Sök
Läraren.se är vinnare av publishingpriset 2020!

Wiman: Utsatta lärare biter ihop och tänker på eleverna

Det är 2012 och jag är gravid. Som rastvärd ser jag med min hökblick en pågående konflikt på skolgården och jag skyndar dit. Ena pojken, en liten gosse med guldögon och lockigt hår, är i affekt och vevar med armarna. Jag går emellan för det är mitt jobb. En näve träffar mig rätt i magen och det känns som att hjärtat ska stanna. Jag tänker på den lilla därinne och det är en oro som fryser mitt blod till is.

I dag är min dotter snart tio och jag själv är äldre och gammal i gemet. Jag tänker tillbaka på alla dessa situationer jag har upplevt genom åren. De gånger man har hamnat emellan, när händelser snabbt eskalerat och man som vuxen befunnit sig mitt i ett virrvarr av kaos och snabba beslut. Det som slår mig mest är hur mycket jag har accepterat, hur många gånger jag har ryckt på axlarna och ursäktat. Jag gjorde ingen grej av att få en knytnäve i magen, den där vårdagen 2012. Pojken som slog var ju så liten och det var ju inte meningen. Min egen oro och smärta hanterade jag i det tysta.

LÄSTIPS Experten: Våldet syns i tvåårsåldern

Det är svårt att jobba förebyggande med relationsskapande och preventiva insatser när man är ensam drottning i en myrstack.

Läraryrket är ett utsatt jobb. Det visar inte minst Lärarförbundets senaste undersökning där 45% av lärarna från förskoleklass, fritidshem och årskurs 1-6 uppger att de utsatts för fysiskt våld de senaste två åren. Det verbala våldet är ännu vanligare. Detta är naturligtvis hisnande siffror, inte minst kanske för att vi så sällan pratar om det. Vi biter ihop, skyler över, knyter näven i fickan och tänker på våra elever. 

Det är ju så det är. I första rummet tänker vi alltid på våra elever.  För vi känner ju dessa barn. Ofta vet vi exakt varför de skriker, svär och kastar saker. Ofta vet vi också hur vi skulle kunna avvärja innan det händer, om tiden hade funnits, om förutsättningarna vore rätt. När skadan väl är skedd tacklar vi den. Vi spänner käkarna och finner oss.

LÄSTIPS M om skolvåldet – vill se insatser i förskolan

Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.

Jag tror egentligen att allt hänger ihop. En hårt besparad skola har ingen extrapersonal i korridorerna som kan finnas hos den olycklige innan det smäller. Där finns heller inget yvigt skolbibliotek med mysiga hörnor man kan krypa in i när världen stormar. Inte heller finns tillräckligt med kuratorer, elevassistenter eller fritidspedagoger. Istället finns där ofta en ensam lärare i en alldeles för stor klass som under lektionen allena ska ansvara för alla elevers välmående och trygghet. Och står man själv med 28 barn är det svårt att se och höra innan det är för sent. Det är svårt att jobba förebyggande med relationsskapande och preventiva insatser när man är ensam drottning i en myrstack.

Rapporten från Lärarförbundet är mycket bra just för att den sätter fingret på något vi sällan talar om. Skammen över att man som lärare blir utsatt av elever skojar man inte bort. Jag tror att det ligger en arbetsheder djupt rotad i våra lärarsjälar. Vi vill ha lugn och ro, elever med tindrande ögon och osläcklig kunskapstörst. Det är så lätt att man tar motsatsen personligt. Som att bråk och stök är ett resultat av det egna misslyckandet. Men inget kan vara mer fel än det. Läraryrket är inget ensamjobb och våld i skolan kan inte skyllas på den enskilde. Tvärtom är det ett kollektivt misslyckande hos en politikerkår som i åratal sparat på det dyrbaraste vi har. Tacka fan för att systemet krackelerar.