Sök
Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Klassens roliga timme – viktig ventil i vardagen

Lärarens kåsör Petter Karlsson minns sina egna roliga timmen-lektioner – vilka för honom var avgörande för hans personliga utveckling. Foto: Getty

Roliga timmen var ventilen som gjorde oss till fullt fungerande samhällsmedborgare med gott självförtroende, menar kåsören Petter Karlsson.

Hasse Alfredson påstod visserligen att han första gången förstod att han var rolig när han som fyraåring blev pinknödig på ett sjukhus, stirrade på den framburna urinflaskans jättelika öppning och förläget utbrast:

”Fast det räcker nog med en pilsnerflaska för min del ...” 

Men det var på roliga timmen i skolan han blommade ut på allvar. 

Ena lördagen varulv. Nästa tafatt scout. Ibland en underlig, vilt svamlande figur som i efterhand kan ses som fröet till en framtida Lindeman. 

Jag gjorde en av de sista intervjuerna med det skånska snillet och insåg att vi båda bar på en djup tacksamhet till skolveckans sista skälvande timme.

Nu blev jag visserligen inte trollkarl till yrket, även om jag brukade roa (?) klassen med att knäcka ägg och strö mjöl i morfars gamla hatt och därefter, med en magisk gest à la Mandrake i lokaltidningens seriespalt, dra fram en näve havreflarn som jag köpt på Jacobssons lanthandel i Asby. 

Barn uppträder i klassrummet. Enskedefältets skola. 1960. Foto: Stockholmskällan, Herbert Lindgren

Men ingen lektion var så viktig för min personliga utveckling som klassens roliga timme. 

Blyg som en viol så fort en vuxen ville veta mina intressen eller framtida planer. 

Frigjord, galen, vild och rätt så påfrestande är jag rädd, så fort främre delen av skolsalen förvandlades till en tillfällig scen.

Och inte bara jag, har det alltså visat sig.

I det yrke som slutligen blev mitt, har jag intervjuat merparten av landets stora underhållare, från Gösta Ekman till Babben Larsson, och jag vet ingen som inte har nämnt roliga timmen – eller klassens timme, som den här och var kallades – som själva startskottet för deras karriärer.

”Det var först när jag släpade en gitarr till roliga timmen och en klasskompis efteråt sa att jag borde bli komiker, som jag förstod mitt framtida öde”, sa Fredrik Lindström som annars var på väg att bli järnhandlare i Eskilstuna precis som sin far.

”Du kan väcka mig mitt i natten och jag kan sjunga hela Abbas repertoar på svenska eller engelska”, sa sångerskan Gunilla Backman som hävdar att grunden till hennes yrkesval lades i en miljö av tavelsuddar och pennskrin.

”Till vardags var jag en liten vanlig blyg tjej, men på roliga timmen ­blommade jag ut och gjorde en egen version av 'Sköna söndag' där jag härmade programledaren Katrin Jacob,” sa Christine Meltzer.

”Jag har sett humor som ett jobb ända sedan roliga timmen i första klass”, sa Henrik Dorsin.  

Eller ta Anna-Lena Brundin, som nio år gammal klädde ut sig till kines på roliga timmen och vid klassens applåder insåg att hon ”för evigt var fast i pajasträsket”.

Bättre talangskola fanns icke att få.

Det var här vi alla fick chansen att för en stund lämna Hej matematik, bibelplanscher, Sveriges sjöar, tramporglar och svarta tavlor för att en kort stund få spinna loss utan vuxen censur. 

Christer Lindarw klädde ut sig till tjocka tanter. 

Helen Sjöholm satte upp något som kunde liknas vid korta musikaler. 

Christer Sjögren stod vid tramporgeln och sjöng ”En sliten grimma”. 

Jill Johnson tillhörde ett tjejgäng som gjorde en ny Carola-låt varje fredag. 

Henrik Hjelt från ”Parlamentet” imiterade rektorn och lärarna. 

Fast den som kanske präglades allra mest, är nog Robert Gustafsson. 

Tapetserarens grabb från Skövde har sagt mig att han hade knappt tid att gå i skolan, eftersom han måste förbereda sig för roliga timmen:

”Från tredje klass var det min och kompisens show från första till sista minuten. Några av numren förvandlade vi till en revy, dit alla skolor i trakten bussades. De fick bland annat se en parodi på Bröderna Djup, som just hade slagit igenom i ’Nygammalt’. Vi kallade oss Bröderna Sup och var två fyllon som lirade på flaskor. Sedan spelade jag ett litet störigt barn som ringde till ’Upp till tretton' och därefter Olof Palme som hela tiden höll på att välta sin talarstol. Publiken skrek av förtjusning, minns jag.”

”På roliga timmen ­sattes inga betyg­, ­vilket förstås var en stor del av ­hemligheten.”

Inte timmen då det var läge att recitera Nils Ferlin eller hålla ett anförande om talgoxens liv och leverne – även om nu detta skulle råkat vara det roligaste man själv visste – det är sant. 

Däremot en viktig ventil i vardagen. 

En oas för den som slet ont med ekvationer och adverb. 

En scen för den som desperat behövde den bekräftelse som övriga livet inte gav.

Okej, min egen rara fröken Dickman kanske log en smula ansträngt, när bondpojkarna drog sina sämsta vitsar. Men på roliga timmen sattes inga betyg, vilket förstås var en stor del av hemligheten. 

Det gick att utan tanke på följderna kliva fram och – som i fallet med två av mina egna, i grunden blyga klasskamrater – ställa sig tätt intill varandra och säga på bredaste göteborgska:

”Vad gör du, Kålle?"

”Jag kissar i fickan.”

”Men blir det inte väldigt blött och äckligt då?”

”Jag vet inte, det är ju din ficka.”

Att båda omsider växte upp till fullt fungerande samhällsmedborgare med gott självförtroende, ser jag utan tvekan som den roliga timmens förtjänst.   

Roliga timmens ursprung skrivet i stjärnorna

Det är oklart hur långt tillbaka det går att spåra roliga timmen i den svenska skolan. Den förekommer i dokument från 1948, men enskilda lärare avsatte ibland på eget bevåg en lektion som eleverna själva fick utforma. Troligen existerade en sorts roliga timmar, där både elever och lärare för en stund kunde ta paus från det traditionella pluggandet, redan från det att folkskolereformen infördes 1842. 

Så länge den svenska skolan hade sexdagarsvecka, var det vanligtvis den sista timmen på lördagen som ägnades åt att spela teater, se film, dra vitsar, lyssna på sagor, dansa, ha frågesport, dricka saft och äta bullar, eller vad man nu valde att hitta på.