Sök

Wiman: Vi lärare är inte immuna – vi blir också sjuka

Låt gå för att lärare är samhällsbärare. Jag köper att vår verksamhet måste rulla vidare när resten av världen svajar och viner. Det är med tveklös stolthet jag håller kunskapsfanan högt när resten av samhället stänger ner.

Men jag har jäkligt svårt att se att världen denna höst står och faller med att vi lärare har fysiska arbetsplatsträffar. Jag kan inte för mitt liv tro att var jag placerar mig för att planera eller bedöma är avgörande för kvaliteten på min undervisning.

Maria Wiman, Lärarens krönikör.

Det provocerar mig att övriga samhället har rigida restriktioner kring arbetssituationen samtidigt som skolpersonal förväntas gå med skygglappar. Kontor stänger och människor plockar hem sitt arbete. Man möter varandra via Zoom och trollar fram kreativa lösningar för att verksamheten ska rulla. Samtidigt, i ett parallellt universum, trängs många lärare i kollektivtrafik och knökas ihop med kollegor på fortbildningar och lagmöten. Av anledningar som få människor förstår förväntas många lärare sitta i arbetsrum med jobb som likväl kunde göras hemma.

Bara för att förtydliga – vi är många som gärna hänger med våra elever. Utan visir eller munskydd trängs vi utan att knorra i korridorer, sitter bredvid i bänken och umgås med alldeles för många på alldeles för litet utrymme. Jag personligen har full respekt för alla fördelar med att ha skolan fortsatt öppen. Och jag är på riktigt tacksam för att jag hittills har undkommit smitta och kunnat undervisa i princip varje dag. 

Läraren som tecknat sina egna coronasymptom

Vi lärare är undantagna

Jag är inte arbetsskygg (då hade jag inte blivit lärare). Men det triggar så förbannat att se Folkhälsomyndighetens skärpta restriktioner och tänka att vi lärare i stort är undantagna. Jag får inte ihop att lärare på många skolor förväntas umgås med kollegor från alla årskurser och alla våningar på skolan varje dag från morgon till sen eftermiddag. När resten av samhället duckar bakom stängda dörrar ska många lärare blunda för verkligheten som piskar precis utanför dörren.

Jag skulle önska att vi också fick tydliga och samstämmiga riktlinjer. Det ska inte handla om godtyckliga ledningsbeslut eller vilken skola man jobbar på. Jag vill att våra förutsättningar konkretiseras. Precis som övriga samhället uppmanas att jobba hemifrån, att undvika kollektivtrafik och samlas i för stor grupp – kan vi lärare också få klara anvisningar? Jag förstår att jag ska undervisa och jag gör det gärna. Men vad mer förväntas av mig och mina kollegor? Vad tycker Anna Ekström? Vad kan vi begära av lärarna i dessa oroliga tider? Vad är rimligt? Finns det någon samsyn som vi kan förhålla oss till? Som det är nu gör skolor olika och det är olyckligt. Jag drog en vinstlott här men många kollegor runt om i Sverige slavar fortfarande under ramtiden.

Vi lärare är inte immuna. Vi blir också sjuka. Av plikt och lust törs jag lova att vi undervisar vidare så länge benen bär oss. Frågan är dock hur mycket mer man kan begära denna höst? Kanske är tillräckligt mer än nog?

LÄS ÄVEN

Kritiken: Arbetsgivarna tar inte ansvar för covid-pressen

Lärarnas krav: Distansjobb måste gälla även skolan