Sök

Adriana, 12, sköts till döds – så hanterar skolan krisen

På Freinetskolan Kastanjen i Botkyrka där ihjälskjutne 12-åriga Adriana gick, försöker personalen och eleverna gå vidare efter den ofattbara tragedin som inträffade i början av augusti. Foto: Ylva Sundgren och Privat (Adrianas mamma har genom sitt målsägarbiträde Thomas Bodström godkänt att Läraren publicerar namn och bild.)

Natten till den 2 augusti sköts 12-åriga Adriana till döds i Botkyrka utanför Stockholm. Hon skulle ha börjat sjunde klass. Nu står en plats tom i klassrummet.
– Det går inte att förbereda sig för någonting sådant här, säger Maria Nordheden Gard, rektor på Freinetskolan Kastanjen där 12-åringen gick.

* (Adrianas mamma har genom sitt målsägarbiträde Thomas Bodström godkänt att Läraren publicerar namn och bild.)

Ingenting är sig likt på Freinetskolan Kastanjen i Botkyrka där Adriana, 12, gick. Coronasituationen, som alla skolor har fått lära sig att hantera, är bara en bråkdel av de utmaningar som gömmer sig innanför den gula fasaden. Strax innan skolstart nåddes skolpersonalen av beskedet att en av deras elever har gått bort i en drive-by-skjutning, där skotten inte var ämnade att träffa henne.

Instinktivt inledde skolan sitt sorgearbete. Vissa av lärarna begav sig till platsen där flickan sköts, dit många elever också hade tagit sig.

Maria Nordheden Gard har varit rektor på skolan de senaste sex åren. Hon förklarar att skolstarten har varit väldigt annorlunda i år.

Maria Nordheden Gard, rektor på skolan.

– Vi brukar alltid ha en stor skolstartsfest första dagen där all personal är med och gör en föreställning för eleverna. Sedan avslutar vi med att äta tårta. Men så blev det inte i år.

Första skoldagen blev istället en dämpad tillställning.

– Högstadieeleverna samlades i en cirkel och de som ville fick prata öppet om hur de kände. Vi tände ljus och i mitten av cirkeln hade vi ett porträtt av henne. Vi i skolpersonalen har pratat mycket om hur vi ska göra för att bemöta barnen på bästa sätt, samtidigt som barnen måste känna att det är roligt att vara tillbaka i skolan.

Lärarna har också fått ventilera sinsemellan. En vecka innan skolstart, på det tilltänkta uppstartsmötet efter semestern, samlades alla 45 personer inom skolpersonalen.

– Vi ägnade hela den dagen åt att prata om det som hade hänt. Alla fick berätta hur det kändes för dem och vilken relation de hade till flickan. Vi pratade om minnen och allt sådant som kändes viktigt.

Skolan höll minnesstunder för Adriana och öppet hus på kvällen där även allmänheten fick komma. De som ville fick tända ljus och skriva hälsningar på blomblad. Foto: Ylva Sundgren
Foto: Ylva Sundgren

Senare samma kväll anordnade skolan ett öppet hus för eleverna och allmänheten. Maria pekar mot den höga, vita flaggstången som står i mitten av skolgården och berättar om hur minnesstunden var.

– Vi hade ett stort porträtt på henne där med en vacker krans och ljus. Flaggan var på halvstång och vi spelade musik som hon tyckte om. Vi ordnade så att de som ville fick skriva hälsningar på blomblad och vissa gick och tände ljus och småpratade lite, men det var väldigt sorgligt. Alla var väldigt tagna.

Maria berättar att skolan har fått hjälp från kommunen för att hantera krisen. Under minnesstunden fanns en diakon och en präst på plats för att samtala med de som ville. Likaså en hodja, vilket är islams motsvarighet till en diakon. Polis och fältarbetare fanns också där som stöd.

Skolan är av det mindre slaget, vackert belägen. Inte mer än ett par hundra elever går här, trots att de erbjuder platser från förskolan upp till nionde klass.

Maria berättar att storleken på skolan gör att hon som rektor får en närmare kontakt med eleverna. Hon kan namnet på alla barnen, men den nu döda flickan hade hon en särskilt nära relation till - mycket tack vare skolhunden Iggy, som Maria köpte i början av våren 2020. Iggy finns med på skolan varje dag.

