Sök

Wiman: Samhällets gemensamma ansvar att lära barn läsa och skriva

JAG VAR FEM ÅR när min morfar lärde mig att skriva. Jag minns frustrationen, hur bokstäverna trilskades med mig, hur pennan omöjligt hann med mina snabba tankar. Och jag skällde på min morfar, tyckte liksom att det var hans fel att bokstäverna var så komplicerat utformade. Det där skrattar han gott åt fortfarande, idag 98 år gammal.

Med tiden lärde jag mig konsten. Mina tonår finns minutiöst nedskrivna i travar av dagböcker. Här finns varenda känsla beskriven, varje hörn av min uppväxt dokumenterad. Att fånga känslorna i bröstet och föra ut dessa genom pennan var ett sätt att bearbeta hela existensen. Jag förälskade mig i det handskrivna ordet. När jag skrev min magisteruppsats i litteraturvetenskap skrev jag den först för hand och sedan på dator. 

I veckan gjorde UR:s dokumentär Skrivglappet oss uppmärksamma på något som många av oss redan känner till, att dagens unga skriver allt sämre. I hård konkurrens med sms och autokorrekt har skriftspråket på kort tid utarmats. Talspråk och skriftspråk har liksom flutit ihop. Att skriva korrekt har prioriterats bort till förmån för att skriva snabbt.

Lärarens krönikör Maria Wiman.

Nu höjs många röster och det är en välkommen debatt. Vissa anser att vi ska blicka bakåt till hur det såg ut i skolan på 80-talet, andra menar att vi lugnt ska hänga med i utvecklingen och acceptera att tiderna förändras. Jag tänker att alldeles oavsett är det är vår förbannade skyldighet att se till att våra ungar kan läsa och skriva. Och när jag skriver vår så menar jag det i ordets allra vidaste bemärkelse.

Vi lärare ska förstås låta eleverna öva på att läsa och skriva, vi ska läsa och skriva i alla ämnen, både analogt och digitalt. Vi ska kräva korrekt skrivna labbrapporter på NO:n likväl som vi ska kräva vindlande gestaltningar på svenskan. Vi ska skriva faktatexter på historian och förvänta oss skriftliga analyser på slöjden. Vi ska få våra elever att förstå att, rätt använda, kan både penna och tangentbord vara skarpladdade vapen. Men märk väl att vi lärare i snitt endast lånar dessa barn 178 dagar på ett år. Resten är upp till alla andra. Vi bär detta ansvar tillsammans. 

ORDET SKOLMISSLYCKANDE har använts flitigt den senaste veckan. Jag funderar på om vi kan vidga vyerna lite. Det här är ett samhälleligt misslyckande. Det handlar också om föräldrar som har slutat läsa för sina barn, om att spara in på skolbibliotekarier och om lokala bibliotek som läggs ner. Det handlar om familjer som äter middag framför teven och spenderar kvällarna uppslukade i sina egna filterbubblor. Tillsammans måste vi ta krafttag.

Med tiden har jag mer och mer lämnat mitt idoga handskrivande. Jag har min dator med mig överallt. Jag jobbar på en digital skola där vi ofta gör hur coola saker som helst med tekniken. Likväl skriver mina elever ofta för hand och läser analogt. Min innerliga förhoppning är nu att övriga samhället tar vid där jag och mina kollegor slutar, att trådar plockas upp därhemma, att man hittar en form för att hålla språket levande. Där har vi ett gemensamt ansvar.

LÄS OCKSÅ:

Skrivkrisen: Unga skriver för dåligt för att få jobb

Forskaren: Därför är det bra att skriva för hand

Lyssna på Maria Wimans och Hamid Zafars skolpodd!