Sök

Skelettet i skolans garderob

Foto: Getty Images

Siamesiska tvillingar i formalin. Uppnålade fjärilar. ­Uppstoppade ugglor. Trilobiter, blötdjur, musfoster, ­kajmaner, njurar och binnikemaskar. Biologisalarnas ­mystik har satt spår i Lärarens kåsör Petter Karlsson.

Ryktet sa alltid att skelettet i skåpet var en av skolans gamla vaktmästare. Kanske ingick det i stackarens anställningskontrakt, tänkte vi. Först ett helt liv i skolans tjänst. Därefter en ny uppgift som död.

Både tragiskt och lite coolt, tänkte vi vidare, medan vi andaktsfullt betraktade det grinande benranglet genom den låsta glasdörren.

Att som ung få kliva in där var lite som att göra en tidsresa tillbaka till alkemisternas era.

Därefter lät vi blicken glida längs hyllorna intill, där det tronade ytterligare exempel på varelser som fortsatte att trotsa gravens mörker: Siamesiska tvillingar i formalin. Uppnålade fjärilar. Uppstoppade ugglor. Trilobiter, blötdjur, musfoster, kajmaner, njurar och binnikemaskar.

Från min högstadieskola tror jag mig även minnas en kattunge med fem ben, men kanske är det bara fantasin som spelar ett spratt.

Många år senare skulle jag ta ungarna till Naturhistoriska riksmuseet, där man bevisligen har en tvåhövdad kalv från Dalarna och det är möjligt att det är den som på något sätt spökar. Alternativt de där konserverade ormarna som erbjöds som middagsmat på krogarna när vi for runt på moppar i Vietnam i vintras.

Vem var egentligen skelettet på skolan? Foto: K.Höglund/pixgallery.com

För biologisalarnas mystik har onekligen lyckats sätta djupa spår i mångas medvetande. Att som ung få kliva in där bland samlingarna, var lite som att göra en tidsresa tillbaka till alkemisternas era. Till Paracelsus eller Strindbergs dagar.

Det förde tankarna till gåtfulla experiment och fasansfulla upptäckter. Till blodiga obduktioner, vederstyggliga amputationer och horribla transplantationer. Till underjordiska laboratorier där Dr Jekyll förvandlades till Mr Hyde och doktor Frankenstein just stod i färd att stoppa en sinnessjuk hjärna i ett gapande kranium.

Att vi av bara farten lärde oss något om biologi, betvivlar jag dock inte. När fotbollsskadorna, ryggskotten och artrosen omsider började komma, hade jag stor nytta av den där vaktmästarens i skolans skåp och hans drygt 200 benbitar. 

Eller vems skelettet nu var.

Troligare var förstås att det rörde sig om någon hängiven 1800-talsforskare, som i ett anfall av filantropi valde att testamentera sina kvarlevor till det uppväxande släktets gagn. Eller var det rentav tillverkat av plast i en fabrik i Hongkong, när det kom till kritan? Lockelsen fanns där dock hur som helst. 

Fotografen Lennart Nilsson skyllde delvis sin nyfikenhet på människokroppen på sin skolas organsamlingar. Och artisten och skådespelaren Björn Skifs berättade nyligen för mig att en av hans första roller var som läkare på roliga timmen hemma i Vansbro. Pappa Anders hade skrivit manus och lille Björn låtsades föreläsa om det mänskliga skelettet.

– Jag påpekade bland annat att ”nyckelben kan vara bra att ha om armarna låser sig”. Det tycker jag fortfarande är ett rätt roligt skämt.

Inte långt ifrån Vansbro begravdes för övrigt 2016 en hel hop äkta skelett som hade hittats på skolorna i Ljusdals kommun. Ingen visste vilka de var när de levde. Ändå fann man det tveksamt att ha dem kvar i sin ägo. Vilket i sin tur väcker helt nya och nyttiga frågor för de skolelever som i dag ska tränas i kritiskt tänkande.

Vasaskolans samling imponerar

Vasaskolan i Gävle har i sin ägo ett skelett som påstås vara en gammal rektor vid namn Lars Olsson. Eller Laurentius Olai Gestricius som han benämndes, när skolan 1557 kom till på initiativ av Gustav Vasa. Benranglet – som andra menar importerades från Indien på 1800-talet – samsas i skolans imponerande kuriosasamling med bland annat ett exemplar av Newtons Principa i original från 1686, en handskriven bibel, mynt med 2 400 år på nacken, uppstoppade djur som släpats hem av sjömän från jordens alla hörn, samt fem människofoster i formalin.

Kan ett benrangel i glasskåp också vara ett skelett i garderoben?

Ja, kanske det. På Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm fann man i samma veva kvarlevorna av en okänd same i en låda, vilket onekligen luktar Herman Lundborg och unkna rasteorier lång väg. Knappast politiskt korrekt, om man säger så.

Men samtidigt ...

Är vi inte alla barn av vår tid? Kanske ändamålen ibland helgat medlen och att de där benen, inälvsmaskarna, fostren och huggormarna på något sätt gläntade dörren för oss till en annan värld?

I dag kan de sista skolskeletten – för här och var står de ännu kvar och flinar obekymrat i något vindsförråd – om inte annat kanske vara en utgångspunkt för en diskussion om moral och människovärde? Om hur vi ser på livet och döden? Eller var gränserna går för vad man får forska, gräva och peta i?

I alla fall kanske de lär oss att se med viss ömhet på våra stackars skolvaktmästare och deras framtida öde …