– Under hela våren låg han på mitt kontor och när vi gick på promenader lät jag vissa elever följa med ibland. Hon var en av eleverna som kom dagligen och ville hänga med hunden. Dels gick hon och jag egna promenader med Iggy, men sedan kunde hon faktiskt komma och hämta honom själv ibland. Hon var den enda eleven som fick det förtroendet, säger Maria.

Var det för att du litade på henne?

– Ja. Sedan var hon en elev som hade ett sådant behov och så råkade hon dessutom vara en person som älskade hundar. Jag märkte att hon var van vid hundar också.

När Iggy introducerades till skolan förändrades Marias och Adrianas relation. Tidigare hade de hamnat i några duster med varandra. Men tack vare hunden Iggy blev det många pratstunder tillsammans.

Maria minns en promenad som har satt sig på näthinnan.

– En av de första, längre promenaderna, där vi verkligen började prata med varandra, är nog mitt allra starkaste minne. Jag kände inte henne så väl innan, men då berättade hon vad hon ville bli och allt möjligt.

Vad ville hon bli?

– Hon ville bli advokat och jobba mot orättvisor. Hon ville hjälpa människor och kände att advokat vore det bästa sättet att göra det på, svarar Maria.

Maria tvivlar inte på att hon hade kunnat förverkliga sina drömmar.

– Hon var en smart tjej. Hon hade en analytisk förmåga och hade absolut kunnat bli advokat om hon hade fortsatt plugga.

Maria har även tydliga minnen av hur Adriana brukade lämna presenter till Iggy. När Maria kom till skolan på morgonen kunde det ligga en nalle utanför hennes kontor.

Maria Nordheden Gard, rektor, och skolhunden Iggy – en nio månader gammal Staffordshire bullterrier. Foto: Ylva Sundgren

– Hon kunde märka om jag hade mycket att göra och sa ”jag kan ta honom, jag kan gå ut med honom”. Hon kom och knackade på varje dag. Det gjorde att jag hade en närmare relation till henne än till många av de andra eleverna.

Hur kändes det för dig när du fick reda på vad som hade hänt?

Maria drar en djup suck och tittar ned i golvet innan hon svarar.

– Jag vet inte om det hade känts annorlunda med något annat barn, men det var fruktansvärt. Det var både chock, sorg och allt möjligt på samma gång, säger hon.

Maria är inte den enda personen på skolan som den nu döda flickan gjorde ett starkt intryck på. Jimmie Bergfors arbetar som resurspedagog och det senaste skolåret spenderade han mestadels med flickans klass.

– Här har vi henne, säger Jimmie och pekar mot ett foto på en av anslagstavlorna klassrummet.

Fotot togs när de var på utflykt till Sätra idrottsplats och åkte skridskor i ishallen. Flickan bär en lila kofta och en vit hjälm. Hon tittar ned mot isen och anstränger sig för att hålla balansen. Hon ler.

Jimmie Bergfors arbetar som resurspedagog och det senaste skolåret spenderade han mestadels med flickans klass.

– Hon gick alltid runt med ett leende på läpparna. När vi var ute och rörde på oss mådde hon som allra bäst. Hon älskade att dansa, sjunga och plinka på pianot. Hon ville gärna visa vad hon hade lärt sig också. Ibland kunde hon komma och hämta mig och säga ”Jimmie, kom och lyssna nu” och så spelade hon piano för mig. Hon var en väldigt talangfull tjej.

– Jag minns en gång när vi hade debatt på en samhällslektion. Hon var väldigt klipsk, smart och hade svar på tal, märkte jag. Hon var både kreativ och teoretiskt lagd, säger Jimmie.

”Jag har ju vissa ställen som var våra, liksom. På baksidan här exempelvis… Kullen vi brukade gå till med Iggy. Den platsen är fruktansvärt jobbig”

Precis som Maria brukade Jimmie gå på promenader tillsammans med flickan och hunden Iggy. De brukade gå till en kulle precis bakom skolan och nu är platsen speciell att besöka.

– Det finns ju massa situationer som jag minns. Jag tänker ofta på när vi gick ut tillsammans med Iggy och lekte lite, pratade…

Han tystnar.

Sorgen går inte längre att hålla tillbaka.

Med två rappa slag slår han sig för bröstet med öppen handflata och torkar bort tårarna som rinner ned för kinderna innan de når skäggstubben.

I samma stund glimtar några förskolebarn genom fönstret. De gungar. Vid ett upphängt nät spelar några äldre barn volleyboll. Några andra springer runt och leker kull.

