Sök
Publishing-priset logga

Jo, barnen överlever några halvdåliga dagar med vikariepärmen

Man måste inte vara Albert Einstein för att se sambandet mellan att alarmerande många lärare jobbar fast de är sjuka, och att vi tycker att vi har världens viktigaste jobb, skriver Maria Wiman.

I MÅNGA HYLLOR i Sveriges lärarrum står den, dammig och dassgrå. Jag pratar om den älskade hatade vikariepärmen. Den rymmer ofta en imponerande samling stenciler från sent 80-tal. Här finns kopieringsunderlag att ta till i sista sekunden, finn fem fel, ringa in substantiv och andra smått värdelösa tidsfördriv som eleverna ska kasta sig över i brist på annat. 

LÄSTIPS: Professor: ”Pandemin visar skolans betydelse”

Jag läser att 65% procent av lärarna i grundskolan arbetar fast de är sjuka. Endast specialistläkarna är värre. Och jag tänker återigen på den där förbannade vikariepärmen som står och jämrar sig i varje hörn i varje lärarrum i varje skola. Man måste inte vara Albert Einstein för att se ett samband här.

Samtidigt som vi lärare jobbar med febertoppar och ledvärk toppar vi också en annan lista, nämligen den som Arbetsmiljöverket sammanställt om arbetsplatser som upplevs som mest meningsfulla. Som sagt: även en spåndum åsna hade sett ett samband. Vi lärare har världens viktigaste jobb, vi och specialistläkarna. Vi har inte tid att vara sjuka. Så vi jobbar på. Vi jobbar med maginfluensa och tarmvred. Vi jobbar med migrän och öroninflammation. Inget tycks stoppa oss.

LÄSTIPS: Kravet: Minskad arbetsbelastning

Jag får märkliga flashbacks från mitt eget liv, hur jag feberhuttrande sitter mitt i natten och gör en planering i sista sekund. Eller hur jag parerar ett snorande barn på höften och samtidigt febrilt knapprar in ett mejl i telefonen. Det ska jobbas till varje pris. Våra elever förtjänar nämligen bättre än vikariepärmen.

Vårt jobb är ju kolossalt meningsfullt och vi vet precis vad som händer när vikarien kommer med de kopiatorvarma stencilerna från mardrömspärmen. Det blir så lätt hela havet stormar. För hur i hela friden ska vikarien veta att Sven behöver en hand på sin axel när han blir stressad eller att Elsa behöver sitta under bänken när hon ska läsa? Och hur ska vikarien handskas med coola tjejgänget i hörnet som äter hen levande? Hur mycket ska jag behöva städa efteråt, tänker man i sitt armod. Så många funderingar snurrar i huvudet på den febertyngda pedagogen som vankar av och an hemma i vånda.

I den bästa av världar skulle skolan stänga ner så fort en lärare blir sjuk. Okej jag överdriver, i en rationell och nykter verklighet förstår jag såklart att vi inte är oumbärliga. Ändå är vi oumbärliga. Ingenting kan nämligen mäta sig med den erfarna lärare som känner sina elever, som har tråcklat ihop sin planering för dem och som vet precis vad som passar vilken tid på dagen. Det är ju bland annat det som gör vårt jobb så meningsfullt. Det är ju vi lärare som driver kajutan framåt. När vi sitter hemma och ynkar oss i halsfluss och ryggskott så går hela verksamheten på halvfart.

Detta är ingen uppmaning till Sveriges lärare att fortsätta jobba i sjukdom och svaghet. Ingen skulle bli lyckligare än jag om detta upphörde omedelbart. Ändå kan jag inte för mitt liv förstå hur vi lärare ska kunna leva med tanken på den där solkiga vikariepärmen när vi vet vad vår fingertoppskänsla kan åstadkomma? Hur i allsin dagar ska man få oss lärare att förstå att barnen överlever några halvdåliga skoldagar? Jag tror nog kanske att vikariepärmen har något med det hela att göra. Men resten övergår mitt förstånd.

LÄS ÄVEN

Wiman: Ständig tillgänglighet gör hela lärarkåren en otjänst

Avstånd i skolan – detta gäller

Här undervisar gymnasielärare i fulla klassrum

Skolan i anmälningstopp – men få skyddsstopp