Sök
Publishing-priset logga

Maskinskrivning - lektionen gud glömde

”Lkjam,nd dkjw kjjwlkj y wetsosmsib” – är det något som känns bekant? Lärarens kåsör Petter Karlsson tar oss med på en nostalgitripp och minns allt han lärde sig och inte lärde sig på maskinskrivningslektionerna.

Vår lärare i det ädla ämnet Maskinskrivning kunde sitta och titta i taket, samtidigt som denna begåvade människa, utan att darra på manschetterna, skrev en alldeles perfekt mening, typ:

Äntligen satt eleven i skolbänken.

När jag försöker upprepa hennes bragd, blir det i stället:

Lkjam,nd dkjw kjjwlkj y wetsosmsib.

Bortkastade lektioner, med andra ord.

Blir det illa skrivet i tidningen beror det på tröga tankar, aldrig på en oavslutad kurs i maskinskrivning.

Ja, litegrann lärde vi oss förstås, när vi föstes iväg till maskinskrivningssalen i Holavedsskolan i Tranås och försågs med varsitt råttfärgat vidunder av märket Facit.

Det gick till exempel att köra ner nederdelen av klasskamratens skjorta i valsen och sedan förvandla skrivmaskinen till en sorts livsfarlig mangel. Hade man tur, fick man även med några av hans fingrar på köpet.

Nyttigt att kunna, förstås.

Liksom att skapa fina konstverk enbart med hjälp av bokstäver.

Maskinskrivningslektionerna minns många av oss, de pågick en bra bit in på nittiotalet. Foto: Stockholmskällan

Jag bevarar själv i mina samlingar en skrivmaskinstavla av en älg och ett träd som jag redan åtta år gammal fick in i barntidningen Bytingen. Mycket kreativt, utan tvekan. Som något Carl Johan De Geer hade gillat.

I övrigt?

Nä, ett fyrtiotal rätt bortslösade lektioner, som sagt.

Att försöka få tonåringar att skriva maskin var dömt att misslyckas redan från början. Vi var alltför lata, alltför valhänta, alltför hormonstinna och alltför uppfyllda av viktigare saker som High Chaparall, Puchmopeder och Buster, för att ha tålamodet att lära oss hantera en skrivmaskin.

Att få ihop fullt läsbara rader enbart med hjälp av pekfingrarna, var dessutom frestande lätt.

Jag gör det än i dag. Trots 40 år i yrket och dagligt sittande vid ett tangentbord, har jag aldrig riktigt fått kläm på det där med att skriva med alla tio tentaklerna.

Alla stora journalister jag känner skriver med två, högst fyra fingrar. Det är ju aldrig händerna som är bromsklossarna, när det ska skapas odödliga artiklar. Det är givetvis hjärnan. Blir det illa skrivet i tidningen, beror det på tröga tankar, aldrig på en oavslutad kurs i maskinskrivning.  

Skrivkulan var den första maskinen som kunde skriva – uppfunnen av en dansk lärare.

Dessutom lade vi på dessa lektioner en massa krut på i dag helt onödiga färdigheter som att – till priset av nerkladdade fingrar, bordsskivor och kläder – ladda apparaten med nya färgband och hantera de små vita lappar som kallades Tipp-Ex.

Eller – vilket hände ungefär var elfte sekund – reda ut bångstyriga tangentarmar som fastnat i varandra likt plocke­pinn från helvetet.

Om en enda av oss efteråt hade nytta av dessa kunskaper är tveksamt.

Framför allt kom ju utvecklingen snart att springa ifrån oss. Redan någon gång framåt 90-talet började det dyka upp något som kallades datorer och hade inbyggda rättstavningsprogram som i ett enda slag gjorde skrivmaskinen lika föråldrad som diaprojektorn, dumstruten och rullbandspelaren.

I dag kan varenda sjuåring hantera ett tangentbord, utan att ha gått minsta kurs i ämnet.

Skrivmaskinen, å sin sida, har förpassats in i glömskan. På sin höjd är den ett kuriöst museiföremål med den märkliga egenheten att vara en sorts primitiv dator med inbyggd skrivare.

Sörjd av ingen, anar jag.

Allra minst av dagens elever, som guskelov inte ens fattar vilka dumheter de slipper ägna sig åt på värdefull skoltid.

Den där sista klokheten kan ni gärna notera, förresten.

Vilket jag för övrigt själv ska göra nu på min älskade dator – samtidigt som jag lätt nonchalant blickar uppåt taket och låter mina tio fingrar visa vad de en gång lärde sig på lektioner som till och med Gud måste ha glömt: Blkwx6k hgh jlkdlkjas unbpi2na

Suddtangenten kom först på 70-talet

Den brittiske ingenjören Henry Mill tog 1714 patent på en maskin som kunde skriva, men som aldrig lanserades kommersiellt. Samma öde rönte den skrivmaskin som Pellegrino Turri, karbonpapprets fader, uppfann 1808.

Den första som tycks ha fungerat tillfredsställande är i stället den danske dövstumsläraren Rasmus Malling Hansens konstruktion ”Skrivkulan” från 1870. Där satt alla tangenterna tillsammans, ungefär som taggarna på en igelkott, och trycktes genom ett färgband ner mot en vals som rymde ett papper något mindre än dagens A4.

Det moderna fyrradiga tangentbordet uppfanns av amerikanen Christopher L Sholes, efter att ha studerat bokstavsfrekvensen i engelska ord. De vanligast förekommande tecknen placerade han närmast mitten.

Scholes patent köptes 1873 av vapentillverkaren Remington, som fem år senare utvecklade den ”skift-tangent” som möjliggör att man både kan skriva versaler och gemener.

I slutet av 1970-talet kom elektriska maskiner med inbyggd radering, en så kallad ”suddtangent”.

Bland svenska författare som envisats med att hålla fast vid skrivmaskinen kan nämnas Göran Tunström, Lars Norén, Klas Östergren och Jan Guillou.