Där ute på skolgården pågår vardagen, men här inne i klassrummet är allt tyst. Som att tiden står stilla.

– Det är tufft, liksom. Man vill finnas till för eleverna, framförallt de i hennes klass, men även andra. Finnas där och få dem att känna sig trygga. Man får pausa sin egen sorg på något sätt, men hon finns ju där jämt och det kommer kännas jävligt tungt, förklarar Jimmie.

När det blir för mycket kan Jimmie dra sig undan en stund. Det är något som lärarna har pratat om – hur de ska göra när sorgen blir för påtaglig. De ska kunna förklara för barnen att de också är ledsna, men samtidigt visa att de kan bära sorgen. Det är viktigt att det finns två lärare i klassrummet, så ena kan gå undan om det behövs.

– Jag har ju vissa ställen som var våra, liksom. På baksidan här exempelvis… Kullen vi brukade gå till med Iggy. Den platsen är fruktansvärt jobbig, men ibland kan jag gå dit, när det blir ett bra läge eller vad man ska säga. När det finns tillfälle att gå sönder.

Att stötta barnen i sorgen menar Ida Bethmorad, skolkuratorn, är komplicerat.

– För oss som har känt flickan och själva bär på en sorg är det viktigt att se över hur vi själva mår innan vi bemöter barnen. Men det är också viktigt att vi berättar att vi också sörjer, att det är okej och att vi kan sörja tillsammans, säger hon.

Ida Bethmorad, skolkuratorn.

Så här i efterhand är det flera minnen som kan dyka upp. Ida berättar om ett tillfälle då hon själv känner att hon kanske var för hård mot eleven och hennes klasskamrater.

– Alldeles här i närheten hade vi ett kopieringsrum, innan vi började renovera, och så gick hela gänget in i smyg och skulle kopiera sitt ansikte och sina händer, säger hon och skrattar till.

– Det har jag tänkt på ganska mycket, när jag kom där och sa ”nu får ni gå ut härifrån”. Nu i efterhand kan jag känna att jag var en tvär och argsint människa som bad dem att gå därifrån, men samtidigt ingår ju det i att vara vuxen och sätta gränser.

Ida förklarar att skolpersonalen måste observera hur barnen mår och vara tydliga med att de kan prata med dem om det behövs. Personalen måste också samarbeta och informera varandra om de har sett att ett barn verkar må dåligt.

– Det finns en grupp i klassen som stod henne nära som är väldigt ledsna, men det finns också de som kanske inte riktigt har förstått att det har hänt. Det kanske känns som att hon fortfarande är på sommarlov. Så kan jag själv känna, att det inte riktigt har sjunkit in än. Då är det viktigt att vi vuxna backar och känner av vilka som har ett behov av att prata. De som inte har fått ur sig det värsta kanske inte är redo att prata och sätta ord på det än.

– Men vi säger också att man får ha kul och vara glad samtidigt som man bär på en sorg, tillägger Ida.

Ida Bethmorad, skolkuratorn, och Jimmie Bergfors, resurspedagog. Foto: Ylva Sundgren

Adriana skulle fylla 13 i september. I nuläget har inte skolpersonalen bestämt hur de ska göra på hennes födelsedag, men de vill anordna någonting för att minnas och prata om henne.

– Vi har gjort upp en plan för olika scenarion där vi får känna efter hur vi ska hantera hela situationen. Märker vi att det finns ett behov av att prata vissa dagar, får vi kanske lägga undan allt annat ett tag, säger Maria Nordheden Gard.

De kommer också ta hänsyn till barnens förutsättningar när det kommer till betygsättning under sorgeperioden. Vissa kanske inte klarar av att koncentrera sig på lektionerna och det ska skolan ta höjd för.

– Vi diskuterar också hur vi ska förhålla oss till alla rykten som florerar. Vi försöker vara tydliga med att vi inte vet allt, säger Maria.

Ingenting är sig likt på skolan i Botkyrka där 12-åringen gick. Foto: Ylva Sundgren

Det är det inte många som gör.

Vad som hände natten mot den 2 augusti, vad flickan gjorde där och vem eller vilka som dödade, är frågor som får vänta på sitt svar.

– Vi vill ge oss själva de bästa förutsättningarna för att ro det här i land, för vi ska bara lösa det här fallet. Det finns inget annat, säger polisens insatsledare Max Åkerwall.