Sök

”Vi lärare står utan skydd”

Olle Linton vill se mer fokus på förebyggande arbete i PDV-planer. Foto: Amina Dahlab

I Stockholm har varje skola ansvar för att förebygga och hantera skol­attacker. Och sedan ett par månader föreläser säkerhetsstrategen Kim ­Norman om pågående dödligt våld (PDV) runt om i kommunens skolor.
– Det är som att få en simkurs när man redan ramlat i sjön, säger ­läraren Olle Linton.

På mindre än ett år har fyra lärare attackerats på sin arbetsplats. Två av dem är döda.

– Jag kände inte de här personerna, men de är kollegor. De dog för att de var på sitt arbete. Hade det varit i ett annat land hade det uppmärksammats så mycket mer. Men det är Sverige, det är skolan. Det har ingen prio, säger Olle Linton.

Han undervisar i historia och religion på en Östra Real, en stor gymnasieskola inte helt olik den i Malmö med byggnader från det förra sekelskiftet. Elever vars föräldrar ofta har akademisk bakgrund.

Sedan november 2021 har Östra Real en handlingsplan vid pågående dödligt våld, införd i skolans krisplan. Ännu har den inte diskuterats på APT. 

– Det har inte varit någon större diskussion, säger Olle Linton.

Direktiven lyder fly, sök skydd och larma. I den ordningen.

– Utbildning är bra. Men den handlar bara om code red. Inget om att förebygga. Det är som att få en kurs i simning när man redan fallit i vattnet. Våra folkvalda sitter bakom pansarglas, men vi lärare står utan skydd, säger Olle Linton.

Kim Norman har en polisutbildning och har arbetat i sju år i särskilt utsatta områden, innan han blev säkerhetschef på Casino Cosmopol i Stockholm. De senaste två åren har han arbetat som säkerhetsstrateg vid utbildningsförvaltningen i Stockholm.

Bland annat har han tagit fram den PDV-hantering som Östra Real använder, färskt material som är del av en ny satsning inom förvaltningen.

Under de senaste månaderna har Kim Norman föreläst om dödligt våld på ett tjugotal av stadens skolor. Det finns också en kortare, digital föreläsning att ta del av. Deltagarna får också diskutera etiska aspekter.

– Vi pratar mycket om dilemman som kan uppstå. Vad gör du om du fikar i personalrummet när det händer? Ska du sitta kvar i säkerhet eller ska du ge dig ut och försöka rädda eleverna? Vad gör du om du får med dig 20 elever för att fly, men tre stannar kvar och vägrar lyda dig? säger han.

Kim Norman betonar att skolattacker är extremt ovanliga. 

– Men det handlar om att vara mentalt förberedd. Och egentligen tycker jag att alla ungdomar borde få utbildning i att hantera våld i offentliga sammanhang. Det är större risk att det sker en PDV-händelse på tunnelbanan eller i ett köpcenter än i skolan. 

På gång inom förvaltningen är också alarm-appen Co-Safe, där all personal får information snabbt farliga situationer.

Appen är introducerad på Anna Whitlocks gymnasium, Stockholms största gymnasieskola med cirka 2 200 elever. 

”Utbildning är bra, men den handlar bara om code red”, säger Olle Linton.

Skolan är också en av de dem som fått Kim Normans föreläsning.

– Skolledningen och rektor har ägnat tid och arbete åt de här sakerna. Men alla åtgärder som genomförs nu på skolnivå är kortsiktiga. De behövs och nödvändiga, men de löser inte grundproblematiken. Huvudmannen behöver ingripa med långsiktiga insatser för att minimera risken för att någon ska riskera dö på arbetsplatsen. Till exempel att satsa mer på elevhälsan och minska klasstorlekarna, säger matteläraren Sarmad Aljarah, och fortsätter: 

– Sen skulle vi kanske behöva öva lite på hur man ska göra i skarpt läge. Man vet ju inte hur människor reagerar om det väl händer.

Olle Linton är inne på samma spår.

– Jag tycker inte att vi behöver vara rädda på vår arbetsplats. Men vi ska vara uppmärksamma och framför allt måste vi arbeta proaktivt. Om jag märker att en elev börjar uttrycka sig konstigt, har bisarra idéer och tittar på filmer från skolskjutningar – då behöver jag veta vem jag ska prata med, säger han.

Och säkerhetsansvarige Kim Norman påminner om att det är en fråga som måste lyftas igen och igen.

– Det beror på hur man tar det vidare för att hålla frågan levande. Det räcker inte med att en person kommer och föreläser en gång och så har man löst problemet. Det gäller att titta på hur man kan lösa det i skolans lokaler med skolans förutsättningar, säger Kim Norman.