Sök

Åhall: Vikarier i bild behöver detaljer

Matilda Åhall är bild- och SO-lärare i årskurs 4–9 på Fässbergsskolan i Mölndal. Foto: Pelle Hällje

Jag har väl aldrig varit så frisk som jag var i våras. Inte en enda magsjuka eller förkylning drog jag på mig. Basala hygienrutiner på mellanstadiet is da shit. Men även fantomen behöver gå hemma i djungeln i sin pyjamas ibland och då behövs det en vikarieplanering. Men i bild är det svårt. Jag undervisar i SO-ämnena också och där är det en helt annan sak. Om vikarien bara slipper organisera bygget av en medeltidsstad i kartong och gamla pinnar (sa jag att jag undervisar i årskurs fem?) så brukar det gå vägen.

I bild däremot finns det ingen ände på kaoset som kan uppstå. Det blir dock inte fullskalig kalabalik nu för tiden. Inte som i början av min lärarbana med lera i taket och avlopp igenkorkade med tapetklister.

Jag minns särskilt en gång under mina första stapplande steg som bildlärare, full av oförtjänt självförtroende. Jag skulle bli en sån där härlig bildlärare som främjade kreativitet och frihet i skapandet. Vi skulle jobba med återvinningsmaterial, hade jag tänkt. Till saken hör att jag egentligen också var vikarie. Så när jag blev sjuk så var det vikariens vikarie som skulle försöka genomföra min oerhört komplicerade planering.

Det var på den tiden då vi skrev LPP (lokal pedagogisk plan), AOP (arbetsområdesplan) och IUP (individuell utvecklingsplan) för glatta livet. Jag har nog aldrig producerat så mycket text som ingen läste som under de åren. Men ingen hade visat mig hur man skriver en vikarieplanering som går att följa.

Nåväl. Med en överambitiös arbetsområdesplan och oklar auktoritet i klassrummet var det nätt och jämnt att det fungerade när jag var där. För mig var det kreativt kaos, för en oinvigd var det bara kaos. Så när en vikarie skulle ta över så gick det liksom inte så bra. Ingen skugga över vikarien, hen fick riktigt dåliga förutsättningar! Och läraren jag vikarierade för dök upp innan jag hunnit röja upp efter mitt misslyckande ... det var inte ett av mina stoltaste ögonblick.

Jag är fortfarande av åsikten att kreativitet och frihet i skapandet är väldigt viktigt, men jag är mycket mer medveten om klassrumsdynamiken och utmaningarna som en vikarie står inför. Vikarier är inte särskilt hjälpta av att veta vilka de långsiktiga målen är. De behöver detaljer. Som att veta vad som ska stå på tavlan, vad koden till Classroom är och vad man gör när Viggo vägrar lämna ifrån sig telefonen. De vill ABSOLUT INTE få en sjusidig arbetsområdesplan och en lapp där det står ”eleverna vet vad de ska göra”.

Det svåraste momentet att föra in i en planering är hur man ser till att eleverna städar efter sig. Det krävs en särskild form av erfarenhet för att lokalisera limstift utan kork nedknölade i silkespapperslådan, saxar i vasken och halvtvättade penslar med borsten nedåt i penselburken.

Fast värst är det nog ändå när man har skrivit den perfekta planeringen, men i efterhand får veta att vikarien inte fått den och att eleverna tittat på Youtubeklipp och målat fritt hela lektionen.

Just nu!

Plus: Att träffa eleverna och dra igång hösten. 

Minus: Att covid-19 sätter käppar i hjulet på så många vis.