Sök
Publishing-priset logga

”Snälla, urholka inte min kommande profession!”

”Bara för att man har jobbat som vikarie inom vården eller arbetat som exempelvis läkarsekreterare ska man då kunna göra sextio högskolepoäng för att kunna bli läkare, eller sjuksköterska?”

Lärarstudenten Nikolai Almgren tycker att regeringens KPU-förslag underminerar hela läraryrket och den profession som han utbildar sig till.

Jag har haft en brokig väg fram till att vilja bli lärare. För att jag göra en lång historia kort har jag gått ifrån avhoppade juridikstudier, till ett tvekande till att bli läkare och psykolog, till att slutligen känna tryggheten till att vilja studera till ämneslärare och utvecklas inom denna roll. Länge kände jag att ämneslärarutbildningen blev mitt sista val, varför?

Som ni ser har jag valt en mindre statusfylld utbildning och arbete än de ovan nämnda och jag har valt ett mindre välbetalt jobb. Vad jag däremot har valt är ett arbete med hög arbetsbelastning, ett arbete som ställer höga krav på mig som lärare i relationsskapandet med mina elever – kanske högre krav på relationsskapande än någon annan profession, men jag låter detta vara osagt just nu.

Kan de nämnda faktorerna spegla in till att känslan av att lärare blev mitt sista val har att göra med detta? Jag tror inte att jag är ensam om att känna det här som väljer att studera till lärare. Vad jag däremot har fått klart för mig en termin in i utbildningen är att lärarutbildningen känns mer rätt än någon annan utbildning jag tidigare påbörjat.

Jag kan inte heller vänta att få fördjupa mig i mina ämnen som jag sedan ska lära ut till kullar av elever och jag ser verkligen fram emot att få arbeta i ett klassrum och skapa meningsfulla relationer med mina elever och möta mina framtida arbetskollegor för att diskutera problem och lösningar inom pedagogik, psykologi och ämnen till specifika teman och allt annat som händer i livet i det stressfyllda personalrummet.

Jag är rädd för att de positiva föreställningarna till möjligheter och känslor jag börjar få i samband med utbildningen kan redan, efter knappt en termin, vara på väg att urholkas. Jag ska försöka vara specifik nu. Detta har att göra med den negativa bild som målas upp om läraryrket i media och sett i övrigt över hela internet.

Det känns som att lärare slåss mot varandra, skolledare mot varandra och ja, alla inom skolan mot varandra.

Är det en korrekt beskrivning av verkligheten? Är den beskrivningen jag har att förvänta mig när jag gör min VFU och sedan påbörjar min anställning som lärare? Och nej, jag menar inte att vi ska blunda ifrån problem som existerar utan de problem som existerar måste självklart lyftas till ytan och vi måste sedan ha en diskussion om hur dessa problem ska lösas och sedan enas i samlad trupp. Men är Sveriges lärare i enad trupp? Kan ni svara på det? Finns det samlade föreställningar om vad det är som ska göras och måste göras för att fler ska söka sig till utbildningen och fler stanna kvar inom yrket? För just nu känns det som att lärare slåss mot varandra, skolledare mot varandra och ja, alla inom skolan mot varandra.

Jag läser aldrig någon artikel om lärare som beskriver pedagogiska erfarenheter ur positiva synvinklar, aldrig om varför man ska vidareutbilda/specialisera sig mot specialpedagogik eller utbilda sig till förstelärare eller vilka positiva utmaningar det finns som rektor. Eller artiklar från vilka problem som existerar i ett klassrum och hur man kan tänka kring dessa ur ett kreativt och konstruktiv sätt. Den bild som målas upp är snarare hur utmattade och sönderarbetade lärare p.g.a. problemen som existerar i exempelvis klassrummen. Det jag vill förtydliga är att båda föreställningarna och erfarenheterna måste få utrymme.

Om det hade funnits en enad lärarkår kan jag inte föreställa mig att regeringen skulle haft förslag på att skapa en ännu snabbare väg för andra akademiker att bli lärare. Jag menar, bara för att man har jobbat som vikarie inom vården eller arbetat som exempelvis läkarsekreterare ska man då kunna göra sextio högskolepoäng för att kunna bli läkare, eller sjuksköterska? Hur kan det har blivit så att just skolan har blivit så urholkad att ens detta är som förslag? Det undergräver allt jag håller på att utbilda mig till. Varför ska jag ens söka lärarutbildningen i samband med KPU eller en ännu snabbare KPU?

Nikolai Almgren studerar till ämneslärare mot gymnasiet vid Umeå universitet och är inne på första terminen.

Om det går att jämföra en ännu snabbare KPU med min lärarutbildning så varför existerar ens lärarutbildningar då? Varför inte bara läsa fristående kurser, eller utbilda sig till något annat för att sedan ifall jag inte lyckas på vägen som journalist eller arkitekt ta en snabbutbildning och få en lärarlegitimation som ett brev på posten? Eller varför finns det inte extra kurser på sextio högskolepoäng inom andra utbildningar som också ger en lärarlegitimation?

Snälla, kan någon hjälpa mig att svara på dessa frågor? Och snälla, urholka inte min framtida profession. Kvar kommer större klassklyftor, högre kriminalitet och ännu mer segregation vara. Bara för att nämna några konsekvenser. Eftersom i slutändan är det eleverna som drabbas.

 

OM LÄRAREN DEBATT

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vill DU debattera hos oss? Gör så här!

Välkommen att göra din röst hörd i Läraren. Vi efterlyser debattinlägg om såväl skolpolitik som lärarnära professionsfrågor.

Skriv cirka 2-3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort. Mejla till debatt@lararen.se