Sök
Publishing-priset logga

Var stolta, lärare! Insatsen vi gjort för våra elever är ovärderlig

RÄTT SOM DET ÄR blev det påsk igen. Jag minns förra påsken. Jag minns hur vi pratade i lärarrummet. Hur vi rustade oss för tuffa tider. Skolan skulle hållas öppen och vi skulle befinna oss i frontlinjen. Vi lärare hade aldrig varit viktigare och vi skulle brösta detta förbannade virus. För våra ungar och för hela världen skulle vi fortsätta dag ut och dag in. Utan rustning och hjälm skulle vi driva på när stora delar av samhället valde att dra sig tillbaka.

LÄSTIPS: Professorn: Då dubbleras lärares covid-risk

Ett år senare pratar vi inte så längre. Vi diskuterar knappt alls. Vi har stångat pannan hårdhudad. Vi har varit med om så många omvälvande svängningar och märkliga besked att örfilarna knappt känns längre. Är vi härdade? Eller kanske likgiltiga? Troligen kanske bara in i djävulen trötta.

Lärarens krönikör Maria Wiman.

Men nu är påsken kommen och många av oss ska få vara lediga. Ibland får jag skäll när jag skriver om Corona. Några tycker att jag överdriver. Men nu är det påsk, en högtid av socker och sött, och nu tänker jag trotsa Jante igen. Jag tänker trotsa Jante så det smäller om det. Här kommer nämligen en sötsliskig kärlekshyllning till oss! Pang bom.

LÄSTIPS: Därför väntar regionerna med arbetsplats-tester

Det här är till oss som jobbar i skolan, till lärare, elevassistenter, fritidspedagoger, förskollärare, kuratorer, skolbibliotekarier, specialpedagoger, rektorer, förskollärare, matpersonal, skolsköterskor, vaktmästare och alla andra som jag i ivern glömmer. Vad vi har varit med om det senaste året har vi ännu inte distans till men en vacker dag kommer vi att blicka tillbaka. Vi kommer kanske att minnas oron över sjuka kollegor och elever, oron över att själva bli sjuka eller ta med oss smittan hem. Många av oss kommer att minnas hur vi blev sjuka just på det ställe där myndigheter och politiker hävdade att ingen smitta fanns. Vi kommer att minnas frustrationen av att inga restriktioner gick att följa i vår värld och vi kommer aldrig att bli kloka på de märkliga rekommendationer som vi omöjligt kunde leva upp till. Jag vet att för många lärare därute blev priset för detta år oerhört dyrt. 

Men jag hoppas också att vi någonstans och någongång kan känna stolthet över att vi axlade bördan. Vi tog emot elever varje dag, på plats eller på distans. Vi bockade av kunskapskrav, genomförde utvecklingssamtal, skruvade igång nya tankar, ställde in och ställde om och ställde upp. För våra elever har vår insats detta upp- och nervända år varit ovärderlig. Det är jag säker på. I en värld som gnisslar och jämrar där föräldrar blir arbetslösa, mormor inte längre får hälsa på och anhöriga blir sjuka har ändå skolan stått kvar på samma plats. Vi lärare har stått där också. Ibland har vi haft oron som en knut i magen eller irritationen som ett pannband runt huvudet – men vi har stått där. Vi har stått där för våra elever. 

Jag vet att vi ofta har känt oss bortglömda, överkörda, offrade.

Vi har inte alltid varit överens med politikerna. Jag vet att vi ofta har känt oss bortglömda, överkörda, offrade. Men lik förbannat har vi varit på plats klockan åtta när skolan börjar. Det betyder något. Jag vill att vi försöker minnas det nu när tröttheten lagt sig som en våt filt över kämpaglöden och inspirationen. Vi ska komma ihåg att det vi gjorde och det vi fortfarande gör har handlat om engagemang, profession och – inte minst – hjärta.

Framtiden får utvisa om myndigheternas beslut att hålla skolan öppen var korrekt. Men alldeles oavsett kommer ett faktum att kvarstå. Och det faktumet är att vi lärare fanns där genom varje svängning, genom varje våg, dag ut och dag in. Kan vi enas om att bära den stoltheten tillsammans?

LÄS ÄVEN

Här blir skolöppningen på gymnasiet inte av

Hemlin: Förvirringen är total – men vi har slutat tänka och känna, vi bara gör

FHM om skolsmittan: ”Gör ingen skillnad”

Wiman: Jo, barnen överlever några halvdåliga dagar med vikariepärmen

24 lärare berättar: Så har pandemin förändrat våra liv