Sök

Dumstruten och skamvrån – historien om skoldisciplin

Var allting verkligen bättre förr? Foto: TT

Lärarens kåsör Petter Karlsson frågar sig när dumstruten faktiskt var i bruk – och om den faktiskt inte gjort oss lite klokare.

En gammal historia dyker upp i mitt huvud. Den om en fröken som berättar att det för 100 år sedan fanns vargar i Sverige, varpå eleven frågar:

”Men var inte fröken rädd då?”

En parallell är dumstruten.

Vi vet alla att den fanns, men få kan tidsbestämma den.

Det här var en tid när ordet ”kränkt” knappt var uppfunnet.

Mina tonårsbarn tror med säkerhet att den fanns på pappas tid. Ja, förmodligen att deras ömme fader själv var en av dess flitigaste användare. Jag försöker säga att man inte fick trakassera barn på det sättet ens när jag var ung.

Å andra sidan bär jag med mig svaga minnen av en skamvrå.

Visst fanns väl  d e n,  tänker jag.

Nog hamnade vi där ibland när vi hade kastat snöboll på vaktmästare Elis mössa eller fyllt tjocka Gudruns stövlar med snö?

Fast bara killgissa, som det numera heter, är förstås inte bra om man vill ge det uppväxande släktet gedigen, hållbar kunskap. En snabb googling (läs: ett samtal till min 83-åriga mor och folkskollärare) och jag inser att dumstruten inte var vanlig ens för 75 år sedan.

”När vi hade lagt prickig korv på järnkaminen så det skulle lukta illa, blev vi utkörda i korridoren, inget­annat”, minns mamma.

”Och den där rottingen som alla pratar om, såg jag aldrig till. Däremot berättade din morfar att de hade en lärare som en gång körde in pekpinnen i munnen på en busig grabb så en tand gick av.”

Det här var förstås före 1958, då skolaga blev förbjudet i Sverige. En rätt sen reform om man exempelvis jämför med Polen (1783), men tidig om man istället jämför med Storbritannien (1998).

I Kina infördes förbudet officiellt 1949, men å andra sidan straffade man under Kulturrevolutionen konservativa element med - just det – dumstrutar.

Och skamvrån existerade otvivelaktigt både här och var i världen, inte minst i Sverige.

Det här var en tid när ordet ”kränkt” knappast ens var uppfunnet. En illbattig elev kunde exempelvis bestraffas genom att placeras på en stol framme hos lärare, med eller utan vrå. ”Till varnagel”, som det hette på den tiden.

Fast det där kan ni förstås redan. Ni är ju inga kandidater för dumstrutar, eller hur?

Däremot är det kanske intressant att veta att skamstraff står upptaget som bästa disciplinåtgärd i 1724-års skolordning.

Först fick eleven en muntlig varning. Blev det ingen bättring väntade dumstruten, skolstocken och i tredje hand ris på bara kroppen. Dessutom fanns ett pinoredskap kallat ”färlan” – ett slagträ med en klump i änden som användes mot baken, ryggen eller händerna.

Sista åtgärden var skolfängelset.

”Proban” som det kallades, nämns i flera skolförordningar. Ofta inhyst i en skrubb eller materialbod. Normalt i funktion från sex på morgonen till sex på kvällen.

Tankemössan som skulle stimulera hjärnan

Dumstruten som pedagogiskt hjälpmedel har gamla anor – men inte med den funktion vi kanske tror.

Enligt anrika Oxford English Dictionary ansågs strutformen ”stimulera hjärnan” och sågs som ett slags ”tankemössor”. Förmodligen var detta i sin tur inspirerat av det nymornade intresset för Egyptens pyramider, som ju både ägde en spetsig form och troddes gömma djupa sanningar. Det är också därför forntida trollkarlar ofta återges med strut på huvudet.

Dumstruten fick på engelska namnet ”dunce cap” efter den skotske 1200-talsfilosofen John Duns Scotus. Från att ha varit en hederstitel för en elev som var kunnig i skolastik, förvandlades ”dunce” under renässansen till ett skällsord – lanserat av humanister som fann Scotus tankar ålderdomliga och stelbenta.

Dumstruten som ett skolstraff, tycks ha uppstått i USA. Den förste att nämna ”dunce cap” i en bok var engelsmannen James Boardman i reseskildringen ”America, and the Americans”, utgiven 1833.

Fast i Västerås var skolledningen av någon anledning ännu hårdare. Där kunde den vanartige eleven få sitta ända upp till 14 dagar iförd halsjärn och kedjor. Där hade man nog varit glad om man sluppit undan med en sketen dumstrut.

Ty en odyssé i svensk skoldisciplin blir lätt som den där Monty Python-sketchen, där någon till slut har bott i en skokartong på motorvägen, tvingats äta kallt gift och varje kväll kallblodigt mördats av sin egen far som ”dansade på våra gravar och sjöng halleluja”. 

För allting var kanske inte alls bättre förr, när det kommer till (skol)kritan. Däremot mera dramatiskt, spännande och hisnande. Vilket förstås också är nyttig kunskap för alla oss som vurmar för ökad bildning. 

Ja, tänk vad mycket klokare man ändå blev av dumstruten till sist.