael Jonsson.

Andrea Skogberg, Leo Doria Medina, Alexandra Nilsson, Marcus Hellström och Emil Jägtoft läser manus på Vår teater i Årsta. Foto: Oskar Omne

Några månader senare, i maj 2019, arrangerades en stor manifestation för kulturskolan på Sergels torg och Suzanne Osten höll ett brandtal sam­tidigt som många elever också visade på vikten av en kulturskola med vettiga resurser. Det blev ändå en nedskärning, två assistenter blev av med sina jobb. Men det blev inte lika illa som Mikael Jonsson och hans kollegor hade befarat.

Han suckar ändå över att förut­sättningarna försämras, att schemat blir tajtare och tajtare, att de får kämpa som djur för att behålla sina lokaler, inte minst sina teaterscener. Han suckar också över att kommuner runt om i landet lägger ner, eller har lagt ner, sina kulturskolor.

– Det är att förvägra barnen rätten till ett kulturellt skapande och att förvägra dem rätten till en bredd i fritidsutbudet, rätten att konstnärligt förkovra sig. Det gör livet i de kommunerna fattigare, vill jag påstå. Sport och idrott är inte rätt för alla och de andra måste också få en plats, säger Mikael Jonsson.

Tre röster om Mikael Jonsson

Anna-Karin Nelzén

Enhetschef Enskede-Vantör-Årsta-Älvsjö, kultur­för­valtningen i Stockholm.
– Jag har varit kollega med Micke i ungefär 15 år. De senaste åren som chef för honom. Han är frispråkig och glömmer ibland att alla inte tycker som han. Han kan upplevas av en del som väldigt aggressiv i tonen på grund av sitt starka personliga engagemang för verksamheten och eleverna. Men det handlar mer om hur det sägs och uttrycks än att han protesterar. Micke har ett demokratiskt förhållningssätt, han låter alla barn komma till tals, lyssnar in dem och låter dem komma med sina idéer och lär dem att bejaka varandra. Varje barn känner sig sett och tryggt och i och med det så kan han och barnen sedan göra otroliga föreställningar tillsammans.

Oskar Ramstedt

Ljud- och ljus­tekniker på Kulturskolan Stockholm. 
– Han har en speciell förmåga att se vad som händer i alla hörn av ett rum utan att tappa fokus på det han jobbar med för stunden. Eleverna blir sedda och bekräftade och han ställer hela tiden de rätta frågorna. Han sätter ständigt individens välbefinnande, skapelseprocessen och gruppdynamiken i centrum och tvekar inte att göra avkall på det som annars brukar stå i fokus på en teater. Utanför arbetet är han en generös vän som alltid ställer upp och alltid har tid att lyssna. Som tur är kan han även brusa upp för att sedan tjurskalligt hålla fast vid alla möjliga tokiga ståndpunkter. Utan det hade jag inte orkat jobba med honom dagligen. Och så röker han som en borstbindare …

Kalle Korsman

Elev på Kultur­skolan Stockholm, 17 år.
– Jag skulle beskriva honom som busig. Lite småbarnslig på sina sätt, men väldigt snäll och väldigt omtänksam. Han tillåter oss att  utvecklas på våra egna villkor. Han för inte in sina egna regler om hur han tycker att det ska vara utan att ser till att det är vi som har hand om vår egen teater.

LÄS ÄVEN

Coronaviruset tuff utmaning för kulturskolan

Dans är så mycket mer än ett hjälpämne

Så rundar kommunen förbudet mot kulturskolan

Kulturskolans lärare i huvudrollen