Sök

Himla välförtjänt lov – vår tur att vara trygga

Ingen vet hur vårterminen blir, men nu måste Sveriges hjälte-lärarkår få tillåta sig ha ett extremt välförtjänt lov tycker Maria Wiman.

ÄR LÄRARE DEN yrkeskategori som kanske klagar mest på sin tillvaro i Sverige? Det frågade sig en person i kommentarsfältet efter att jag gnisslat lite i min förra krönika. En annan herre var lite mindre finkänslig och kallade mig för surkärring i ett privat meddelande. När dagen dessutom kröntes av att en elev, visserligen med ett snett leende, kallade mig häxan surtant kände jag att nog är nog.

Jag är minsann ingen gnällspik eller obotlig grinolle. Nu ska jag avsluta terminen med att skriva glatt och uppmuntrande. Inte en endaste gång ska jag nämna C-ordet.

För egentligen är det smått remarkabelt vad vi har åstadkommit denna termin. När man tänker efter förtjänar vi sprutande champagnekorkar, kollektiva balkongapplåder och statsmusikkåren som framför pampiga fanfarer till vår ära. Eller varför inte ett välskrivet tacktal smyckat av superlativ från Stefan Löfvén?

Det tjänar ingenting till att ställa olika yrkeskategorier emot varandra och denna höst är vi många många som förtjänar ett extra erkännande. Men detta är lärarnas forum så därför uppehåller jag mig vid oss.

Och som vi har jobbat! Jag har ju följt er allihopa i tidningsartiklar, på plats i skolan och i sociala medier. Det är inte klokt egentligen vad vi har kört på. Vi har haft utvecklingssamtal, muntliga nationella prov, skolinspektioner, digitala föräldramöten – och inte minst – undervisning. Ingen tycks ha legat på latsidan och tänkt att vi ska vara good enough och lite lagom förlåtande mot oss själva.

”Nu behöver vi inte utsätta oss på ett tag”

Från min lilla vrå av lärar-Sverige får jag uppfattningen att vi har hållit huvudet högt med näsan i styrdokumenten hela tiden. För varje unge varje dag. Som att ingen kuslig vind blåst utanför klassrumsfönstret.

Trots ovanlig sjukfrånvaro, ett evigt pusslande, lite allmänt kaos och möjligen också en malande uppdämd oro som känts i magen så lämnar våra elever höstterminen med en ryggsäck smälltjock av nya kunskaper. Inte mycket sattes på paus och nu är vi trötta, evinnerligt trötta, men baske mig – vi rodde det i hamn!

Vi är nog många som inte riktigt har haft tid att stanna upp och reflektera än. Men så småningom kommer det att sjunka in. För det är faktiskt på riktigt en bedrift. Vi fixade det hela vägen. In i kaklet med näsan först visserligen. Men vi kirrade biffen.

Hur vårterminen blir vet ingen och kanske är det inte läge att spekulera i det nu. Jag tänker att vi måste tillåta oss att ha lov. Nu är det vår tur att få vara trygga bakom stängda dörrar. Nu behöver vi inte utsätta oss på ett tag. Så himla välförtjänt.

Svensk lärarkår är bäst. Och nu kommer säkert någon tycka att jag förhäver mig. Men jag är åtminstone ingen gnällpipa.

LÄS ÄVEN

Wiman: Borttagna nationella prov är som en fis i rymden

4 av 10 högstadielärare tvingas jobba på plats

Covid-vaccin: Gymnasiet öppnar – men lärare prioriteras inte