Sök

De nationella proven tar vanvettigt mycket tid från lärare. Och just när man, likt Sisyfos, lyckats få stenen upp på toppen rullar den ner igen.

Enligt grekisk mytologi lyckades en kung vid namn Sisyfos lura döden och därmed trotsa Zeus. Hans straff blev oerhört hårt. I all oändlighet dömdes han till att rulla upp en sten för en kulle. Just som han var nästan uppe rullade stenen ner. Om och om igen. Utan slut i all evighet.

Att vara lärare på vårterminen är lite som att vara Sisyfos som rullar upp stenen för kullen. I år har man en lång mörk vinter och en pandemi i ryggmärgen men lik förbannat ska stenen rullas upp. Så satans tung är den dessutom, det förbannade åbäket till sten. Och precis när den har nått toppen rullar fanskapet ner igen.

Jag ber om ursäkt för min otydlighet. Egentligen pratar jag inte om någon sten. Det är ju de nationella proven denna text ska handla om. På högstadiet är de minst tretton till antalet och de tar vanvettiga mängder tid i beslag. Proven ska planeras, speciella anpassningar ska organiseras, lärare ska hoppa in som vakter, det ska finnas lokaler där elever kan sitta utspridda (för Gud nåde den som i ren desperation låter blicken vandra!). Och inte nog med det - när prövningen väl är gjord får man ett epos från Skolverket med titeln Bedömningsanvisningar. Då har stenjäkeln obarmhärtigt rullat ner igen och det är dags att putta uppåt. 

Många lärare blir ändå sittande mol allena på sin kammare med en stor del av bedömningen.

Skolverket vill uppmuntra likvärdig bedömning och motverka glädjebetyg. De nationella proven är i nuläget lösningen på detta jättelika problem vilket i sig själv är högst symptomatiskt på skolpolitiken i stort. Istället för att på riktigt bokstavera de verkliga problemen, dvs att svensk skola är en marknad där höga betyg är en del av bonusen man får om ens föräldrar är extra exalterade i skolvalet, så belönar man lärarna med tretton gigantiska bedömningsuppgifter. Samrättas skall de göras dessutom. Den välvillige skolledaren får nu i uppdrag att avsätta tid för att lärare i samspråk ska rulla upp den hundramiljoner ton tunga stenen uppför berget. Att rätta nationella prov tar nämligen ohemula mängder tid vilket blir ironiskt eftersom just tid råkar vara en akut bristvara i skolvärlden. Många lärare blir ändå sittande mol allena på sin kammare med en stor del av bedömningen. Detta tar Skolverket dock ingen notis om när de rullar ut massiva stenbumlingar från branten alldeles i slutet av terminen. Det är bara för lärarna att kavla upp ärmarna och börja släpa.

Att de nationella proven är en stress för många elever är känt sedan gammalt. Men vi som tycker om att frekventera i lärargrupper på Facebook vet att även många lärare upplever ett förhöjt blodtryck. Jag läser om lärare som desperat jagar ämnessammanfattningar, lärare som undrar hur fasen allt ska organiseras, lärare som inte riktigt får ihop det. Denna termin blev det dessutom halvt ramaskri när det nationella provet i svenska på sina ställen nästintill tycktes lura elever att svara fel. Herrens tuktan och förmaning, tänka sig att kunskap skulle vara så abstrakt och så svårt att mäta. Inte ens Skolverket tycks befinna sig helt på rätt spår. 

Hur ska man ens förhålla sig till dessa prov som skall spridas likvärdigt över riket i något slags fåfängt försök att dra alla elever över samma kam?

När proven väl är rättade och stenen nästan nått toppen på den karga kullen skall betyg sättas. Då får man veta att de nationella proven särskilt ska beaktas i betygssättningen men inte alls vara alldeles avgörande. Vad betyder ens det, viskar den blyge läraren för sig själv av rädsla för att råka avslöja att kejsaren kanske är naken. Provbetyget är ju så stelbent, ingen progression kan skönjas för en elev som bara får en bokstav på ett papper och som lärare hamnar man lätt i limbo. Hur ska man ens förhålla sig till dessa prov som skall spridas likvärdigt över riket i något slags fåfängt försök att dra alla elever över samma kam? Om detta finns paradoxalt nog inget matnyttigt att läsa i det majestätiska verk som Skolverket valt att kalla Bedömningsanvisning. Vad formuleringen “särskilt beakta” på riktigt betyder tycks ingen riktigt veta. Och så rullar stenen ner igen.

Det finns lärare som tycker om nationella prov, jag vet. Och säkert finns det något fint i att alla ska göra lika och att myndigheten med stort M ska lotsa oss genom det snåriga träsk som kallas bedömning. Men jag måste fundera över alla dessa timmar som går åt till förberedelse, genomförande och rättning. Det är oceaner av tid vi pratar om. Jag måste ifrågasätta om det möjligen tar mer än det ger. Glädjebetygen råder vi ju uppenbarligen ändå inte bot på. 

I Albert Camus berömda verk "Myten om Sisyfos" löser Sisyfos problemet ganska smart. Han bestämmer sig helt sonika för att stenrullningen är ganska nice trots allt och på så sätt kommer han till sinnesro. Så kanske är det precis vad jag måste göra. Förlika mig. Dessa provtimmar som styckar upp min vårtermin, som stjäl fokus från min ordinarie undervisning och som stressar mig ännu mer i den stofftunga styrdokumentsreglerade verklighet jag framhärdar i kanske inte är så dumma ändå? Det kanske är värt det i långa loppet? 

När jag i mitt anletes svett släpar min sten uppför backen kan jag ändå inte låta bli att tvivla. Är det verkligen värt det?