Sök

Teknikens under och katastrofer

Foto: Hernried, Karl Heinz

Efter ett år där skolans digitala kompetens satts på prov, minns kåsören Petter Karlsson, med värme, alla sina lärare och deras tekniska katastrofer.

Det slog i stort sett aldrig fel: Först fem minuters kämpade med mörkläggningsgardinerna. Sedan en spänd förväntan när läraren laddade och körde igång filmprojektorn.

Och så – pang! – det karaktäristiska ljudet när filmen plötsligt fastnade och bildrutan förvandlades till något som mest liknande en instruktionsfilm från Socialstyrelsen om svåra brännskador.

Kunde en film fastna och brinna upp, så gjorde den det. Kunde en rullbandspelare börja skorra mitt i franskalektionen, så gjorde den också det.

Därefter blott ett vitt intet ...

För den forna skolan tycktes alltid ha sin egen Murphys lag; ni vet den där om alltings jävlighet som gör att tappade smörgåsar i 87 procent av fallen hamnar med pålägget neråt eller att kön du valt på Ica alltid tar längst tid.

Kunde en film fastna och brinna upp, så gjorde den det.

Kunde en rullbandspelare börja skorra mitt i franskalektionen, så gjorde den också det.

Ja, tusan vet om inte till och med flanellografen (det kanske allra äldsta av tekniska hjälpmedel i undervisningen och den som mina barn vägrar tro ha existerat, precis som de vägrar tro att det funnits ättestupor, v-jeans och Tupperwarepartyn) i skolmiljö hade förmågan att plötsligt tappa greppet och få Jesus och lammen att störta mot golvet.

Eller handlade det innerst inne om rekryteringen av lärarna?

Den talande tråden eller magnefonen, som den också kallades, var rullbandspelarens föregångare. Användningen blomstrade under 1940-talet.

Var forna skolfuxar mer humanister och mindre tekniker än dagens? Låg det liksom i själva uttagningsförfarandet att man skulle veta mer om Kalabaliken i Bender än om hur en diaprojektor fungerade?

Jag vet bara att det säkert som amen i kyrkan blev något problem vareviga gång det rullades in något tekniskt hjälpmedel i klassrummet.

Jag minns att vi elever brukade titta förväntansfullt på varandra. Le lätt överlägset åt fröken eller magisterns tafatta pillande med bandspolar, filmrullar, knappar och sladdar. Därefter inleda en tyst vadslagning om hur, när och exakt på vilket sätt katastrofen skulle inträffa.

Och hur vi, efter detta oundvikliga strulande, sakta försjönk i ett letargiskt, lätt meditativt tillstånd, eftersom vi alla visste att nu skulle det ta tid, lååång tid, innan lektionen kunde återupptas. 

För det slutade ju alltid med att vaktmästaren måste tillkallas. Alternativt den där eleven längst bak, som alltid hade sämst resultat på svenskaprovet, men kunde laga en Puch Florida enbart med hjälp av ståltråd och lite silvertejp.

Nu kallades han fram och fick äntligen glänsa, när han med några enkla handgrepp fick ut diabilden som fastnat eller vände på filmrullen som nyss visat Adolf Hitler stående upp och ner i en talarstol i Berlin.

För att inte tala om att få bukt med kopiatorn.

Ja, ni vet den där handvevade, stålblänkande saken som alltid förvarades i något materielrum och kunde spotta ur sig blåtonade ark, som luktade mera handsprit än ett apotek i coronatider.

Jag minns hur jag själv fick uppdraget av fröken att ladda den magiska cylindern med ett original som hon suttit och hamrat fram på sin skrivmaskin kvällen innan.

Ett jobb som tydligen tagit flera timmar – fick jag veta när jag lyckats köra kopiatorn sur, ungefär som när man kickat för länge på den där moppen som man i stället borde ha gett till kompisen längst bak i klassen, och hennes möda förvandlats till en jämnblå smet, där inte ett enda ord gick att läsa.

Skrivmaskin, förresten …

Foto: Hernried, Karl Heinz

Ja, ungefär dit sträckte sig väl våra lärares tekniska kunskap. Även om de allra flesta kunde konsten att skriva både snyggt och läsbart på svarta tavlan, behärskade även merparten i alla fall en vanlig hederlig skrivmaskin.

Vilket å andra sidan knappast dagens elever skulle göra.

Så tänkte i alla fall en av mina kamrater som härom julen beslöt att bilda sin elvaåring, genom att krypa upp på vinden och hämta ner en alldeles äkta Facit som andaktsfullt placerades mitt på matsalsbordet.

– Vad är det här, tror du? sporde han den lilla femteklassaren. 

– Det är en ...

– Ja, vad tror du?

– Det är en ... skrivmaskin.

Pappan log lika glatt som förvånat. Kanske allt hopp ändå inte är ute för det uppväxande släktet?

Men hur i hela världen kunde detta barn, som formats av datorer, mobiltelefoner och tv-spel, känna till en skrivmaskin?

– Äh, sa barnet. Du hämtade ju ner den förra året också, när du hade druckit glögg.

Overheadmaskinen dök upp på 50-talet

Samme svensk som upptäckte syret, Carl Wilhelm Scheele, var också en av fotokonstens pionjärer. 1777 insåg han att vissa silverföreningar färgas svarta av ljus. Det innebar att man nu kunde föreviga den bild som sedan 1500-talet kunnat projiceras på en vägg med en så kallad camera obscura. Världens äldsta i dag bevarade fotografi, ”Utsikt från fönstret i Le Gras” togs 1826 eller 1827 av fransmannen Joseph Nicéphore Niépce. Bilden krävde en exponeringstid på åtta timmar.

Overheadapparaten dök upp i svenska skolor på 1950-talet. Flanellografen är troligen äldre, men ordet fanns inte belagt i svenska språket förrän 1964. Bandspelaren hade i sin tur sina rötter i den magnetiska tråd som dansken Valdemar Poulsen uppfann 1898. Första svenska tillverkaren var Luxor i Motala som marknadsförde den under namnet ”Magnefon – den talande tråden”. Alla som köpte ett exemplar fick också en prenumeration på tidningen Trådnytt. I skolan blev Skolrit, som egentligen var en förklädd Luxor, det populäraste märket.