Att det här får fortgå tror jag beror på att det finns en utbredd föreställning om att musik – liksom flera andra praktisk-estetiska ämnen – är passionsdrivna eldsjälsämnen där lärarna mer eller mindre förväntas arbeta gratis för att ”det är så kul”, skriver redaktionschef Hampus Jarnlo.

En musiklärare är aldrig så uppskattad som när det närmar sig skolavslutning. Jag minns själv maj och juni i nian som den allra roligaste tiden i grundskolan. Ena dagen fick jag lämna den ordinarie lektionen för att repa sången till Alice in Chains ”Got me wrong”, nästa dag var det saxofonslingan till ”Gimmie some lovin’” med The Blues Brothers som behövde nötas och tredje dagen var jag med när skolkören övade på ”Den blomstertid nu kommer”.

Vår fantastiska musiklärare Anki fick oss att låta – och känna oss – som turnerande rockband. När vi väl intog skolmatsalens scen på sommaravslutningen var vi verkligen kungar för en dag. Ja, alla utom Anki då. Hon var säkert stolt, men blev bara tröttare och stingsligare ju närmare avslutningen vi kom.

Orimliga förväntningar

Jag vet inte om det var ett formellt krav, men alla på och runt skolan förväntade sig att hon skulle ”sätta ihop ett hejdundrande program” till alla skolavslutningar på tid som i princip inte fanns. Känns det igen? 

Att det här får fortgå tror jag beror på att det finns en utbredd föreställning om att musik – liksom flera andra praktisk-estetiska ämnen – är passionsdrivna eldsjälsämnen där lärarna mer eller mindre förväntas arbeta gratis för att ”det är så kul”. Ja, visst är musik kul! Men det är svårt att njuta av den när man håller på att drivas rakt in i väggen.

LÄS ÄVEN

Jarnlo: Därför måste vi försvara de praktisk-estetiska ämnena!

Hjärnforskare: Därför är skapandet nödvändigt i skolan

De praktisk-estetiska ämnena svämmar över – av teori

Lärarna: Visa oss och våra ämnen respekt!