Dessa ämnen har egna kvaliteter, de behöver inte uppvärderas genom teori, skriver Ämneslärarens redaktionschef Hampus Jarnlo.

När jag gick i högstadiet gjorde jag en däckstol i slöjden. Det var en väldigt utmanande och rolig process som drevs framåt av att min slöjdlärare inför varje nytt moment frågade: ”Så hur gör vi det här på bästa sätt?”

Svaret resonerade vi oss fram till och sedan fick sågen, sandpapperet och skruvmejseln tala. Någon loggbok hade vi inte, än mindre teoretiska prov. Men med tio minuter kvar av varje lektion ropade slöjdläraren: ”Nu packar vi ihop omedelbums och pratar igenom vad vi har lärt oss i dag.” Krångligare än så var det inte. Men bra mycket krångligare verkar det vara i dagens skola där vartenda moment ska dokumenteras, bedömas och analyseras sönder.

I dagens skola ska vartenda moment dokumenteras, bedömas och analyseras sönder. 

Självklart måste de praktisk-estetiska ämnena ha teoretiska inslag och frågorna ”vad, hur och varför” är nödvändiga att ställa även i en skapande process. Men när praktisk-estetiska lärare reflexmässigt försvarar sina ämnen genom att hävda att ”musik också är matte” eller ”bild och slöjd är språkämnen” visar det mest hur stark den teoretiska normen har blivit. Det känns ganska ängsligt.

Med tanke på att vi är på väg att förvandlas till ett mobilstirrande och stillasittande folk med tummen mitt i handen saknas det inte andra – mer övertygande – argument för att varenda sekund av den hårt ansatta praktisk-estetiska undervisningen faktiskt måste försvaras.