Sök

Jarnlo: Först nu förstår jag att musikskolan var en oas

I musikläraren Thomas Brundins sal genomsyrades Hampus Jarnlo av ett lugn, fri från den vanliga pressen och stressen.

Hampus Jarnlo, redaktionschef.

När jag växte upp kretsade nästan allt i mitt liv kring fotboll. Mina föräldrar var engagerade och stöttade mig i mitt nästintill maniska intresse. I andra vågskålen hade de bara ett starkt önskemål och det var att jag en kvart om dagen skulle träna på klarinettläxan som jag fick på onsdagslektionen på kommunala musikskolan i Lund.

Jag ska villigt erkänna att det inte alltid var med lätta tramptag jag cyklade dit. Men när jag klev in i min lärare Thomas Brundins sal – där ett flygplan byggt av gamla plåtburkar, en stor bastrumma och en lampa i en tenorsaxofon samsades om utrymmet i taket – genomsyrades jag av ett lugn. Thomas själv var väldigt inkännande och hade en förmåga att anpassa lektionen efter min sinnesstämning.

När jag gång på gång fastnade på samma triol i ett klassiskt stycke kunde han sätta sig vid pianot (alltid med hi-haten bredvid sig) och dra igång en bluestolva. Sen jammade vi resten av lektionen.

Jag tänker på detta när jag läser vårt reportage om kulturskolläraren Mikael Jonsson som vill att hans teaterlektioner ska vara en oas, fri från den vanliga pressen och stressen.

I dag är jag tacksam att mina föräldrar såg till att jag fortsatte att ta mig till Thomas oas. Kunskaperna och minnena jag fick med mig därifrån har jag haft stor nytta och glädje av senare i livet.

LÄS ÄVEN

Debatt: Därför måste Kulturskolan lagstadgas

Coronaviruset tuff utmaning för kulturskolan

Dramaläraren som vägrar att hålla käften