Sök

Wiman: Misslyckande att betyget Fx kommer så sent

Hur förklarar man för en pojke som för första gången börjat kämpa att han inte är godkänd? Det frågar sig Maria Wiman. Foto: Colourbox

Vi träffas första gången sent på vårterminen i åttan. Den gängliga gossen i den svarta luvan. Det osar om honom och jag har hört ryktesvägen att denne pojke är en värsting. Utstraffad. Han kommer till oss efter en rad skolmisslyckanden. Nu sitter han längst bak i mitt klassrum, tyst och mörk. 

Ingenting gör han och ingenting fungerar. Jag försöker med allt. Jag skojar, skäller, utmanar, jag förväntar mig saker. Men ingenting fungerar. På min lektioner i extrasvenska är det bara jag, han och två till. Där törs han ibland släppa garden. Jag ser glimtar av en trasig pojke som inget hellre vill än att lyckas, att för en jäkla gångs skull få visa vad han kan.

Lärarens krönikör Maria Wiman.

Efter flera veckor av ingenting fattar han plötsligt pennan för att skriva. Långsamt långsamt formulerar han bokstäver. Jag kan inte riktigt se hans ansiktsuttryck där han sitter böjd med den svarta luvan men jag tänker mig att han är sammanbiten. Det här tog emot för honom och klivet han just tog är gigantiskt. Han vågade plötsligt blotta sin svaga sida och den hemlighet han troligen burit på längre än han själv kan minnas. Denne gosse kan nämligen knappt skriva. När han läser säger han att det blir suddigt, att bokstäverna hoppar. Det blir panikens morsa, säger han och jag kan ana ett litet leende. 

Efter denna knäckpunkt är det en lång backe uppåt, en fasansfullt kämpig resa mot ett mål som är så långt borta att det inte ens syns med stjärnkikare. För ett E i årskurs 9 måste man kunna läsa med flyt och skriva olika texter med viss språklig variation. Vi börjar vår vandring tillsammans och den är fasansfullt tuff. Att erkänna en svaghet är att släppa på garden men hur gör man det efter flera år i skolan av spelad likgiltighet? Hur gör man det när man har byggt upp ett pansar så hårt att det står emot nästan allt?

Jag når honom bara i min lilla grupp. 2 gånger 80 minuter i veckan har jag chansen att traggla, att dra, streta, bråka, lirka. Mötena med specialläraren fungerar inte alls men jag ser framsteg. Plötsligt trilskas inte pennan lika mycket. Läsningen hackar fortfarande men vi tränar. Han läser faktiskt högt för mig ibland. Vi plockar ut ord. Läser växelvis. En gång kollar vi på film och förfasas över hur dålig den är jämfört med boken.

Tiden går och sommarlovet i nian närmar sig. Jag sitter med kunskapskraven framför mig och förvånas över min egen reaktion. Det är som att hjärtat bokstavligen blir till is. Hans insats kommer inte att räcka till ett E och det gör så satans ont. För hur förklarar man för en pojke som för första gången börjat kämpa att han inte är godkänd? Hur säger man till honom att alla dessa timmar av outtröttligt gnagande inte duger? Hur kan jag förklara att han trots sina ansträngningar har samma gamla F som han alltid har haft? Det är olidligt. Obarmhärtigt. Omänskligt.

Det finns mycket man kan invända mot. Man kan säga att han var lat, att han borde ha bett om hjälp tidigare, att som man sår får man skörda. Men jag tänker att detta är ett gigantiskt skolmisslyckande, en konsekvens av en alltför stressad lärarkår i en alltför stram budget.

Och jag tänker ibland att förslaget om betyget Fx kom alltför sent. Jag skulle ha haft det då på skolavslutningen för många år sedan. Då hade det inte varit så smärtsamt att dela ut det där illasinnade vita kuvertet. Då kanske hans axlar inte hade slokat så förbannat sista gången vi sågs. Och kanske hade jag sluppit bli en del av hans skolmisslyckande.

PODCAST: Hamid & Maria: Hur bra är det med betyg i åk 6?